Köttätare – så funkar dom!

Denna text om Carol J. Adams bok Living Among Meat Eaters: The Vegetarian’s Survival Handbook (New York: Three Rivers Press, 2001) publicerades ursprungligen i tidningen Djurens Rätt! hösten 2002. I dag hade jag nog genomgående skrivit om veganer istället för vegetarianer. Dessutom hade jag nog vänt mig mer mot den kognitivistiska grundsynen hos Adams – ett drag som hon delar med Melanie Joy och som jag kommenterat tidigare här. Men eftersom ämnet fortfarande är aktuellt så  publicerar jag texten som den är, i hopp om att den ändå kan vara till nytta för någon där ute.


 

Vi lever alla bland köttätare. När jag själv åt kött tänkte jag aldrig på detta. När jag väl blev vegetarian var det oundvikligt.
– Carol J. Adams

Välkommen till köttätarvärlden

Världen är byggd för köttätare. Vart man än vänder sig som vegetarian får man detta bekräftat. Dagens rätt på vanliga restauranger är så gott som alltid en kötträtt. Nästan all färdigmat i butikerna innehåller kött eller andra djurprodukter. Många skolor vägrar fortfarande servera mat till veganer. När jag försöker skriva ”veganism” på min dator så blir ordet understruket med en röd linje – ordbehandlaren har inte ordet i sin ordlista och tror att jag har stavat fel.

Att världen är byggd för köttätare kan inte undgå att lämna psykologiska spår i de människor som växer upp i den. Inte nog med att nästan alla människor uppfostras till att äta kött. När man växer upp i en värld som är anpassad till ens egna vanor blir det man äter till något självklart och oproblematiskt för en själv. Det blir till ett icke-problem, något så naturligt att det inte behöver förklaras.

Men saker som med iver utmålas som ”naturliga” är inte sällan i behov av extra mycket försvar. Matvanorna är inget undantag. När det ”självklara” köttätandet ifrågasätts väcker det lätt starka känslor. Det räcker ofta att man som vegetarian är närvarande vid en måltid för att någon köttätare ska känna sig provocerad och gå till attack:

”Jaså, du är vegetarian – då passar det förstås inte med en saftig bit djurkött?”

”Lite kött kan inte göra någon skada – prova lite, det är goooott!”

”Men om man inte äter korna kommer de ju att dö!”

”Vad äter du egentligen? Jag skulle då aldrig kunna leva på sallad.”

”Jaha, du äter grönsaker. Men din man då, är han normal?”

Många av de läsare som är vegetarianer känner säkert igen sig i den här typen av situationer. Vad man svarar på frågorna spelar sällan någon större roll. Den som angriper är ofta mer intresserad av att övertyga sig själv om att vegetarism inte är något för honom eller henne, än av att lyssna på motargument.

Kolliderande perspektiv

Hur kommer det sig att vegetarianer är så utmanande? Varför denna ständiga irritation över matvanorna hos en minoritet?

Eftersom dessa upplevelser delas av så många vegetarianer står det klart att det inte handlar om personliga relationer med enskilda köttätare. Istället handlar det om att ett starkt socialt vanemönster bryts. När man tittar närmare på saken är det sällan vegetarianen som är problemet, utan snarare vad vegetarianens närvaro säger om köttätaren själv. Vegetarianen har förändrat sig själv. Köttätaren har det inte. Det är det som är det verkliga hotet. Innerst inne känner köttätaren att den egna uteblivna förändringen är ett tillkortakommande. Aggressivitet kan vara ett uttryck för denna känsla av misslyckande.

Om du är köttätare och lever bland köttätare så speglar omvärlden ditt eget beteende på ett positivt sätt. Du får automatiskt en bekräftelse på att dina val är de rätta. Men när en vegetarian dyker upp förändras allt detta. Vegetarianen reflekterar inte längre de signaler som köttätaren förväntar sig att få tillbaka. Bekräftelsen uteblir. En möjlig reaktion på detta ”förräderi” kan bli fientlighet mot den som köttätaren upplever har förstört hans eller hennes spegel.

Vegetarianens närvaro blir ett orosmoment eftersom det är två helt skilda perspektiv som kolliderar. ”Köttätandets symboler är aldrig neutrala”, skriver filosofen Mary Midgley: ”Ur sin egen synvinkel upplever köttätaren att han äter liv. I vegetarianens ögon tycks han äta död. Det finns en sorts gestaltskifte mellan de två ståndpunkterna som försvårar förändring och gör det svårt att ens ställa frågor om ämnet utan att skapa konflikt.”

Feministen och vegoteoretikern Carol J. Adams utvecklar detta resonemang i sin bok Living Among Meat Eaters:

”Köttätare och vegetarianer ser varandras kost på helt olika sätt. Vi ser köttätarens föda som döden (mer specifikt djurens död); de ser sin föda som livgivande – de får sin näring från den. Vi kan gå vidare med Midgleys insikt: vi ser vår föda som ett val för livet (oavsett om det gäller vårt eget mer hälsosamma liv, djurens liv, eller hela planetens liv), medan köttätaren ser vår kost som döden (kanske inte den omedelbara döden … men åtminstone som traditionernas död, som ett dödande av välbehaget så som de känner det, och som döden för deras valfrihet när det gäller mat) … Att ta bort köttet kanske inte leder till döden i bokstavlig bemärkelse, men det representerar för köttätarna en förlust av allt de förknippar med att njuta av födan. För dem framstår vår kost som en kost av knapphet, begränsning, avsaknad, förlust, medan deras egen kost är en kost av överflöd, valfrihet, njutning. Detta är gestaltskiftet. Mer än någonting annat är detta förklaringen till det vanliga utropet ’jag skulle dö om jag inte fick min hamburgare!’”

Blockerade vegetarianer

Carol J. Adams enkla men provokativa tes är att alla köttätare bör uppfattas som blockerade vegetarianer. Någonstans vet alla köttätare att vegetarism är ett bättre val – för djuren, för dem själva, för miljön – men på ett annat plan har de bestämt sig för att förändring är av ondo. Det är något som blockerar dem. Vad denna blockering är skiljer sig från person till person, men vad det än är så utövar blockeringen en större dragningskraft än vegetarismen gör.

Att samhället är uppbyggt för köttätare är ur denna synvinkel inte bara ett problem för vegetarianer. Vegetarianer kan visserligen ha svårt att hitta bra mat, och måltider med familj, vänner och medarbetare kan bli till en ren plåga på grund av ständiga angrepp.

Men även för köttätaren är detta ett problem, bara omvänt: det är helt enkelt för lätt att vara köttätare. Köttätaren bokstavligen drunknar i möjligheter att äta kött! När vegetarianer mot denna bakgrund visar att de faktiskt klarar av att inte äta kött uppfattar köttätaren detta som en fördömande och överlägsen attityd. Vegetarianen kan vara hur lycklig och nöjd som helst med sitt val, men köttätaren uppfattar ändå budskapet som negativt och slår det ifrån sig. Inte för att innehållet i budskapet är obegripligt eller motsägelsefullt, utan för att köttätaren helst inte vill bli påmind om sin egen motsägelsefullhet och sitt eget ofullständiga förändringsarbete.

”Vegetarianer påminner köttätare om att de är blockerade”, skriver Adams. ”Bara genom att vara vegetarian kommer du troligen att väcka de frågor som blockerar dem. Köttätarnas interaktion med dig är följaktligen symptomuttryck för deras blockeringar. Köttätare projicerar sin egen osäkerhet på vegetarianer. Om de anklagar dig för att döma dem, beror det på att de dömer sig själva. Om de saboterar för dig [t. ex. genom att försöka lura i dig kött mot din vilja. – P-A:s anm.] är det för att de saboterar för sig själva.”

Inre kritik blir yttre angrepp

När konfrontationer uppkommer mellan köttätare och vegetarianer beror det alltså ofta på motsättningar och kriser i köttätarens eget medvetande – problem som fanns där redan innan diskussionen med vegetarianen började. Bara det faktum att vissa köttätare angriper alla vegetarianer i deras närhet visar att de själva brottas med argumenten. Adams redogör för den inre dialog som ofta föregår köttätarens aggressivitet mot vegetarianer:

Insikt: ”Jösses, jag äter ett dött djur.”

Svar: ”Ja, men jag vill inte förändra mig. Jag gillar smaken av kött!”

Insikt: ”Men det här kan inte vara bra för dig själv heller. Titta på hälsostatistiken!”

Svar: ”Jag kan inte hantera mer förändring. Jag vill inte lära mig något nytt. Jag vill inte sluta äta kött.”

Insikt: ”Jaså, och vad tänker du göra med mig då?”

Svar: ”Fattar du inte det? Jag varken vill eller tänker förändra mig, så jag tänker bara strunta i dig. Jag tänker trycka ner dig och hålla dig borta ur mina tankar.”

Insikt: ”Så lätt försvinner jag inte.”

Svar: ”Vi får väl se.”

När en vegetarian dyker upp förvandlas detta inre krig till ett yttre krig. Plötsligt finns det någon som kan beskyllas för köttätarens obehagliga inre konflikt, och de argumentationsfärdigheter som finslipats i den inre dialogen kommer äntligen till användning. Vegetarianen får, med eller mot sin vilja, spela rollen av åklagare och kritiker när den blockerande energin släpps loss.

Paradoxalt nog leder denna typ av konfrontation ofta till att den blockerade vegetarianen får sin blockering förstärkt. Köttätaren bemöter den yttre vegetarianen på samma sätt som han eller hon bemöter den kritiska rösten inom sig själv – först med argument, sedan med undvikande och till sist genom undertryckande. Den inre kritiska rösten personifieras nu i den yttre vegetarianen, något som faktiskt minskar den inre spänningen i köttätarens sinne. Köttätaren får en möjlighet att lätta på trycket och släppa ut lite av sin frustration innan den jobbiga inre beslutsprocessen riktigt slutförts. Problemet förskjuts och blir lättare att hantera. Nyss handlade det om köttätarens egen tveksamhet, nu handlar det om en annan persons vegetarism.

Försvarsreaktioner

Det är alltså ofta någon form av inre konflikt som tynger den aggressive köttätaren. Det finns ett brott i den medvetna tankekedjan kring vegetarism som gör att han eller hon upplever en motsättning. För den som redan blivit vegetarian är denna tankekedja väldigt enkel. Den ser ut ungefär så här:

  • Jag känner till vad köttätandet innebär; jag borde bli vegetarian.” (Medvetenhet.)

  • ”Jag känner till vad köttätandet innebär; jag skulle kunna bli vegetarian.” (Reflektion.)

  • ”Jag känner till vad köttätandet innebär; jag har blivit vegetarian.” (Handling.)

Här upplöses den inre konflikten genom att medvetenhet och reflektion utmynnar i den konkreta handlingen att bli vegetarian. Men i den blockerade vegetarianens fall ser det sista steget ut så här:

  • ”Jag känner till vad köttätandet innebär; jag har inte blivit vegetarian.”

Här leder medvetenhet och reflektion inte till frigörande handling. Istället uppkommer en konflikt mellan två starka behov. Personen kan inte fortsätta att äta kött och samtidigt tänka på sig själv som en moralisk individ. För att kunna hantera denna konflikt måste köttätaren på något sätt rättfärdiga sina vanor för sig själv.

  • ”Jag har inte blivit vegetarian på grund av X [det som blockerar]. Därför är X viktigare än vegetarismen.”

Om förnuftet talar för vegetarism så måste förnuftet kontrolleras på något sätt. ”X” blir den rättfärdigande faktorn. ”X” kan vara ”jag är för upptagen”, ”människor har alltid ätit kött”, ”jag behöver kött för att må bra” eller någon annan ursäkt. Dessa motiv passerar ganska obemärkt i köttätarvärlden där de aldrig ifrågasätts, men inför en livs levande vegetarian framstår de plötsligt som de futtiga undanflykter de faktiskt är.

I detta läge måste X (vad det nu är) försvaras. En reaktion kan vara att gömma sig bakom skuldkänslor: ”Jag känner mig så skyldig när jag ser att du inte äter kött.” En annan kan bli ilska: ”Hur vågar du antyda att mitt X är mindre viktigt än vegetarismen!?”

En vanlig kommentar jag mött när jag stått vid informationsbord eller delat ut flygblad om djurrätt är: ”Djurens rätt? Jaha, men människans rätt då?” Frågar man dessa personer på vilket sätt de själva engagerar sig för människors rättigheter så visar det sig vanligen att inte gör något alls. Deras fnysningar handlade alltså varken om mig eller om djurens rättigheter, utan mer om deras eget behov av att bevara sitt ”X” – den rättfärdigande faktorn som skyddar deras inre harmoni.

Som en vegan säger i Adams’ bok:

”När konversationen glider in på veganism tittar de [köttätarna] automatiskt på ens skor, ens kläder, och så vidare. De försöker må bättre genom att slita sönder budbäraren istället för att ta en titt på sig själva.”

Köttätaren – den blockerade vegetarianen – vill som regel fortsätta att vara blockerad. Men för att behålla sin blockering måste köttätaren besegra den yttre vegetarianen på något sätt. Det är därför vi vegetarianer bombarderas med frågor: ”Vad har du på fötterna?” ”Men har inte växter också känslor?” ”Finns det inte gelatin i kamerafilm?” Genom att visa att vegetarianen är inkonsekvent på något sätt hoppas köttätaren kunna vrida uppmärksamheten bort från sin egen motsägelsefullhet.

De yttre uttrycken för denna inre avledningsmanöver har nog de flesta vegetarianer bevittnat. Varför ser till exempel vissa köttätare ett sådant behov av att högljutt hävda att ”Hitler var vegetarian”? Som argument för att äta djur är det ju tämligen meningslöst. Men det får sin förklaring om man ser invändningen som ett desperat försök från köttätarens sida att hantera de egna hjärnspökena. Det som egentligen pågår är att köttätaren försöker dra in vegetarianen i sitt eget inre drama kring köttätandet: ”Du ska inte tro att du är en bättre människa bara för att du är vegetarian. Man kan vara vegetarian och ändå vara ond. Titta bara på Hitler. Du är minsann inte bättre än jag.”

Konstruktiva konfrontationer

Vad kan man då som vegetarian och djurrättsaktivist göra för att hantera konfrontationer med köttätare på ett konstruktivt sätt? Carol J. Adams menar att det framför allt är viktigt att inte låta köttätaren sätta tonen för diskussionen. Om köttätaren tillåts bestämma villkoren för samtalet blir det som regel en sorts frågesport där köttätaren försöker finna blottor och inkonsekvenser hos vegetarianen. Angriparen är sällan intresserad av att reflektera över vegetarianens argument. Istället förbereder han eller hon bara nästa fråga medan vegetarianen svarar.

Som vegetarianer spelar vi ofta med i denna frågesport. Vi pluggar in svar på alla upptänkliga frågor, från proteinbehov till vad som skulle hända om alla blev vegetarianer i morgon. Det är visserligen bra att kunna svara på dessa frågor, men kanske bör vi tänka till lite mera nästa gång en köttätare bjuder upp till dans. För vad är det som brukar hända? Vi kanske tycker att vi vunnit argumentationen på poäng, men ändå känner vi oss egendomligt frustrerade. Vi vet att vi svarat ”rätt” på frågorna, men inget verkar ändå sjunka in hos vår motståndare.

Bara det faktum att frågesporten ofta kastar sig från ämne till ämne utan logiskt sammanhang – från protein till Hitler till sojaimport till läder och tillbaka igen – borde få oss att misstänka att det egentligen är något annat som pågår. Enligt Adams är det i själva verket en skendiskussion som utspelar sig. Frågesporten är inte något uttryck för köttätarens vetgirighet. Istället använder köttätaren fråga-svar-modellen som en metod för att skjuta upp konfrontationen med sina egna inre konflikter. Det är ett spel som bara går ut att hitta någon liten inkonsekvens att ”sätta dit” vegetarianen på – allt för att köttätaren ska kunna lokalisera problemet någon annanstans än i sig själv. Köttätaren vill kort sagt göra vegetarianen till källan för konflikten istället för att ha problemet i sitt eget huvud.

När vi väl insett detta måste vi kanske omvärdera vårt vanliga sätt att bemöta köttätare. Vår uppgift blir då inte att tjata om att ”du måste bli vegetarian” eller något liknande. Det finns redan en blockerad vegetarian inom köttätaren – det är just därför de upplever de konflikter som de projicerar på oss! ”Vårt mål”, skriver Adams, ”måste vara att knyta an till den del av dem som önskar förändring, inte den del som blockerar förändring.” När vi ställer upp på frågesporten är det ofta den blockerande kraften vi aktiverar, inte den potentiellt förändrande kraften. Mer information kommer inte att förändra den som redan är medveten men blockerad.

Vägra vara problemet

Istället kan det vara mer effektivt att kliva åt sidan när eldgivningen börjar. Den aggressive köttätaren vill trycka ner sitt eget dåliga samvete genom att låta en annan ”jobbig” person ta över den roll som den inre kritikern har. Ta inte den rollen. Låt den uppdämda konfliktenergin arbeta inom köttätaren istället för att låta den explodera utåt mot dig.

Den gemensamma nämnaren för de flesta blockerade vegetarianer är att de upplever det som en övermänsklig svårighet att byta matvanor. De vill inte bli vegetarianer för att förändring är svårt. Men istället för att erkänna att det är ännu svårare att inte förändra sig försöker de intala sig själva att de av någon anledning inte skulle trivas med att vara vegetarianer. När vi bemöter deras angrepp med fientlighet, ilska eller överlägsenhet förstärker vi denna ursäkt. Om att vara vegetarian innebär att man alltid är stingslig och aggressiv – varför skulle någon vilja bli vegetarian? Det mest effektiva vi kan göra på längre sikt är därför ofta att visa att vi är nöjda med vårt val: att det går att leva ett gott liv som vegetarian – ja, att det rent av är lustfyllt och roligt! På så sätt avväpnar vi blockeringen. Om det verkar trevligt och tillfredsställande att vara vegetarian minskar avståndet till förändring

När en köttätare går till angrepp bör vi framför allt inte låta dem göra oss till problemet. När bombardemanget av frågor börjar, handlar det vanligen om att personen som ”bombar” vill övertyga sig själv om något. Istället för att spela med bör vi fråga oss hur vi på ett konstruktivt sätt kan klargöra var problemet egentligen ligger: i att köttätaren själv känner sig hotad.

Till exempel kan man säga: ”Jag upplever det som att de flesta motståndare till vegetarism känner sig hotade av våra kostvanor. Tycker du att vegetarismen är hotande?” Svaret blir som regel ”nej”. Då kan man fråga: ”Men varför blir du då inte vegetarian?” ”För att jag gillar kött”, svarar köttätaren. ”Då tycker jag det verkar som att du är orolig för att du ska sakna smaken av kött.” Detta är ett sätt att föra fram sin poäng på som inte är fördömande. Samtidigt gör det fullständigt klart var problemet ligger: inte hos dig, utan hos köttätaren själv.

Och när Hitler kommer på tal nästa gång, prova att svara så här: ”Många människor är inte medvetna om att Hitler inte alls var vegetarian och att detta mest var nazipropaganda för att få honom att framstå som en asketisk och ”ren” ledare. I själva verket förbjöds vegetariska föreningar när Hitler kom till makten. Men spelar Hitlers matvanor verkligen någon roll idag? Jag tycker det verkar som om den fråga du brottas med är om vi idag borde vara vegetarianer. Om du vill ha lite information om det kan jag skaffa dig en del litteratur…”

Om inget annat fungerar: se till att avsluta diskussionen. Detta ska inte ses som ett nederlag. Det finns ingen anledning att stånga sig blodig mot en vägg, speciellt inte om detta bara leder till sårade känslor eller förstärkta blockeringar. Du kommer igen en annan dag, och då för att vinna. Det är ju trots allt inte du som är problemet.

 


Carol J. Adams sju regler för hur man talar med köttätare för att undvika att aktivera deras blockeringar:
  1.  Diskutera inte vegetarism vid måltider där andra människor äter kött eller mejeriprodukter. Detta gör bara köttätaren mer defensiv. Säg att du gärna pratar om saken, men att du hellre diskuterar frågan senare när du inte äter.
  2. Känn inte att du måste försvara eller demonstrera din ståndpunkt till varje pris. Se istället alla former av interaktion med köttätare som delar av en medvetandehöjande process och försök hjälpa dem att komma över sina blockeringar.
  3. Tänk inte att du måste svara på varje fråga om allting mellan himmel och jord. Skaffa en bunt argumentsamlingar och flygblad om vegetarism som du kan ha till hands och dela ut.
  4. Tala till köttätare som du skulle tala till ett vilt djur: med mjuk röst och utan hastiga kroppsrörelser. Le, lyssna lugnt och nicka när de pratar. Omformulera vad de säger och upprepa det, så att de förstår att du lyssnar och har förstått.
  5. När du glider in i en konversation, se till att dina första uttalanden markerar ett samförstånd med den andra personen: ”Ja, det är intressant poäng…” Sedan kan du till exempel följa upp med ”Många människor vet inte att…” Detta gör det möjligt för dig att presentera information på ett sätt som inte är personligt nedlåtande eller konfrontativt. Till exempel: ”Många människor vet inte att djuren i lantbruket lider svårt av trängsel, stress och annan hantering. Jag väljer att inte bidra till detta. Jag undrar vad folk kan göra mera, förutom att bli vegetarianer.”
  6. I sociala sammanhang är det klokt att aldrig försöka övertala någon att ändra sina matvanor.
  7. Om du ignorerar regel nummer ett, eller om du regelbundet dras in i konversationer mot din vilja, är det viktigt att du håller koll på vart diskussionen tar vägen. Om samtalet rör sig i en riktning som inte är konstruktiv – var beredd att avsluta det.
Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *