Alla inlägg av Per-Anders Svärd

Därför kommer pälsindustrin att försvinna

Nu är det snart slut. På den svenska pälsindustrin alltså.

Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet har lovat att djurskyddslagen ska skärpas genom ett beslut i riksdagen i maj nästa år. Förslaget till ny skrivning i djurskyddslagen ser ut så här:

Minkar som föds upp för pälsproduktion skall hållas på ett sådant sätt att deras behov av att röra sig, klättra, utöva sitt jaktbeteende och ägna sig åt annan sysselsättning samt av att periodvis vara ensamma kan tillgodoses. Minkar skall dessutom ha tillgång till vatten att simma i.

De nya reglerna för hållning av minkar är tänkta att träda i kraft den 1 januari 2007. Senast den 1 januari 2009 ska alla ändringar vara genomförda på pälsdjursfarmerna.

Dessa förändringar kommer att tvinga fram en nedläggning av den svenska pälsindustrin. Det kommer helt enkelt att bli för dyrt för farmarna att bygga om sina anläggningar så att minkarna kan röra sig, simma, hållas ensamma under perioder, och utöva sitt jaktbeteende. Dessutom skulle industrin helt förlora sin konkurrenskraft.

Men varför är det så? Kan inte pälsindustrin finnas kvar fast djuren får det bättre?

Nej. Svaret är att det skulle bli omöjligt att bedriva en storskalig kommersiell pälsdjursuppfödning om djuren skulle få burar som är längre än en armslängd åt något håll.

Om djuren får större burar än så blir det helt enkelt bli för dyrt att hantera djuren. Ingen uppfödare skulle ha råd att anställa massor av personal för att jaga tusentals minkar i stora hägn inför slakten varje år.

Varje år dödas 1 300 000 minkar i den svenska pälsindustrin. Det blir ungefär 8 600 minkar per farm. För att det ska vara tekniskt möjligt att döda så många minkar under slaktperioden i oktober-november så måste det gå mycket snabbt att komma åt minkarna i burarna. Detta är bara möjligt med mycket små burar. (Idag är de svenska minkburarna stora som en uppslagen kvällstidning till ytan, och i varje bur finns det som regel två eller tre minkar.)

Om det skulle krävas mycket mer arbetskraft för att hantera minkarna så skulle kostnaderna direkt föras över till klädproducenterna och konsumenter i form av högre priser. Och högre priser skulle förstås minska efterfrågan från klädföretagen, samtidigt som den potentiella efterfrågan i konsumentledet skulle krympa ytterligare. Allt för få skulle helt enkelt ha råd med päls.

Det är därför som en lagändring kommer att slå ut pälsindustrin i Sverige. Det är också därför det är en illusion att tro att pälsdjursuppfödning någonsin kan bli etiskt acceptabel. Burarna kommer nämligen aldrig att bli större än en armslängd. I något land.

Det är förresten av dessa skäl som det inte längre finns några rävfarmer i Sverige. 1995 infördes nya krav i Djurskyddsförordningen. Där fastslogs att rävar i fångenskap skulle kunna få utöva sitt naturliga rörelsebeteende, umgås med andra rävar och få möjlighet att gräva. Det gjorde rävuppfödningen olönsam, och alla rävfarmer lades ner inom några år.

Och nu ska minkfarmerna snart gå samma väg. Det är bra. Pälsindustrin kan aldrig bli etiskt acceptabel. Vi människor behöver inte pälsprodukter, och därför är allt lidande som djuren utsätts för på pälsfarmerna helt onödigt.

Jag tror inte på väderspåmän. Men jag vågar säga att vi som motsätter oss onödigt lidande för alla varelser har en mycket fin vår att se fram emot.

Share Button

En ödmjuk kommentar om historiens största upptäckt

Djurrättsrörelsen har länge hävdat att andra djur har rättigheter av samma anledning som människor har rättigheter. Många djur har ju, precis som vi själva, förmåga att uppleva sin omvärld, känna smärta och lidande, lycka och obehag. De har kort sagt alla de förmågor som människor har som gör att vi bör ta hänsyn till dem.

Om en människa lider har vi ingen rätt att bortse från detta bara för att vi själva har något att vinna på det. Samma sak borde gälla för de andra djuren. Vi borde visa full moralisk hänsyn till allas upplevelser, oavsett vilken art de “andra” tillhör eller om vi själva har något att tjäna på deras lidande. (Mera moralfilosofisk litteratur om detta hittar du förresten på Animal Rights Library.)

Bara det är en oerhörd och omvälvande tanke som kräver att vi genomför stora förändringar i samhället och i våra egna liv. Inga fler djurfabriker. Inga fler pälsfarmer. Inga fler djurförsök. Inga fler fängelser i form av cirkustält och kaklade bassänger.

Många högröstade debattörer är idag rädda för denna förändring. Troligen är de mest rädda för att det inte ska bli någon mer grillad broilerkyckling för 19:90 kr per kilo på deras tallrikar. Gamla vanor och ekonomiska intressen är som alltid de största hindren för framsteg i samhället. Det är hoten mot vanan och plånboken som får våra kritiker att angripa djurrättsrörelsen och tjata om att vi undergräver de mänskliga rättigheterna.

Det är förstås ganska lätt för vår rörelse att försvara sig mot de anklagelserna. Vi vill ju bara vara konsekventa i de principer om icke-våld och respekt som är civilisationens högsta värden. Och vad kan vara fel med det?

Men djurrättstanken är i själva verket mycket mer revolutionär än våra kritiker – och många av oss själva – ännu har förstått. Jag tror nämligen att djurrättsrörelsen missförstår sig själv när den säger att djurens rättigheter bara är en fortsättning av och utvidgning av humanismen. Istället borde vi konstatera att vår rörelse har gjort historiens mest omvälvande etiska upptäckt, och att denna upptäckt för oss långt utanför ramarna för alla gamla moraliska tankesystem.

Det som djurrättsrörelsen har upptäckt är att människor har rättigheter för att andra djur har rättigheter. Vi är själva djur bland andra djur, och de mänskliga rättigheterna är bara en uppsättning specialfall av djurens rättigheter – det vill säga. sådana rättigheter som är anpassade till människors speciella villkor och förhållanden. Men människorättigheter är och förblir en sorts djurrättigheter, precis som fiskars och fåglar rättigheter också är en sorts djurrättigheter.

Därmed faller kritiken om att rättigheter för djuren skulle hota människovärdet. Tvärtom skulle man kunna säga att djurens rättigheter är förklaringen och upphovet till de mänskliga rättigheterna.

Det är en stor upptäckt. Kanske den största någonsin. Och den är djurrättsrörelsens upptäckt att förvalta och förverkliga.

Man ska inte missta sig om svårigheterna. Kampen för att förverkliga vår idé kommer att bli lång och hård. Men var och en av oss har en bokstav att bidra med när den långa historien om frihetens seger skrivs.

Och vad mer kan någon önska sig än att få vara en del av den makalösa berättelsen?

Share Button

För djurens rätt och människans värdighet

När Djurens Rätt år 1982 publicerade en minnesskrift över organisationens första sekel fick den undertiteln ”En hundraårig kamp för djurens rätt och människans värdighet”.

Detta uttryck är typiskt för den anda i vilken organisationen grundades. Det var inte bara ”det vetenskapliga djurplågeriet” man vände sig mot. Nej, grundarnas ambitioner var större än så, förklarar minnesskriftens författare: ”här gällde det kampen för det sant mänskliga”.

De högljudda debattörer som idag hävdar att rättigheter för djur är ett hot mot människovärdet borde kanske fundera lite över dessa ord. För vad är djurrättsrörelsens mål, om inte erövrandet av alla djurs rätt och värdighet – inklusive människans!

Idag är vi mycket långt från dessa ideal. Övergrepp på djur tillhör vardagen på djurfabriker och laboratorier. Trenden är dock att dessa missförhållanden allt oftare debatteras och väcker ogillande i samhället.

Mindre ofta pratas det om de ständiga kränkningar av människors värdighet som djurutnyttjandet för med sig. Dessa kränkningar förekommer i två olika former.

För det första kränks vår värdighet av de ihärdiga fördomar som gör att många människor aldrig ifrågasätter sina attityder till djur som föda och verktyg för forskningen. Vilken värdighet och självrespekt kan en människa känna som bara är en slav under traditionen, och som låter djur lida av ren okunskap?

För det andra kränks vår värdighet av det faktum att tusentals människor tvingas försörja sig genom att utnyttja djur. Hotet om arbetslöshet tvingar många människor till sysselsättning i djurfabrikerna, ofta med usla löner och anställningsvillkor. Till detta kommer en lång rad huvudlösa politiska beslut. EUs planerade kemikaliepolitik kräver till exempel att kvalificerad laboratoriepersonal måste slösa sin tid på att förgifta miljontals djur till döds.

Vad gör detta med en människa? Avtrubbning, givetvis. Förnedring och självförakt. Kan detta sägas vara en människovärdig tillvaro? Att tvingas tjäna sitt levebröd på andras lidande och död?

Detta ska inte läsas som ett fördömande av de människor som jobbar i dessa branscher, tvärtom. Det rör sig inte om några ondskefulla individer. Så länge dessa branscher finns kvar kommer några människor att bli tvungna att jobba i dem.

Tvärtom bör vi uppmana dem att göra motstånd mot ett system som utnyttjar både människor och djur för snöd vinning. Vägra vara lojala. Strejka. Slå larm. Det är en mänsklig rättighet att slippa plåga djur!

Share Button

Att skriva poesi efter Auschwitz

Att djur har rättigheter borde i vår tid vara en självklar sanning.

Hur kan någon förneka att de andra djuren är våra jämlikar? Om än inte i matematik och litteratur, så åtminstone i förmågan till lidande och lycka? Hur kan någon blunda för de band som förenar oss med de andra djuren – biologiskt såväl som känslomässigt? Hur kan någon bortse från den fundamentala egenskap vi delar med de andra djuren – den att vara egna individer med unika och oersättliga medvetanden?

Redan år 1758 konstaterade filosofen David Hume att ”ingen sanning tycks mig så uppenbar som den att djuren begåvats med tanke och förnuft precis som människorna. Argumenten är i detta fall så uppenbara att de inte ens den dummaste eller mest ignorante kan bortse från dem.”

En uppenbar sanning, ja. Men argumenten är bara teorin. Praktiken är något annat. Om man ska döma efter dagens behandling av andra djur så befolkas världen fortfarande, 250 år efter Humes observation, till största delen av människor av den dummaste och mest ignoranta sort.

Det människor rutinmässigt gör mot andra djur är – objektivt sett – inget annat än ett groteskt blodbad av fullständigt vettlösa dimensioner. Samtidigt avfärdas den som är kritisk mot dessa skändligheter som ”extremist” av samma människor som annars talar sig varma för ”tolerans” och ”humana värden”.

Att vara djurrättsförespråkare i dagens samhälle är därför ofta en absurd upplevelse, lite grann som att leva i en surrealistisk tavla där perspektiv och proportioner är helt förvridna. Att vara en del av den mänskliga gemenskapen men ändå ständigt utanför.

Nobelpristagaren J. M. Coetzee låter sin romankaraktär Elisabeth Costello uttrycka denna känsla av främlingskap så här i boken Djurens liv:

Jag verkar kunna röra mig utan problem bland människor, och ha normala relationer med dem. Är det möjligt, frågar jag mig, att de alla deltar i ett brott av häpnadsväckande proportioner? Hittar jag på allt? Jag måste vara galen! Ändå ser jag bevisen varje dag. Just de människor jag misstänker är skyldiga visar upp bevisen, ger dem till mig. Delar av lik som de köpt för pengar.

Filosofen Theodor W. Adorno hävdade en gång att “skriva ännu en dikt efter Auschwitz vore barbariskt”. För hur kan det vara möjligt att formulera några poetiska skönhetsvärden i en tid när alla civilisationens värden har bespottats, besudlats och trampats i smutsen? Adornos stora problem var hur man skulle beskriva och komma ihåg Förintelsen, detta oläkbara sår som för alltid har rivit historien i två delar: före och efter Katastrofen.

Men hur ska man en gång minnas vår egen tid? Kommer framtidens observatörer inte att fråga sig hur detta skriande trauma kunde gå oss förbi? Hur vi kunde passera köttdiskarna i butiken varje dag, utan att frysa till is av skräck och avsky? Utan att göra uppror? (Hur kan någon ha mage att lägga tid på att skriva dikter – eller krönikor – när hela världen står i brand?)

Share Button

Vad är "onödigt lidande"?

Djur ska inte utsättas för onödigt lidande.

Jag tror att alla som läser detta kan skriva under på den meningen. Men om vi menar vad vi säger bör vi också göra vad vi kan för att inte utsätta djur för onödigt lidande.

Vilket lidande är då egentligen “onödigt”? I vårt samhälle verkar vi ha en ganska snäv definition av vad som är “onödigt” lidande när det drabbar andra djur än människor.

Låt oss se på det område där flest djur utnyttjas. Nämligen livsmedelsproduktionen. Det är ett obestridligt faktum att oräkneliga djur utsätt för svårt lidande i produktionen av djurprodukter.

Några exempel:

  • Kor berövas regelbundet sina kalvar i mjölkproduktionen, vilket leder till saknad och förtvivlan för båda djuren. Både kor och kalvar dödas i förtid.
  • Fem miljoner tuppkycklingar mals ner levande varje år, bara i Sverige.
  • I Sverige och i många andra länder kastreras hangrisar utan bedövning (i Sverige upp till sju dagars ålder).
  • Miljarder fiskar dras upp ur haven varje år, bara för att kvävas till döds eller krossas av sina artfränders tyngd i fiskebåtarnas lastutrymmen. Den plötsliga tryckförändringen när fiskarna dras upp ur djupen kan spränga deras ögon och inre organ.
  • Många djur lider, skadas och dödas under långa djurtransporter. Bara under år 2001 dog 1 400 grisar under svenska djurtransporter. Över 28 000 grisar blev samma år så skadade under transporterna att deras kött ansågs otjänligt som människoföda.

Allt detta är fakta. Det här händer med ett ofattbart antal djur. I verkligheten. Varje dag. Året om.

Ingen av oss skulle vilja byta plats med något av dessa lidande djur. Vi skulle inte själva vilja uppleva de plågor vi varje dag tvingar dem att uppleva. Det är därför frestande att redan här säga att allt detta lidande är onödigt.

Men kanske finns det goda skäl för att utsätta djur för detta lidande?

Låt oss se på varför djuren som vi just nämnt lider, och fråga oss om det är nödvändigt lidande de utsätts för.

Korna och kalvarna: Anledningen till att korna skiljs från sina kalvar är att människor vill sälja kornas mjölk och tjäna pengar på den. Precis som hos alla andra däggdjur produceras ingen mjölk hos honan förrän hon får ett barn. Därför befruktas kon på konstgjord väg varje år för hon ska få en kalv. Kalvar av hankön används ofta till köttproduktion. Kon själv anses utsliten efter 4-5 år, när hon börjar producera mindre mjölk. Då dödas hon.

Nödvändigt lidande? Bara så länge vi hävdar att vi måste dricka mjölk varje dag. Men det behöver vi inte. Det går utmärkt för människor att leva helt vegetariskt och byta ut komjölken mot ris-, soja-, eller havremjölk. (Och nej, det går inte åt mer växter till det – det krävs betydligt mindre växtmängder för att tillverka vegetabiliska drycker än att mata korna med kraftfoder.)

Tuppkycklingarna: Fåglar av värphönsras har avlats för att vara så små som möjligt. Anledningen är att de ska få plats i små burar och kräva mindre foder. Samtidigt ska de lägga så stora ägg som möjligt, vilket gör att många hönor bokstavligt talat värper sönder sig. Tuppkycklingarna av de här raserna är så små att det inte är lönsamt att döda dem för köttets skull. För produktion av kycklingkött används istället extremt snabbväxande broilerraser. Så tuppkycklingarna av värphönsras mals helt enkelt ner levande strax efter kläckningen.

Nödvändigt lidande? Bara om vi påstår att vi måste äta ägg. Och det behöver vi ju inte heller.

Grisarna: Grisarna kastreras utan bedövning för att det går snabbt och är enkelt. Självklart gör det fruktansvärt ont. Skälet till kastreringen är att könsmogna hangrisar har vissa ämnen i kroppen som kan få köttet att lukta illa när det tillagas. Så därför skär man testiklarna av dem redan när de är små för att de inte ska bli könsmogna. De flesta av de 3 miljoner grisar som varje år dödas i Sverige lever också i helt stimulansfattiga betongfabriker. De får se solljus för första gången när slaktbilen kommer och för bort dem till ett skrämmande och bloddoftande slakteri.

Nödvändigt lidande? Bara om man anser att ens egna smakupplevelser av att äta kött är viktigare än någon annans svåra lidande och död. Skulle du vilja vara gris för en stund och uppleva det grisen upplever under kastrering och på djurfabrikerna? Inte? Varför ska då grisen behöva utsättas för det?

Fiskarna: Miljarder och åter miljarder fiskar dras upp ur haven varje år. Så många att några forskare nyligen gick ut med en debattartikel i Svenska Dagbladet och krävde att alla svenska fiskare snarast borde friställas eftersom de orsakar skador i haven som inte går att reparera. Fiskarna tillhör de mest bortglömda djuren. Till antalet är fiskarna en majoritet av de djur som utnyttjas av människor. Behandlingen av fiskarna är också något av det värsta man kan tänka sig: kvävning till döds, kross- och klämskador i nätet och på båtarna, och inre skador av tryckförändringen.

Om en enda katt skulle behandlas på det sättet skulle djurplågerifallet få en helsida i dagstidningarna. Men de miljarder fiskar som behandlas så hamnar på sin höjd på receptsidorna, där människor uppmuntras att betala för att fler fiskar ska misshandlas till döds.

Nödvändigt lidande? Bara om man anser att fiskpinnefabrikanternas vinster och gamla favoriträtter är viktigare än svår smärta och död.

Djurtransporterna: Långa djurtransporter är inte ett resultat av sadism. De är ett resultat av att djur i vårt samhälle betraktas som varor som det går att tjäna pengar på, istället för som levande, medvetna varelser vars liv är viktiga för dem själva. Om vinstmarginalerna blir större av att djur transporteras långa sträckor så gör företagen hellre det än de riskerar att slås ut i konkurrensen. Även om tusentals djur skadas eller plågas ihjäl i processen så är det ändå ett acceptabelt “spill” eftersom vinsterna i det stora hela blir större.

Nödvändigt lidande? Bara om vi ska envisas med att konsumera djurprodukter. Hela affärsidén med att föda upp, transportera och döda djur är beroende av konsumenternas efterfrågan. När en konsument betalar för kött i butiken betalar han eller hon också för att djur ska skadas och dödas i transporter. Om konsumenten å andra sidan väljer att inte köpa dessa produkter kommer inga djur att tranporteras och skadas.

Från onödigt lidande till nödvändig förändring

Det stämmer utan tvivel att djur inte ska utsättas för onödigt lidande. Frågan är om vi ska fortsätta ljuga för oss själva om att det inte förekommer onödigt lidande till följd av våra egna handlingar.

Om vi menar något över huvud taget när vi säger att “djur ska inte utsättas för onödigt lidande” måste vi själva bidra till att minska efterfrågan på lidande. Varje krona vi spenderar på djurprodukter är nämligen ett sätt att skapa ytterligare efterfrågan på smärta, lidande och död.

Det finns inget perfekt system som kan se till att inga djur utsätts för lidande. Inte heller ligger det någon större tyngd i de skäl vi människor har för att unyttja djur till mat. Våra invanda smakupplevelser kan inte på långa vägar uppväga djurens lidande. Det är inte livsnödvändigt för dig som läser detta att stödja de industrier som jag har nämnt ovan med pengar varje dag. Både du och jag klarar oss utmärkt på vegetarisk mat. Givet vad djuren utsätts för framstår det allt mer som att vegetarism måste anses som en moralisk miniminivå.

Tyvärr är det en utspridd illusion att det finns (eller borde kunna finnas) en “djurvänlig” produktion av kött. Men det är en omöjlighet så länge vi envisas med att göra mat av tiotals miljoner djur varje år. Bara själva hastigheten i produktionen är en garanti för att många djur kommer att drabbas av svårt lidande. Lidande som alltså är helt onödigt eftersom vi inte behöver produkterna till att börja med.

Jag låter filosofen Stephen R. L. Clark avsluta med en kraftfull kommentar mot detta moraliska självbedrägeri:

Let us then be vegetarians, at least. For those who have recognized flesh-eating for what it is, the merest addiction, and one, as Shelley saw, to “kindle all putrid humours in [our] frame” (“Queen Mab” 8.215)—for such moralists the step is easy. It is not necessary, rather it is incompetent, to kill and torture animals to eat. Those who retain the end of flesh-eating but admit the iniquity of factory-farming and the need to reduce the demand for flesh, are in practice in no better state. Where so many eat so much flesh, there is no “moderate amount of flesh” that the moralist can decently eat. Until all have reduced their demands to whatever “reasonable compromise” between the passion for flesh and the distress of the animals the moralist has fixed, he must reduce his demand to zero. Again, he cannot in practice declare that he will eat only decently reared flesh—for he cannot tell what flesh has been decently reared, and if by chance he did he would, by buying it, be putting pressure on the farmer in question to increase his output by increasingly intensive methods. The open iniquity of factory farming has this merit, that it makes self-deception about the horrors caused to animals more difficult. It has this demerit, that by contrast the old ways seem courteous and kind. So the existence of concentration camps acclimatises us to slums. (Ur The Moral Status of Animals. Oxford: Clarendon Press, 1977, ss. 42-45, 46-47.)

Djur ska inte utsättas för onödigt lidande. Alla håller med om det. Kanske borde vi börja agera därefter också?

Share Button

Brev till SSU:s ordförande Anna Sjödin 2005-09-13

Detta brev skickades 13 september till SSU:s ordförande Anna Sjödin med anledning av SSU:s kampanjmaterial inför kyrkovalet.

Hej Anna!

Det är Per-Anders Svärd från Djurens Rätt här. Först av allt: Tack för att SSU tar ställning mot främlingsfientlighet och rasism i kampanjen inför kyrkovalet. Det är hedervärt och välbehövligt!

Men sedan finns det ju olika sätt att bedriva antirasistiskt arbete på. Jag vet att ni redan har fått en del synpunkter om användandet av en gris med välkänd fascistisk frisyr och mustasch på kampanjmaterialet. Jag tänkte också kommentera det bildspråket.

Som djurrättsförespråkare och antifascist anser jag att det är olämpligt att djurbilder används på detta sätt. Av flera skäl.

För det första innebär det ett förstärkande av djurens låga status i vårt samhälle när djurliknelser används för att förlöjliga en meningsmotståndare. Du känner igen mönstret: “Han är dum som en åsna”, “Kvinnor kör som höns”, “Hon är ful som en padda” osv.

I samtliga fall jämförs människor med djur på ett sätt som är avsett att nedvärdera och kränka. Det handlar om språkliga härskartekniker, som bara är möjliga att använda just för att djuren redan är nedvärderade och föraktade i vår kultur. De anses vara dumma, ointelligenta, fula och värdelösa – och det är just det som gör att djurliknelserna kan användas som politiskt slagträ i debatten.

Nedvärderade svin

“Jävla nazisvin” till exempel. Det är ett närmast klassiskt uttryck i vår kultur. Men vad har egentligen grisar med fascism att göra, annat än att deras artbeteckning kan användas som skällsord mot de flesta meningsmotståndare?

Grisar har redan så låg status i vårt samhälle att de kan behandlas nästan hur som helst. Tre miljoner grisar dödas varje år, bara i Sverige. Tusentals skadas och dör varje år under djurtransporter på de svenska vägarna. Forskarna anser att grisar är lika intelligenta och känsliga som hundar, men ändå slaktas de på löpande band efter uppfödning i trånga, stinkande djurfabriker utan möjlighet till naturligt beteende.

Här dras vårt samhälle med en svår moralisk personlighetsklyvning – någonstans finns det en djup motsägelsefullhet och fördomsfullhet i en kultur som gullar med hundar och katter, och samtidigt slår ihjäl miljoner grisar och kycklingar utan att blinka. Det enda rimliga är förstås att full hänsyn ska tas till alla upplevande, kännande varelsers intressen och behov – även om vi ännu har lång väg att vandra innan vi når det målet.

Oskyldiga till fascism, judepogromer och Förintelsen är de i alla fall helt säkert, grisarna. Och jag kan inte se att deras egen fruktansvärda situation kan förbättras det minsta genom att de jämförs med ett av världshistoriens värsta (mänskliga) monster – Adolf Hitler. Snarare tvärtom.

Rasism och artism

Den närmaste kopplingen till fascism som jag kan se är det speciella rasisistiska förtryck – artismen brukar det ibland kallas – som vi människor generellt sett visar mot djuren. Artismen är en selektiv moralisk blindhet som utesluter de varelser som vi har betecknat som “annorlunda” från all hänsyn och förvandlar dem till “produkter” och “saker”. Trots att deras dagliga lidande är lika verkligt för dem som våra egna upplevelser är för oss.

Detta för mig till det andra problemet med SSU:s kampanj.

Förlöjligande och nedvärderande jämförelser mellan andra människor och djur är nämligen en klassisk rasistisk strategi. Nazisterna jämförde till exempel ofta judar och människor med mörk hudfärg med apor, spindlar, ormar och hundar. Det var en medveten strategi för att avhumanisera nazismens offer. Hade Förintelsen till exempel varit möjlig om inte offren hade förvandlats, nedvärderats, till “djur” i den fascistiska propagandan? Jag tvivlar. Den psykologiska avskärmningen och avtrubbningen som gjorde det industriella massdödandet möjligt var helt beroende av att offren berövades sin mänsklighet.

Den nazistiska lösningen? Knuffa ner offren på den glidande skalan mellan människor och djur. Gör dem till bestar och monster. Gör dem till löjeväckande, skrattretande kreatur. Men den sällan diskuterade förutsättningen för denna strategi var förstås att det redan fanns – och fortfarande finns – en skala mellan “folk” och “fä”, där de förstnämnda har rättigheter men de sistnämnda kan behandlas nästan hur som helst. På det sättet kan man säga att artismen är en stark överideologi i vår kultur som möjliggör och förstärker många andra former av förtryck.

Kvinnor, arbetare och djur

Blir det därför inte en smula underligt att SSU använder sig av en etablerad rasistisk strategi för att motverka rasismen?

Jodå, jag förstår mycket väl att de flesta bara tycker att kampanjen är en “kul grej” och inte reflekterar så mycket mer över saken. Och rasisterna förtjänar förvisso alla kängor de kan få. Men i ett större perspektiv blir det mer problematiskt. Om artförtrycket i själva verket är en viktig beståndsdel i det kulturella komplex som gör rasismen möjlig till att börja med, är det då verkligen lämpligt att bekämpa rasismen med ett artförtryckande bildspråk?

Och det slutar inte med rasismen. Arbetarrörelsen och kvinnorörelsen – SSU:s egen ideologiska bas – har fått sin beskärda del av sådana här härskartekniker. Arbetare liknades ofta vid vilda bestar under rösträttsstriderna. Arbetarna kunde inte tillåtas att vara med och fatta beslut om samhället, eftersom de i princip bara var otämjda “djur”. Kvinnor har också länge identifierats med naturen och djurvärlden och stigmatiserats som lägre stående varelser – eller klätts i charkuteributikens språkdräkt som “köttstycken”, “lammkött”, osv. Allt som en del av könsmaktordningens mekanismer.

Låt mig göra en liten parallell: Tänk om SSU hade gått ut i en kampanj och sagt att “rasisterna är fega kärringar”. Det hade också varit ett möjligt sätt att anknyta till existerande, historiska fördomar och förlöjliga rasisterna. “Kärring” är fortfarande i många sammanhang ett skällsord. Men det hade naturligtvis varit omöjligt idag – tack och lov – eftersom kvinnors status inte längre är sådan att de kan utnyttjas på det sättet i den politiska debatten.

Inte heller hade SSU kunnat trycka en bild på en schimpans och säga att “rasisterna är dumma som apor”, för då hade likheterna med fascisternas egna rasbiologiska argument slagit igenom på ett direkt synligt sätt. Aporna har också uppnått en så hög status i vårt samhälle att de inte längre kan användas på det sättet.

Men grisarna är fortfarande kvar på andra sidan rättighetsspärren, och därför blev det möjligt för kampanjmakaren att använda det bildspråket – en löjlig mustasch på ett löjligt litet djur – utan att någonsin höra den där lilla varningsklockan som borde ringa i huvudet när PR-idéerna börjar springa iväg ut på hal is.

För alla djurs rättigheter

Därmed inte sagt att rasisternas galenskaper inte förtjänar att förlöjligas. Naturligtvis borde alla former av främlingsfientlighet och rasism skrattas ut som de irrläror de är. Men grisarna har ju faktiskt ingenting med saken att göra. Eller hur?

Nå, gjort är gjort, och jag gissar att det blir för komplicerat för er att bromsa kampanjen nu under de sista dagarna innan kyrkovalet. Men jag hoppas att detta är något ni tänker på nästa gång – den stora valkampanjen är ju redan igång inför nästa höst.

De 75 miljoner lantbruksdjur som dödas av människor i Sverige varje år har förvisso inte rösträtt, och därför smäller deras behov inte lika högt som vård, skola och omsorg när det gäller att värva röster. Sådan är valkampanjslogiken, det vet jag mycket väl.

Men just av den anledningen måste vi som kan föra de röstlösas talan tala desto högre när vi får chansen. SSU har redan fyllt en viktig roll här – inte minst genom ert principiella ställningstagande mot de pälsdjursfarmer som brutit mot djurskyddslagen i närmare 20 år nu. Det ska ni ha ett stort tack för.

Jag hoppas att SSU inför valet 2006 anstränger sig för att bli en stark kraft för alla förtryckta individer och grupper – även för de systrar och bröder som råkat födas i päls, fjädrar och fjäll. Vi på Djurens Rätt hjälper gärna till i det arbetet när ni vill!

Med vänliga hälsningar,
Per-Anders Svärd
Förbundsordförande
Djurens Rätt

Share Button

Världens bästa djurskydd!

Djurens Rätt har under den senaste tiden satt strålkastarljuset på kycklingindustrins djurplågeri. Vår rikstäckande kampanj “Bakom stängda dörrar” går ut på att visa konsumenterna det som kycklingindustrin inte vill tala om. Nämligen den brutala verkligheten för de över 70 000 000 kycklingar som varje år dödas i Sverige.

Branschorganisationen Svensk Fågel har inte varit pigg på att bemöta vår kritik. Verkställande direktör Maria Donis har tvärtom satt i system att undvika alla sakfrågor i sina mediautspel. Kan det kanske bero på att kritiken är berättigad?

Istället har Svensk Fågels strategi varit att försöka misstänkligöra sina kritiker genom osakliga och kränkande angrepp. I Norrköpings Tidningar (24/8), till exempel, antyder direktör Donis att Djurens Rätt stöder olagliga attacker mot kycklinguppfödare. Trots att hon vet att Djurens Rätt, som är en demokratisk folkrörelseorganisation med närmare 40 000 medlemmar, enbart har arbetat med lagliga metoder sedan grundandet för 123 år sedan. Trots att hon vet att Djurens Rätt är en fredsrörelse som tar avstånd från allt våld och alla trakasserier – mot både människor och djur.

Filma verkligheten? Nej tack!

Detta struntprat har ett helt annat syfte. Nämligen att undanhålla sanningen från konsumenterna. Svensk Fågel vill absolut inte att Djurens Rätt ska få komma in hos uppfödare och på slakterier för att filma och fotografera behandlingen av kycklingarna.

Svensk Fågel vet nämligen att vi skulle visa de bilderna för allmänheten. Framför allt vet de hur allmänheten skulle reagera om djurplågeriet kom ut i offentligheten. Hotbilden från en försvinnande liten del av djurrättsrörelsen används därför som ett svepskäl för att hålla alla kritiker ute.

Så något filmande tillåts icke för Djurens Rätt. Mycket kan man säga om Svensk Fågel, men att de är dumma har vi aldrig sagt. (Ring själv till ett kycklingslakteri och fråga om du får filma när fåglarna hängs upp och ner i fötterna på det löpande slaktbandet, så får du se vad som händer.)

Nå, när Svensk Fågel själva har slagit an tonen, så kan vi lika gärna fortsätta att tala om hur lagar och regler tänjs till oigenkännelighet – av kycklingindustrin själv.

Sverige har en djurskyddslag som säger att djur i fångenskap ska kunna utöva ett naturligt beteende och skyddas från sjukdom och onödigt lidande. Dessa krav uppfylls inte för de över 70 000 000 kycklingar som varje år dödas i Sverige.

Skydd från sjukdom?

Kycklingproduktion är idag ren industriproduktion. De kycklingar som du ser i butikernas frysdiskar är redan från början hårt avlade för att växa oerhört snabbt – dubbelt så snabbt som kycklingar växte för 30 år sedan. Syftet med denna avel är att industrin snabbt och billigt ska kunna producera mycket kött.

Den extrema aveln leder till att kycklingarna ofta drabbas av skador och sjukdomar. Framför allt drabbas kycklingarna av benskador och ledproblem när benen inte orkar bära den tunga kroppen. En studie från Sveriges Lantbruksuniversitet (2003) visade att 15 procent – motsvarande över 10 000 000 kycklingar – har rörelsesvårigheter på grund av benskadorna.

I Sverige är det förbjudet att bedriva “avel med sådan inriktning att den kan medföra lidande för djuren” (Djurskyddsförordningen, 29 §). Men den svenska kycklingindustrin kommer undan det problemet eftersom själva avelsarbetet bedrivs utomlands. Sedan importeras tiotusentals fåglar till Sverige för att bli föräldrar till 1,2 miljoner hönor som i sin tur blir mammor till de kycklingar som hamnar i frysdisken på ICA och Konsum.

Det här tillvägagångssättet sätter diskussionen om “världens bästa djurskydd” i ett intressant perspektiv. Kycklingindustrin upprepar som ett mantra att Sverige är världens bästa land att vara slaktkyckling i, och att “svensk kyckling” är ett kvalitetsmärke.

Men industrin importerar själv utländska kycklingar som har avlats till sin biologiska bristningsgräns, för att sedan föda upp fler kycklingar med samma gener i Sverige. Det vill säga gener som ger upphov till lidande. Gener som enligt rådande bestämmelser inte borde få avlas fram på svensk mark.

Jag tar det en gång till. Om du avlar fram en kyckling som lider på grund av aveln så bryter du mot svenska bestämmelser. Men om kycklingen är tredje generationens invandrare och hennes morfar och mormor kommer från en kommersiell avelsfirma i USA, då är det helt okej. Även om kycklingarna drabbas av exakt samma hälsoproblem. Återigen – de är inte dumma inom kycklingindustrin.

Så skyddas “svenska” kycklingar från sjukdom. Allt enligt världens bästa djurskyddslagstiftning.

Naturligt beteende?

Något “naturligt beteende” att tala om finns heller inte i kycklingindustrin. Idag sker uppfödningen helt inomhus, i stallar som kan rymma 20 000-40 000 kycklingar.

Svensk Fågel skryter gärna om sitt “djuromsorgsprogram”. Men det borde i själva verket kallas ett “undantagsprogram” eftersom det gör det möjligt för många uppfödare att hålla kycklingar extra trångt. Stallar med 24 kycklingar per kvadratmeter är inte ovanligt med denna “djuromsorg”. (Tips: Mät upp 1 x 1 meter på vardagsrumsgolvet och lägg ut 24 kålhuvuden på den ytan så får du se hur trångt kycklingarna har det.)

Svensk Fågel säger förstås att kycklingarna “springer fritt”. Visst. Om “fritt” innebär att varje kyckling har en yta stor som en uppslagen pocketbok att springa på innan de springer in i nästa kyckling. Om “fritt” innebär att leva hela livet i sin egen och andras avföring som kan ge frätskador på bröst, mage och ben. Om “fritt” innebär att försöka röra sig med sönderavlade ben.

Jag tror inte att detta är vad konsumenterna kallar ett “fritt” kycklingliv. Tvärtom. Svenska folket har reagerat med avsky mot hållningen av hönor i trånga burar. Men hur många vet att kycklingarna har ännu mindre yta per individ att röra sig på?

Det naturliga för kycklingar är också att de lever nära sin syskon och sin mamma ända upp till 8-10 veckors ålder. Då börjar de bli alltmer självständiga och klarar sig bättre på egen hand. Men inom den intensiva industrin finns ingen mamma närvarande. Kycklingarna kläcks i maskiner, och det är omöjligt för fåglarna att hålla ihop sin kull av syskon i trängseln.

Men vilken kyckling behöver egentligen sin mamma? Vi har ju världens bästa djurskyddsregler istället.

Tillsyn?

Visst finns det personal som ska se till kycklingarna, men uppfödningsprocessen är idag starkt automatiserad och personalen till stora delar bortrationaliserad.

Med tanke på att över 70 000 000 kycklingar föds upp varje år säger det sig självt att det inte finns tid för de anställda att ta hänsyn till varje enskild fågels hälsa och välbefinnande. I praktiken handlar “tillsynen” bara om att gå in i stallarna en stund varje dag och plocka bort de fåglar som har dött. Det kan i och för sig vara ett nog så styvt jobb. Drygt 2 000 000 fåglar dör under uppfödningen varje år. Det blir 6000 fåglar om dygnet för personalen att plocka bort.

Är detta tillräcklig tillsyn för att skydda fåglarna från onödigt lidande och sjukdom? Ja, enligt världens bästa djurskyddsregler är det tillåtet. Men å andra sidan – vem skulle lämna in sin hund på ett hunddagis med 20 000 hundar och en anställd?

Djurskyddsinspektörerna då? De är väl ansvariga för att följa upp hur djurens sköts över hela landet? Nja, det är nog skralt med den tillsynen också. I själva verket finns det bara omkring 150 djurskyddsinspektörer i hela Sverige – inte ens en i varje kommun. Var och en av dem ska hålla reda på över en halv miljon djur i det svenska lantbruket. Det innebär att de på sin höjd har tid att göra stickprovskontroller hos kycklinguppfödarna med flera års mellanrum. Svårare jobb än djurskyddsinspektörernas får man leta efter.

Tur då att vi har världens bästa djurskyddslagstiftning som gör att djuren alltid har det bra. Även utan tillsyn.

Onödigt lidande?

Inför slakten packas de vettskrämda kycklingarna i trånga transportburar. 40 fåglar trängs i varje bur, och på en lastbil kan det lastas flera tusen fåglar.

Enligt Livsmedelsverket dog 42 000 kycklingar under lastning och slakthantering, bara under de första månaderna 2005. Ytterligare 3000 kycklingar åsamkades under samma tid “färska frakturer och blödningar” på grund av hanteringen.

På slakterierna hängs kycklingarna upp och ner i fötterna på ett löpande band. Sedan släpas deras huvuden genom ett strömförande vattenbad innan halsen skärs upp av en roterande maskinkniv.

Leder denna behandling till “onödigt lidande”? Inte då.

I och för sig skulle de flesta kalla det för grovt djurplågeri om jag gick ut på gatan och tillfogade en stackars fiskmås några “frakturer och färska blödningar”. Och om jag gjorde samma sak med 3000 fiskmåsar skulle jag nog till och med hamna på löpsedlarna som årets djurplågarmonster. Till och med om jag struntade i den där skräckinjagande biten med att hänga fåglarna upp och ner i fötterna på ett löpande band.

Men när kycklingindustrin gör samma sak är det tillåtet. Och det är ju inte så underligt. Vi har ju trots allt världens bästa djurskydd här i Sverige.

Share Button

Tack!

Jag vill bara säga TACK till alla er som kämpar för djurens rättigheter. Jag är så stolt över er alla och så glad över att vara en del av denna rörelse.

Det händer ofta att djurrättsförespråkare utpekas som “människofientliga” knäppskallar i medierna. Men efter över tio år i den här rörelsen vet jag att verkligheten är annorlunda. Djurrättsrörelsen består av intelligenta, kunniga och engagerade människor vilkas solidaritet sträcker sig över alla påhittade och fördomsfulla gränser.

Varför är det egentligen så fult att ta ställning för rättvisa för alla?

Tänk på saken. En god förälder betraktas som fantastisk. En politiskt aktiv person betraktas som idealistisk. En människorättsaktivist ses som osjälvisk i sitt engagemang.

Och givetvis ska det vara så. Men är det inte så att det redan förväntas av oss alla att vi ska bry oss om andra människor? Hur fantastiskt är det då inte att vissa aktivister har så stora hjärtan att det rymmer ett engagemang för både människor och andra djur?

Och detta engagemang behövs verkligen: Varje minut dygnet runt dödas 90 000 djur för att bli till människoföda här på jorden. Trots att vi vet att inspärrningen och massdödandet leder till ett oöverträffat lidande. Trots att vi vet att djur har starka behov som inte kan uppfyllas i dagens djurfabriker. Trots att vi vet att människor kan leva gott på vegetarisk mat.

Att leva i det här samhället känns ibland som att ha ramlat in i en skruvad mardröm. Hur kan detta ohyggliga lidande få fortsätta när vi alla innerst inne vet att det är onödigt, grymt, blodigt och i grunden fruktansvärt fel? Och hur kan den lilla, lilla rörelse som faktiskt försöker uppmärksamma tortyren och väcka vårt kritiska tänkande bli så förtalad och häcklad?

Sanningen är att i behandlingen av andra djur och i den vettlösa kritiken mot djurrättsrörelsen ser vi hur starkt hyckleriet är i vårt samhälle. Vi som säger “stoppa våldet mot de försvarslösa” blir över en kam utpekade som “terrorister”, medan de som driver djurplågande företag och stiftar lagar som dömer miljoner indivder till lidande och död betraktas som “respektabla”.

Skäms på er alla låtsashumanister som vränger all mening ur ord som “rättigheter”, “jämlikhet” och “respekt” och gör dem till något som bara gäller människor.

Skäms på er politiker som pratar om ideal men sviker när det verkligen gäller.

Skäms på er företagare som tjänar storkovan på att spilla oskyldigt blod.

Ni sparkar vilt på de som redan ligger och ni begriper det inte ens. Det är för ynkligt.

Djurförtrycket är vår tids mest påträngande moraliska fråga, och kan bara jämföras med forna tiders rasistiska slaveri. Djurrättsförespråkarna är vår tids slaverimotståndare – förtalade av sina motståndare idag, men pionjärer och hjältar i morgon när samhällets ögon har öppnats för förtrycket.

Djurförtrycket måste stoppas. Och det kommer att stoppas. Tack vara alla er som vågar ta ställning mot det meningslösa våld som drabbar våra systrar och bröder i päls, fjädrar och fjäll.

Var stolta över det och låt ingen trycka ner era krav på rättvisa!

Share Button

Varför jag är emot pälsindustrin?

1. Päls gör ont.

I svenska butiker finns pälsprodukter från djur som fångats i bensaxar och liknande djävulska apparater. Djur som fångas på detta sätt bryter ben eller blir sönderklämda och går en utdragen död till mötes. Konsumenterna förs bakom ljuset eftersom ingen märkning finns av dessa produkter.

2. Päls är frihetsberövande och död.

Minkar, chinchillor och kaniner som utnyttjas för sin päls sitter instängda i minimala burar hela sina liv innan de slutligen gasas ihjäl. Fångenskapen leder till beteendestörningar och svårt lidande. Vem skulle själv vilja genomlida den behandling som dessa ”produkter” utsätts för? Och om vi inte själva skulle vilja vara i den situationen – med vilken rätt försätter vi andra i den?

3. Päls är en onödig lyxprodukt.

I vårt moderna samhälle behöver ingen människa längre päls för att hålla sig varm. En stor del av dagens pälsproduktion används enbart till pälsdetaljer på till exempel kragar och huvor. Det handlar om “dekorationer” utan praktisk funktion. Nog är det möjligt att klä sig snyggt utan att behöva skada och döda försvarslösa djur?

Den mest brännande frågan är kanske egentligen varför någon är för pälsindustrin. Men det lämnar jag till en skarpare hjärna än min att reda ut.

Share Button

Just nu – i pälsindustrin

Just nu väntar rädda och hungriga rävungar i en lya i Kanada. De väntar på sin mamma, men hon kommer aldrig hem igen. Det har en pälsjägare sett till.

Just nu springer tusentals sönderstressade minkar runt i cirklar i sina burar på Sveriges minkfarmer. Scenen upprepas dag efter dag, år efter år.

Just nu försöker en amerikansk prärievarg desperat bita loss den bensax av stål som krossat hans gnyende, döende partners ben.

Just nu flås en katt levande i Kina. Hennes skinn ska snart till Sverige. Som en krage på en jacka i din butik.

Just nu kämpar ett nyfiket lodjur mot kvävning efter att en fällas metallkäftar slagit igen runt hans hals. Han slåss in i det sista med den vilda kattens mod och ursinne, medan livets sista ögonblick rinner bort.

Hans kamp är snart över. Din kamp har bara börjat.

Just nu – är valet ditt.

Köp aldrig päls.
Protestera mot importen av hund- och kattpäls.
Kräv ett förbud mot alla pälsfarmer.

Share Button