Köttfria festivaler, kränkt maskulinitet och grön speciesism


WoW

Igår meddelade musikfestivalen Way Out West i Göteborg att inget kött kommer att serveras under den kommande helgens evenemang. Arrangörerna kallar det att festivalen ”goes Veggie”, men det vore nog bättre att kalla festivalen ”köttfri” då det inte kommit några signaler om att andra djurprodukter kommer att stoppas. (Jag anser som bekant att ordet ”vegetarisk” bör reserveras för föda från växtriket.)

Det är ett glädjande initiativ. Potentialen finns att evenemanget kan bli en stor medvetandehöjande övning där matvanor, miljö och etik kommer upp till diskussion bland tusentals festivalbesökare som annars inte skulle skänkt frågorna en tanke. Förhoppningsvis kommer många också att prova nya maträtter och upptäcka köttsubstitut som de inte visste fanns. På så sätt kan tröskeln sänkas för en permanent övergång till nya matvanor.

Kränkt maskulinitet

SpomDet är också ett modigt initiativ. Få saker provocerar så mycket som att ifrågasätta köttätandet. Och mest provocerade blir som vanligt vissa män. Det finns en stark ideologisk koppling mellan maskulinitet och köttätande som får många män att uppfatta kritik av deras matvanor som en allvarlig identitet- och integritetskränkning. (Djurrättsteoretiker som Carol J. Adams, Lisa Gålmark och Brian Luke har skrivit mycket om hur sexism, speciesism, hegemonisk maskulinitet och köttnormativitet konstituerar och upprätthåller varandra.) Några av de kränkta reaktionerna över Way Out Wests hycklande, miljöfarliga och politiskt korrekta antikött-fascism har redan samlats på Devotion Magazines hemsida. Och fler lär det bli – inget tycks ju göra folk till experter på djuretik, näringslära, ekologi, evolution och rättviseteori som att (1) äta kött och (2) ha snopp.

SoODe flesta av festivalens besökare – de som inte är livrädda för att intag av festivalens köttfria korvar, burgare och pizzor kommer att göra dem till bögar i grabbgängets ögon – lär dock snabbt anpassa sig. (Som Svenska Dagbladet noterar var det också tusentals som ”gillade” nyheten.) Kanske finns till och med ett intresse för ett lite djupare resonemang kring festivalens ställningstagande. För ur djurrättslig synvinkel finns det fortfarande ett och annat att säga.

Det första som slår en är som sagt att begrepp som ”veggie” och ”vegetarisk” definieras i vardagsspråklig mening som ”lakto-ovo-vegetarisk” – det vill säga som inkluderande av vissa djurprodukter. Jag har tidigare skrivit om problemen med denna definition. Det gäller framför allt hur konsumtion av ägg och mjölk direkt skapar efterfrågan på lidande och död, men det handlar också om en ideologisk förskjutning som ”trollar bort” vissa former av djurexploatering eller till och med upphöjer dem till aktiv ”djurvänlighet”.

lukeDet andra är festivalens fokus på att köttfrihet först och främst är en miljöfråga. Vi bör minska på köttätandet för att det spar på jordens resurser. Djur som används till mat har beskrivits som ”omvända proteinmaskiner” där enorma mängder foder (som i sin tur krävt enorma mängder odlingsyta, vatten och bränsle) omvandlas till ytterst små mängder kött. Som festivalarrangörerna påpekar är köttätandet också en viktig klimatfråga – uppfödningen av djur till mat står för 18 procent av de klimatförändrande gasutsläppen.

Allt detta är förstås riktigt – och viktigt. Men samtidigt skjuts oerhört viktiga diskussioner i bakgrunden, nämligen frågorna om andra varelsers moraliska ställning, frågorna om djurs rättigheter. Om festivalbesökarna tar en bratwurst efter festivalen har Way Out West inte längre några synpunkter på det. Det moraliska ansvaret stannar vid festivalens egen miljöpåverkan – ja, det är nästan som att arrangörerna känner sig tvungna att markera att det självklart är okej att fortsätta äta kött.

Självklart handlar detta delvis om att bemöta förutsägbara invändningar (från griniga män). Och naturligtvis menar jag inte att en musikfestival måste ta ansvar för all världens ondska. Poängen är bara att festivalen här spelar med i en ideologisk neutralisering och normalisering av köttätandet som sådant. Och det är synd eftersom det undergräver intentionen att ”ifrågasätta normen om att kött är det normala och vegetariskt det onormala”.

Grön speciesism

Huvudproblemet här är att en grönare speciesism ändå förblir speciesism. Precis som i den allmänna miljödiskursen försvinner de individuella djuren till förmån för ett fokus på ekosystemens integritet. Istället för att se att andra djur är kännande, medvetna individer med intressen som förtjänar jämlik hänsyn får vi en problemformulering där massdödandet och masskonsumtionen av deras kroppar bara blir ett problem i den utsträckning som det slår emot gränserna för det ekologiska ”hållbara”. Detta förvandlar i sin tur frågan om animaliekonsumtionen från en djurrättslig fråga där grundläggande respekt för andra kräver ett absolut slut på fångenskap, våld och dödande, till en fråga om ett ”balanserat” utnyttjande där det är okej att fortsätta exploatera djur så länge miljöpåverkan reduceras. (För att illustrera det absurda med en mänsklig parallell, tänk er att vi skulle acceptera ”klimatkompenserad rasism” eller införa ”utsläppsrätter” på sexism.)

Där en djurrättslig problemformulering i grunden ifrågasätter speciesismen lämnar alltså en miljöorienterad problemformulering i princip öppet för fortsatt djurförtryck. (Jag har tidigare skrivit om detta här.) Och det är just detta vi måste hålla i minnet samtidigt som vi gläds över Way Out Wests köttfrihetsinitiativ: det är ingen slump att ett speciesistiskt samhälle ”föredrar” ekologisk kritik framför djurrättslig dito. Den första är fullt förenlig med speciesistiska normer och praktiker, den andra är det inte – och det är just därför som miljödiskursen så ofta mobiliseras för att täcka över djurförtrycket och onödiggöra ett djurrättsligt perspektiv. I ett samhälle utan denna, vi kan kalla det ”strukturella vilja”, till fortsatt dominans över andra djur skulle animaliekonsumtionens miljöpåverkan inte på långa vägar uppfattas som det primära etiska och politiska problemet i människa/djur-relationen. En allvarligt menad antispeciesistisk ideologikritik bör inte tappa detta faktum ur sikte.


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *