I veckan offentliggjordes domen mot den 16-åring från Högsbo i Göteborg som erkänt att han dödat ett flertal katter i området sedan 2010. Rätten dömde honom till rättpsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Det senare innebär att han inte kommer att kunna bli utskriven av sina läkare utan att fallet först granskas i allmän förvaltningsdomstol.

Detta är faktiskt en förhållandevis hård dom (om än en rimlig sådan – pojken behöver utan tvivel vård). Särskilt tuff framstår påföljden i jämförelse med de domar som vanligen döms ut för djurplågeri, det vill säga böter eller någon månads fängelse. Maxstraffet för djurplågeri är två års fängelse, men ingen har ännu (så vitt jag vet) ådömts så lång tid i fängelse. 16-åringen kan alltså mycket väl hamna i tvångsvård mycket längre än de allra flesta som dömts för djurplågeribrottet.

Att domen, ur denna synvinkel, blev relativt hård tycks dock inte tillfredsställa alla. Särskilt inte den nätmobb som ända sedan pojkens greps och hans identitet blev känd har krävt blodig hämnd. Denna hämndlystnad mot ”kattmördaren” kommenteras bra av Jenny Walker som på sin blogg tar upp inkonsekvenserna hos lynchmobben på nätet:

Vi djurrättare kan ibland uttala slagorden kött är mord. Det är provocerande för dem som äter kött och som indirekt stödjer mördandet/dödandet/avlivningen/insomnandet av miljarder djur i Sverige varje år.

Men när det gäller våra familjedjur – katter och hundar i synnerhet – har samma människor plötsligt inte långt till begrepp som mörda. Det är skillnad på djuren vi ser och djuren vi inte ser.

Vi djurrättare står på stan och delar ut flyers om kattpäls som är importerad från Kina och används som kragar på helt vanliga vinterjackor. Samma människor som ignorerar våra flyers, sitter nästa dag på ett internetforum och kallar kattdödande för mord. Samma människor kräver att kattmördaren skjuts i huvudet, sprättas upp, får dödsstraff eller i bästa fall får en pinne uppkörd i analen och binds fast på ett torg för allmän stenkastning.

Nästa sekund äter de kyckling från det som förmodligen är den vidrigaste djurindustrin vi har i Sverige.

Jag antar att denna dubbelmoral till stor del kan hänföras till den mänskliga förmågan att dela in verkligheten i olika fack, skilda av till synes vattentäta skott. (Va? Skulle det moraliska raseri jag omedelbart känner mot någon som smyger runt och knivskär katter kunna ha något att göra med min egen konsumtion av djurprodukter?)

Kanske behöver vi detta isärhållande för att kategorisera verkligheten, sortera information och ens kunna fungera, vad vet jag. Klart är i alla fall att samma kapacitet lätt lånar sig till att legitimera förtryck, eller åtminstone till att dölja likheterna mellan olika former av förtryck. Hur många kunde inte vara för manlig rösträtt men emot kvinnlig? Mot slaveriet men för Jim Crow-lagarna om rassegregering? Hur många är idag inte emot rasism och sexism men helt oförstående inför att det ens skulle kunna finnas något sådant som speciesism?

Samtidigt är det något mer i görningen här. Om det bara handlade om dubbelmoral till följd av obetänksamhet och selektiv perception tror jag inte att reaktionerna skulle vara så häftiga och, framför allt, inte så förutsägbara.

För mönstret är ju precis detta: tröttsamt förutsägbart. Vid varje liknande avslöjande är reaktionerna desamma. Det är som att en del människor bara sitter vid datorn och väntar på ett tillfälle att få förskjuta samhällets (sitt eget) vardagliga speciesistiska våld till en syndabock som kan pekas ut som radikalt avvikande i sina motiv och drivkrafter. Som om de hade ett särskilt, pockande behov av att övertyga sig själva om att det inte är vi som plågar djur, utan någon Annan, någon sjuk jävel som inte är som vi, någon som verkligen förtjänar att… någon som man borde ta och… ja.

Det är också intressant, och viktigt, att fenomenet inte är begränsat till reaktioner på djurplågeri. Ett liknande mönster återkommer faktiskt ofta som en reaktion på allehanda störningar av det människor uppfattar som den ”normala” eller ”naturliga” ordningen. I lacansk politisk teori talar man om detta som ”ideologisk fantasi” (jag har skrivit om detta tidigare, bland annat här, här och här). Mönstret ser ut ungefär så här:

1. I en given samhällsstruktur genereras – regelbundet och som en följd av systemets egen organisering – vissa händelser. En del av dessa händelser är dock oönskade. Ibland kan de till och med utgöra ett hot mot systemets fortsatta existens (systemet undergräver sig självt).
2. Människor som identifierar sig med den givna samhällsstrukturen (dess institutioner, ideal, värden och så vidare) ställs inför en av dessa oönskade eller hotande händelser. De hamnar då i dilemmat att antingen
   (a) tvingas omvärdera sin lojalitet till den struktur som de har investerat sin identitet i, vilket också innebär ett traumatiskt omvärderande av den egna identifikationen, eller
   (b) ideologiskt neutralisera det faktum att samma ordning de är lojala mot inte alls är någon harmonisk struktur utan en motsägelsefull totalitet som faktiskt producerar resultat de själva inte vill ha.
3. Om de väljer väg (b) måste de på något sätt täcka över systemets inkonsekvenser. Detta görs genom konstruktionen av ett fantasiscenario i vilket strukturens inbyggda brister förskjuts till en yttre kraft: ett blockerande hinder eller en fiendefigur som görs ansvarig för samhällets problem.
4. Tack vare fantasin om den blockerande fienden behöver strukturens ofullkomlighet aldrig konfronteras direkt. Den som är i ideologins grepp kan fortsätta insistera på att det inte finns något systemfel – allt är ju fiendefigurens fel. På så sätt kan lojaliteten mot den rådande ordningen bevaras trots att samma ordning ständigt misslyckas med att leverera den harmoni den utlovat.

Vi kan ta några exempel på hur den här logiken fungerar:

Händelse: Ekonomisk kris och arbetslöshet.
Utpekat problem och hatobjekt: Invandrarna som tar våra jobb, finansspekulanterna, de giriga bankirerna (eller judarna om man är lagd åt det antisemitiska hållet).
Verklig genererande struktur som undgår kritik: Kapitalismens inre motsättningar som ständigt skapar kriser.

Händelse: Våldtäkt eller kvinnomisshandel.
Utpekat problem och hatobjekt: Enskild ”sjuk”/”pervers” förövare (extra allt på hatsandwichen om förövaren kan pekas ut som ”invandrare”).
Verklig genererande struktur som undgår kritik: Det patriarkala samhället och våldtäktskulturen som vi alla deltar i att upprätthålla på olika sätt.

Händelse: Upplevelse av osäker manlig identitet.
Utpekat problem och hatobjekt: Manshatande feminister, queerinfluerade genuspedagoger, kultureliten som är ute efter att styra och ställa med ”verklighetens folk” genom att tvinga dem att säga ”hen”, och så vidare.
Verklig genererande struktur som undgår kritik: Könsmaktordningens ideologiska fantasi om att det finns två stabila kön som har olika roller att spela – och dess ständiga misslyckande att leverera denna trygghet i verkligheten.

Händelse: Avslöjat djurplågeri.
Utpekat problem och hatobjekt: Enskild ”sjuk” förövare, girig bonde/farmare, känslokall djurförsökare, pervers zoofil, tokig djursamlare, olämplig personal på enskilt företag/slakteri, utlänningar från ”djurplågande kulturer” – och så vidare.
Verklig genererande struktur som undgår kritik: Den speciesistiska ordningen som alla är delaktiga i.

Gemensamt för alla dessa fantasiscenarier är att de förnekar att skulle finnas något grundläggande problem med hur vårt eget samhälle är organiserat. Besvikelsen över att samhället inte levererar det vi vill ha förklaras inte med det faktum att samhället som det nu är organiserat är oförmöget till detta – blicken riktas istället mot avvikelsen, den föreställda fiendefiguren, och hoppet riktas mot att denne ska kunna övervinnas/bestraffas så att allting snabbt kan återgå till det normala, att samhället ska bli ”som det var tänkt att vara”.

Fast i själva verket behövs ju avvikelsen för att det ”normala” ska vara normalt. Sanningen är att den svenska ”djurvännen” behöver en jämn ström av djurplågare för att bekräfta sin egen djurvänlighet. Det intressanta, och paradoxala, är alltså att de som mest hatar den enskilde djurplågaren också är de som är mest känslomässigt fästa vid Djurplågaren som fantasifigur.