Recension av Melanie Joy, Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor: En introduktion till karnismen. Karneval förlag 2014. Texten publicerades ursprungligen i Arbetaren, 24/9 2014.

”Hade vi inte ett kungahus skulle det knappast gå att införa det”, skrev Åsa Moberg en gång i Aftonbladet (22/7 1977). För om vi inte redan hade en kung, vem skulle se det som en bra idé att ”plocka ut en utländsk ädel herre”, skänka honom ett halvdussin slott, ännu fler bilar och flera miljoner kronor om året – och därtill låta hans avkomma ärva posten som statschef i generation efter generation?

Ingen, givetvis. ”Det är bara för att det är en kvarleva från många hundra år tillbaka som vi har något så egendomligt kvar”, fastslog Moberg.

Jag kommer att tänka på Mobergs krönika om monarkin när jag läser Melanie Joys bok Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor: En introduktion till karnismen.

Det är nämligen med köttätandet precis som med kungahuset; om det massiva djurutnyttjandet inte redan fanns skulle man låta vansinnig om man ville införa det. För vem – i en tänkt helvegetarisk värld – skulle se det som en bra idé att frihetsberöva och döda över 60 miljarder djur varje år för att framställa produkter (kött, mjölk, ägg) som ingen människa behöver?

Att denna ordning nu inte bara finns utan också framstår som en självklarhet för de flesta människor beror förstås inte alls på några balanserade förnuftsskäl. Det är för att djurutnyttjandet är en kvarleva – och därtill en lönsam sådan – från många tusen år tillbaka som vi har något så egendomligt kvar.

Av samma orsaker uppfattas vegetarianism och veganism fortfarande som udda avvikelser trots att de till sitt värderingsmässiga innehåll ligger mitt i den moraliska mittfåran. ”Vegetarianismen”, påpekar filosofen James Rachels, ”ses ofta som en excentrisk moralisk ståndpunkt och det antas ofta att en vegetarian måste vara anhängare av principer som strider mot det sunda förnuftet. Men […] det motsatta är fallet: regeln mot att orsaka onödig smärta är den minst excentriska av alla moraliska principer, och denna princip leder raka vägen till slutsaten att vi borde överge allt vad köttproduktion heter och anta en alternativ kosthållning.”

Att inte orsaka lidande. Att inte döda. Det är värderingar som sällan behöver försvaras. Tills du råkar yppa att du inte vill äta kött eller andra djurprodukter förstås. Då kommer du lätt i konflikt med köttsamhällets egen ideologi – det som Melanie Joy i sin bok kallar för ”karnismen”.

Joy beskriver karnismen som en sorts omvänd spegelbild till vegetarianismen, med den markanta skillnaden att karnismens ideologiska innehåll tenderar att vara osynligt, även för dess många anhängare. Eller snarare särskilt för denna stora majoritet. Alla vet ju att en vegan har ideologiska drivkrafter bakom sitt kostval. Köttätandet, däremot, ses som ett neutralt beteende. Det upplevs som en okontroversiell vardagspraktik, ofärgat av excentriska ställningstaganden och kufiska världsbilder.

Karnismen är med andra ord Melanie Joys försök att ge ett namn åt det samhälleliga trossystem som får utnyttjandet av djur till föda att framstå som Normalt, Naturligt och Nödvändigt – de tre ”N” som alltid tycks anmäla sig för att göra drängtjänst när någon form av hierarki eller ojämlikhet ska försvaras. När vi i vår kultur undantagsvis ställs inför frågan om varför vi fortsätter exploatera andra kännande, medvetna varelser helt i onödan är det just karnismens perceptionsmönster som får oss att blunda för den etiska utmaningen, rycka på axlarna och svara att ”det bara är så”.

Samtidigt visar Melanie Joy att karnismen är motsägelsefull även på sina egna villkor. I kontrast till det gängse antagandet att det är naturenligt för människor att äta andra djur påpekar Joy att vi i själva verket betraktar de flesta djur som oätliga. Endast ett fåtal djurarter kan i vår kultur kandidera för att räknas som ”normal” föda. När det gäller andra varelser uppfattas tanken på att äta dem omväxlande som moraliskt oacceptabel (hundar, katter) eller äcklande (råttor, reptiler, insekter).

För det fåtal arter som ändå definieras som ”ätliga” påpekar Melanie Joy att själva ätandet ofta omgärdas av en rad barriärer som hjälper oss att hålla borta obekväma känslor av olust, ängslan och empati. I boken kartlägger hon en lång rad individual- och socialpsykologiska mekanismer som hjälper till att bibehålla den karnistiska avtrubbningen: Förnekande, undvikande, rutinisering, rättfärdigande, objektivering, avindividualisering, dikotomisering, rationalisering och känslomässig dissociation – alla samverkar de för att hålla våra tvivel inför djurutnyttjandet borta från tallriken. Och allt under ivrigt påhejande av allehanda mytskapande institutioner och experter, från djurindustrierna själva, till skolsystemet, och vidare till de ”anpassade kritikerna” i läkar- och veterinärkårerna. Så konstrueras en våldsideologi, så institutionaliseras den, och så görs den osynlig.

Melanie Joy vill gärna ha första tjing på begreppet ”karnism”, men detta är förstås inte första gången som det system hon pratar om har fått ett namn. Djurrättsrörelsen har i över 40 år talat om ”speciesism”, ett parallellbegrepp till rasism och sexism som betecknar godtycklig exploatering på grund av arttillhörighet. Andra termer har också föreslagits för att fånga köttätandets naturalisering – på svenska bland annat i Lisa Gålmarks kritik av ”köttnormativiteten” (se hennes Skönheter och odjur: En feministisk kritik av djur–människa-relationen, från 2005).

Om just termen ”karnism” får fäste i språket återstår att se. Förtjänsten med Joys bok är ändå att den sätter ett namn på köttätandets ideologi och därigenom skiljer ut den från det kulturella bakgrundsbruset. Att karnismen på detta sätt definieras som ett distinkt ”samhällsobjekt” är en förutsättning för att den ska kunna utsättas för kritisk granskning. Vi kan nämligen inte räkna med att automatiskt se och förstå konsekvenserna av alla strukturer vi är inbäddade i. Historien är inte genomskinlig. Bakom våra ryggar planerar den ständigt nya illdåd för varje generation att utföra. Som djurrättsaktivisten och författaren Pelle Strindlund skriver i boken Jordens herrar: Slaveri, djurförtryck och våldets försvarare (som ges ut i ny pocketutgåva på Karneval förlag parallellt med Melanie Joys bok) är det ett måste att ständigt ställa samhällelig självdiagnos: ”Vad är det vi inte ser? Vilka moraliska orätter sker utanför vårt samhälles synfält?”.

Samtidigt är det något med Melanie Joys analys som jag upplever som skevt. Jag tror att det har att göra med hennes i grunden kognitivistiska psykologiska perspektiv. Problemet med karnismen reduceras här till ett perceptionsfel – om än ett vittomfattande och systemiskt sådant – där våra verkliga (och i grunden djurvänliga) värderingar förvrids av fördomar och blockeras av omedvetna försvarsverk. Vi lider kort sagt av ”falskt medvetande”. Denna problemframställning producerar i sig en lösning som i första hand handlar om medvetandehöjning: genom att visa och förklara hur karnismen fungerar kan vi frilägga vår naturliga empati och låta vår inneboende djurvänlighet blomma ut.

Sådan medvetandehöjning är så klart nödvändig. Men detta sätt att se på saken förutsätter också några tveksamma antaganden.

För det första frågar jag mig om de försvarsmekanismer som Melanie Joy pekar ut verkligen handlar om att neutralisera en annars plågsam kognitiv slitning mellan våra värderingar och våra handlingar. Som hon själv konstaterar är människor fullt medvetna om att deras matvanor är förknippade med lidande och död. Egentligen. Men detta behöver inte alls ge upphov till någon kvalfull inre konflikt som i sin tur måste bortträngas.

Ett fullt fungerande alternativ är det som så skilda teoretiker som Peter Sloterdijk och Slavoj Žižek pekat ut som vår tids typiska ideologiska hållning, nämligen cynismen. I det cyniska subjektet når den postmoderna medvetenheten om samhällets eländiga tillstånd en lycklig förening med total politisk passivitet. Ett ”falskt medvetande” tycks här närmast överflödigt. Vi ser det mesta klart – klassklyftorna, sexismen, rasismen, klimathotet, djurplågeriet – men vi handlar inte ändå. Vi har redan genomskådat alla illusioner, men det är som om vi inte längre kan hänge oss åt något alternativ. I stället dunkar vi oss själva i ryggen för vår kritiska förträfflighet – och fortsätter sedan som vanligt.

Här har vi med andra ord nått ett paradoxalt tillstånd där vår grundmurade skepsis mot alla ideologiska illusioner i sig kommit att fungera som passiviserande ideologi.

Mot en sådan bakgrund tycks Melanie Joys förhoppning om en rak linje mellan kunskap och motstånd vara överdrivet optimistisk. Grundutmaningen är nämligen inte att se att vi är inkonsekventa när vi ”älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor”. Det vet alla redan. Utmaningen är att inse att människor faktiskt kan leva med denna paradox – och att hitta andra vägar runt problemet.

För Melanie Joy tycks förutsätta att människor har en naturlig empati för andra djur som föregår de ideologiska slöjorna. Och nog kan det vara så att vi har en medfödd kapacitet för identifikation med andras upplevelser – ett instinktivt ”djuriskt medlidande”, som sociologen Zygmunt Bauman har kallat det i boken Auschwitz och det moderna samhället. Men som historien – och Baumans bok om Förintelsen – visar räcker detta inte långt för att förhindra storskaliga nidingsdåd. Ett rimligare synsätt är nog, dessvärre, att anta att varken djurvänligheten eller människokärleken är inneboende kapaciteter att lita på när det verkligen gäller. I stället för att se dem som latenta potentialer som vi bara har att gräva fram och damma av bör vi se dem som sociala konstruktioner som själva måste skapas och odlas fram under gynnsamma omständigheter.

För det tredje tycks det mig som om Melanie Joys bild av karnismen delvis efterhandskonstruerats med hennes eget vegetariska medvetande som måttstock. Karnismen uppfattas här enbart som en blockering och vegetarianismen som det som förr eller senare framträder om denna blockering monteras ned. Inne i varje köttätare finns så att säga redan en vegetarian som väntar på att befrias.

Som vegan av djurrättsliga skäl sedan många år finner jag en viss lockelse i denna tanke. Det finns något självsmickrande i tanken på att min egen ståndpunkt skulle vara resultatet av ett modigt överskridande av min kulturs begränsningar – att just jag lyckats återvinna kontakten med en ursprunglig empati som andra förlorat.

Samtidigt vore det övermaga att påstå att det var så det gick till när jag fann mitt ”riktiga” veganjag. Den identiteten fanns inte alls fanns där från början, instängd i väntan på insikt. Mer sanningsenligt vore att konstatera att detta ”jag” konstituerades i ett särskilt sammanhang (1990-talets veganrörelse, den frihetliga vänstern, och så vidare) där veganismen fanns tillgänglig som en möjlig och attraktiv identifikationspunkt för mig och många andra.

Tur för mig, tycker jag nu. Och tur för djuren jag annars skulle ha ätit. Men konsekvensen av en plågsam inre dissonans? Resultatet av en tillkämpad åtkomst till medlidandets inre urkälla? Nja, snarare att en viss ”veganidentifikation” redan smugit sig på mig, vilket gav de djurrättsliga resonemangen en fästkraft som de annars inte skulle ha haft (alldeles oavsett argumentens självständiga, logiska giltighet).

En sista invändning är att Melanie Joy med sitt kognitivistiska perspektiv missar några av de starkaste känslomässiga krafterna som underbygger karnismen som system. Som jag ser det handlar inte barriärerna som reses kring köttätandet bara om att undvika psykisk olust. Det handlar också om att agerande i enlighet med den existerande normen i sig är en källa till njutning. Och då menar jag inte den invanda smaken av kött, utan den njutning som i psykoanalytisk teori konstituerar det sociala bandet som sådant – njutningen som utlovas i den föreställda gemenskapen. Den förtvivlan och aggressivitet som många karnister uttrycker vid tanken på att gå miste om sitt kött har, tror jag, mindre att göra med själva köttet än fruktan för att betraktas som annorlunda och hamna utanför samhällets gemenskapande ritualer – att inte längre ha del i ”our way of life”.

Även detta illustrerar, tror jag, behovet av alternativa identifikationspunkter för att någon ska motiveras till att röra sig bortom karnismens ramar. Och än viktigare: för att en alternativ identifikation ska kunna få fäste måste de gamla känslomässiga fästpunkterna först lösas upp och en ny affektiv investering göras i ett annat sätt att leva.

Inget av detta motsäger förstås vikten av att uppmärksamma – eller som Joy säger när hon låter som mest amerikansk,  ”bära vittnesbörd om” – karnismens fasor. Det gör bara uppgiften mer komplicerad. Melanie Joys bok har utan tvivel en roll att spela här, men kanske mindre som den initiala ögonöppnare den var tänkt att vara än som en förstärkning av vår – de redan övertygades – beslutsamhet.