Den svenska djurskyddsnationalismen


skända flaggan

Denna text publicerades i tidningen Djurens Rätt nr 2/2011. (Bild fritt efter Carl Johan De Geer.)

Är du ett ickemänskligt djur i knipa? I så fall borde du flytta till Sverige! Här finns nämligen världens bästa djurskyddslag, och vi svenskar är världsbäst på att vara djurvänliga.

Ungefär så skulle man kunna sammanfatta den svenska djurskyddsnationalismen. Det är en mycket vanlig världsbild bland svenska politiker, företag och djurvänliga själar i allmänhet.

Som jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) skrev vid sitt tillträde 2006 ses det som en självklarhet att ”Sverige är och ska vara ett av världens bästa länder vad gäller djurskydd” (Aftonbladet 14/12-2006). Djurindustrierna uttrycker sig ofta på liknande sätt. Från Arla till Kronfågel, från Svenska ägg till Lantbrukarnas riksförbund – alla lovprisar de den svenska djurskyddslagen på sina hemsidor. Enligt köttjätten Scan är det till och med så att ”svenskt kött gör söndagssteken och falukorven lite godare” eftersom konsumenterna då kan vara säkra på att ”djuren behandlats väl”.

Den svenska djurvänligheten togs också för given när djurskyddslagen från 1988 skrevs. I förarbetena står det att ”I vårt land har djurskyddet en bred och djup förankring i människors medvetande. Som en viktig del av vårt kulturarv ingår att djur skall garanteras skydd.” (Proposition 1987/88:93)

I en rapport från Djurens Rätt har Cecilia Mille och Eva Frejadotter Diesen satt fingret på vad dessa uttalanden egentligen handlar om:

Det skrivs aldrig rakt ut, men formuleringen i texten lämnar läsaren med en känsla av att djurskydd är viktigare för svenskar än för människor i andra länder. … Denna ’djurskyddsnationalism’ är förstås ett smart retoriskt knep för att förmedla till allmänheten att de svenska animaliska produkterna är bättre än andra, och att de tryggt kan fortsätta att konsumera dem. (Världens bästa djurskydd: Myten om Sverige granskas, 2009)

Och detta gäller inte bara Sverige. Som Mille och Diesen påpekar finns det flera andra länder som hävdar att de har världens bästa djursomsorg. I samtliga fall underblåses föreställningen om det djurvänliga hemlandet gärna av inhemska företag som vill säkra sina vinster och politiker som inte vill riskera jobbtillfällen.

Sakligt sett är det förstås nonsens att någon viss nation skulle ha en extra djurvänlig folksjäl. Ändå är det tydligt att argumentet går hem, och att det har använts länge.

Redan 1844, när en lag mot djurplågeri första gången föreslogs i Sveriges riksdag, kom invändningen att sådana regler inte behövdes i Sverige. Till exempel fastslog G. F. Ekholm i borgarståndet att ”ingen lärer, med hopp om framgång kunna påstå, att i Svenska folkets lynne ligger en sådan benägenhet till misshandling af husdjur, att behofvet kräfver en lag deremot” (Borgarståndets protokoll, 1844, första bandet).

När djurförsöken – eller ”vivisektionen” som det hette då – kritiserades år 1900 tog riksdagsledamoten Leonard Grundberg djurförsökarna i försvar. Han medgav att många forskare hade gjort sig skyldiga till svåra övergrepp – men det var utomlands, och i Sverige såg det helt annorlunda ut. Detta ansåg Grundberg bero på ”en större medkänsla hos oss nordbor för djur, än som finnes hos andra folk.” I Tyskland och Österrike, förklarade han, spändes små hundar framför tunga grönsakskärror, medan italienarna överlastade sina åsnor och slog dem med spetsiga påkar. Och i Spanien var förstås ”de grymma tjurfäktningarna rigtiga folknöjen”.

Att det förekom grymma djurförsök på kontinenten var därför inget mysterium för Grundberg. I Sverige däremot, var djurvänligheten en självklarhet: ”Jag anser denna större humanitetskänsla, som utan tvifvel finnes hos oss, vara en oskrifven lag, som är det bästa korrektiv mot grymhet mot djuren.” (Första kammarens protokoll, 1900:29) Därför behövdes heller inga regler kring djurförsöken i vårt land. Redan för över hundra år sedan låg alltså en sorts moralisk geografi till grund för djurskyddsdebatten; ju längre från Sverige, desto mindre djurvänlighet kunde man vänta sig.

Men även minoriteter inom Sverige kunde utpekas som djurplågare. Inte sällan var det judar och samer som kom i skottgluggen för att de slaktade djur utan bedövning. Till saken hör förstås att slakt utan bedövning var vanlig även bland den bredare befolkningen (ända tills ett förbud infördes 1937). Men i den politiska debatten pekades minoriteterna, sin ringa storlek till trots, ofta ut som huvudproblemen. Judar och samer framställdes ofta som representanter för en primitiv djursyn medan svenskarna stod för upplysning och modernitet.

År 1927 gjordes den svenska djurvänligheten för första gången till ett direkt försäljningsargument för djurprodukter. Då debatterades slaktmetoderna vid de svenska exportslakterierna där bacon producerades för den engelska marknaden. På exportslakterierna hissades obedövade grisar upp i ena bakbenet och stacks sedan i bröstet så att de förblödde. Slaktmetoden ansågs av många som plågsam, men baconproducenterna ville inte ha någon lag om obligatorisk bedövning vid slakt eftersom de ansåg att köttkvaliteten blev sämre. Om bedövningsslakt blev ett lagstadgat krav skulle Sverige förlora i konkurrensen (och vips så skulle dansken sko sig istället).

Mot detta scenario invände riksdagsledamoten och högermannen Georg Bissmark. Det var ett misstag av slakterierna att motsätta sig bedövning, menade han:

 

Tvärtom tycker jag, att det skulle vara mycket lämpligt för de svenska slakthusen att driva en motsatt agitation och säga: ”Köp endast fläsk av svin, som är slaktade efter en djurskyddsvänlig metod!” Jag tror att en sådan agitation skulle hava större utsikter till framgång än de andra. (Första kammarens protokoll, 1927:26, min kursivering.)

 

Och visst har denna ”agitation” rönt framgång! Idag används Bissmarks försäljningstips av så gott som alla svenska djurindustrier. Att köpa djurvänligt är att köpa svenskt – och tvärtom.

Djurskyddsnationalismen är idag så dominerande att mer djupgående kritik av djurförtrycket ofta blir närapå omöjlig. För vad finns att ändra på i världens bästa land? Borde inte djurrättsaktivisterna ägna sig åt viktigare saker än att ifrågasätta svenskens matvanor? Sker inte det verkliga djurplågeriet på Kinas djurmarknader, i Danmarks djurfabriker eller på Kanadas isar?

Detta är just detta som är djurskyddsnationalismens viktigaste ideologiska funktion: att den förskjuter alla moraliska problem till någon annan. Det är aldrig ”vi” som skadar djur – det är alltid ”dom”. Djurskyddsnationalismen står alltid redo att peka ut djurplågare någon annanstans, men här hemma ser vi bara skäl att dunka oss själva i ryggen. Och så blir de viktiga frågorna heller aldrig ställda i den offentliga debatten:

Varför tror vi egentligen att vi har rätt att utnyttja andra djur?
Borde vi inte sluta betala för djurprodukter över huvud taget?
Är vi egentligen “bäst i världen” på något annat än att blunda för vårt ansvar?


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *