Köttnationalismens födelsedag: 30 april 1927

“Djurskyddsnationalismen” eller “köttnationalismen” har ofta diskuterats som ett problem här i bloggen. Ni vet, när problemen med djurhållningen alltid förskjuts någon annanstans, bort från Sverige, bort från de svenska konsumenterna, bort från våra egna tallrikar. Denna ideologiska manöver är ett av de vanligaste sätten att legitimera djurexploateringen här hemma. Genom att placera problemet någon annanstans eller hos någon annan förminskas de moraliska problemen med vad vi själva gör mot icke-mänskliga djur.

Nu tror jag också att jag har hittat fenomenets födelse – i alla fall första gången då ett köttnationalistiskt argument uttryckligen formuleras på den lagstiftande politiska nivån i Sverige.

Den 30 april 1927 debatterade riksdagens första kammare en regeringsproposition om att införa en speciell slaktlag. I den debatten var det tre frågor som speciellt upptog politikernas och den allmänna opinionens intresse: skäktning (dvs. slakt utan bedövning “enligt judisk ritus” som man ofta uttryckte sig), den dansk-amerikanska slaktmetoden (där grisar hissades upp i ena bakbenet och fick halsen avskuren utan bedövning), samt slakt av renar bland den samiska befolkningen (också utan bedövning, vanligen genom stick i nacken eller hjärtat).

Som framgår redan av denna korta lista är det tydligt att de problematiska slaktmetoderna var någon annans. Judarna, samerna, och till viss del den obildade svenska landsbygdsbefolkningen, var de grupper som oftast pekades ut som problem för djurskyddet i tidens slaktdebatter.

Men det är också intressant att den slaktmetod som användes på nästan alla svenska exportslakterier genomgående kallades för “dansk-amerikansk”. Visserligen hade metoden tagit sin inspiration från den tidigt industrialiserade slakteri- och köttpackningsbranschen i USA, och den tillämpades redan i stor omfattning i lantbrukslandet Danmark – men jag tror inte att kritikerna höll fast vid denna benämning bara för att förklara metodens härkomst. Beteckningen hjälpte också till att skapa distans, den förvandlade metoden till något främmande, något som inte “hörde hemma” här hos oss – trots att det handlade om svenska företag som hade infört den, nyttjade den och tjänade pengar på den. Även denna slaktmetod var så att säga “någon annans”.

Bild från Armours slakteri- och köttpackningsindustri i Chicago, 1896.
Från USA kom inspirationen till de slaktmetoder som de svenska exportslakterierna använde. 

Jag får förhoppningsvis återkomma och skriva lite mer om hela denna debatt (och hur den var oproportionerligt fokuserad på sådant som utpekades som icke-svenskt). Här ska jag bara säga något om den “dansk-amerikanska” slaktmetoden som tillämpades på de så kallade “exportslakterierna”.

På exportslakterierna dödades grisar för att förvandlas till bacon som såldes framför allt på den engelska marknaden. Men slaktmetoderna var kontroversiella och hade så varit en längre tid. Redan 1887 hade det rests politiska krav på reglering av slaktprocedurerna, och sådana förslag återkom sedan i riksdagen med jämna mellanrum under flera årtionden. Det var dock först 1927 som regeringen kom med en proposition (nr 85) där det föreslogs att större djur skulle bedövas före blodavtappningen (mindre djur kunde halshuggas istället).

Lagförslaget innehöll dock en möjlighet för regeringen att besluta om undantag för just skäktning, renslakt, och den dansk-amerikanska metoden. Det sistnämnda undantaget var en ganska genomskinlig eftergift för den exporterande köttindustrin som fruktade att reformen skulle göra produktionen ineffektiv och leda till ökade kostnader. Branschen hävdade också att köttkvaliteten skulle försämras om blodavtappningen föregicks av bedövning. Allt detta sammantaget skulle göra att svenskt bacon inte skulle kunna stå sig i konkurrensen med framför allt den danska fläskproduktionen.

“Köp endast fläsk av svin, som är slaktade efter en djurskyddsvänlig metod” 

Mot denna eftergift protesterade högermannen Georg Bissmark (som var borgmästare i Halmstad och skulle bli justitieminister följande år). Bissmark menade att det inte fanns något bevis för att fläskets kvalitet blev sämre vid bedövningsslakt – tvärtom fanns det redan vissa slakterier som hade gått över till sådana metoder. Dessutom, menade Bissmark, var rädslan för att exportmöjligheterna skulle gå förlorade kraftigt överdriven:

Det säges nu här, att även om ingen som helst anledning föreligger att underkänna det fläsk, som erhålles efter bedövningsslaktmetoden, så kan man i alla fall befara en agitation mot sådant fläsk, och folk skulle vara så konservativa, att en dylik agitation hade utsikt att vinna effekt i England. Det förhåller sig dock så, att man där redan förtär kött av djur, som äro slaktade efter bedövningsmetoden. Men dessutom äro såvitt jag vet engelsmännen liksom svenskarna ett starkt djurskyddsvänligt folk, och jag undrar, om det icke äro ren skuggrädsla att tro, att en agitation i England från dansk sida i nämnd riktning skulle hava någon framgång när den totalt saknar alla rimliga skäl. Tvärtom tycker jag, att det skulle vara mycket lämpligt för de svenska slakthusen att driva en motsatt agitation och säga: “Köp endast fläsk av svin, som är slaktade efter en djurskyddsvänlig metod!” Jag tror att en sådan agitation skulle hava större utsikter till framgång än de andra. Enligt min mening äro farhågorna för vår fläskexport alldeles grundlösa, och man kan snarast anse dem bottna i skuggrädsla.

(Protokoll från sammanträde i riksdagens första kammare,
lördag 30 april 1927, sid. 23, min kursivering.)

Här är det tydligt att djurskyddsargumentet dels kopplades till en nationell djurvänlighet, och dels föreslogs som ett försäljningsargument. Redan 1927 var alltså Bissmark inne i tankebanor som liknar dagens svenska köttnationalism – inte minst synen på djurskydd och djuromsorg som ett av “de svenska mervärdena” som den nationella djurexploaterande industrin kan använda för att konkurrera. Tanken var knappast helt ny och knappast Bissmarks egen; den svenska djurvänligheten hyllades regelbundet av riksdagsmännen redan på 1800-talet. Men så vitt jag vet är detta det första i riksdagskällorna förekommande exemplet på att djurskyddet förvandlas till ett direkt försäljningsargument för svenska djurprodukter. I riksdagspolitisk mening kan vi därför säga att den svenska köttnationalismen föddes för snart 84 år sedan, den 30 april 1927.

(Hur det gick med förslaget? Jo, regeringens proposition om slaktlag föll efter att ha avstyrkts av lagrådet och efter att de båda kamrarna inte kunnat enas. Det var först 1937 som bedövning av större djur blev obligatorisk. Men den historien – som också innehåller en hel del köttnationalism – får vi återkomma till en annan gång.)

Share Button

Digital bokcirkel om "Jordens Herrar"


Den mångårige djurrätts- och fredsaktivisten Pelle Strindlund har precis kommit ut med en ny bok betitlad Jordens herrar: Slaveri, djurförtryck och våldets förnekande. Peter Nilsson som är redaktör för Djurens Rätts blogg startar nu en digital bokcirkel för alla som vill läsa boken och diskutera den med andra. Fint initiativ! Läs mer om bokcirkeln här.

Tillägg: Pelle skriver själv om boken här i Sydsvenskan.

Tillägg 2: Idag (4 feb) börjar bokcirkeln! Läs mer på Djurens Rätts blogg.

Share Button

Folkhögskolekurs om djurrätt

Det kom ett mail om en djurrättskurs på Kvarnby folkhögskola. Jag lägger ut hela här för den som är intresserad. Sprid gärna vidare.

“I sommar ordnar Kvarnby folkhögskola i samarbete med Djurrättsalliansen en kurs i djurrätt. Anmäl gärna dig själv och tipsa alla andra du känner som kan vara intresserade! Kursen är CSN-berättigad.

Klicka här för mer info om anmälan.

Djuren, industrin och etiken

Är du intresserad av att lära dig mer om hur djurindustrin är uppbyggd i Sverige?
Vill du analysera djurförtrycket och djurskyddslagen utifrån ett filosofiskt och praktiskt perspektiv?
Är du nyfiken på etologi (läran om djurs beteende)?
Vill du diskutera djurrättsrörelsens strategier för framtiden?
Vill du bli bättre på retorik och öva dig på att möta media?
Är du ny inför djuretiken och vill veta mer eller har du varit
djurrättsaktiv ett tag men längtar efter fördjupning?
Då är det här en kurs för dig.

Vi vänder oss till dig som är intresserad av djurrättsfrågor – både ur ett filosofiskt och praktiskt perspektiv. Vi tar upp tongivande filosofier och perspektiv inom fältet, djupdyker in i svenska djurindustrin och dess institutioner, analyserar djurskyddslagen och diskuterar strategier och verktyg för förändring.

Kursen genomförs på fyra veckor (13/6-8/7), varav de tre första på distans. Där varvas intensiva självstudier i form av böcker, artiklar och filmer med diskussioner på Internet. Deltagarna förväntas läsa mycket och löpande föra loggbok över sina reflektioner kring studierna. Den fjärde veckan träffas vi i Malmö för föreläsningar, övningar och diskussioner.

Avgift: 750 kr. I avgiften ingår uppkopierat kursmaterial, utskick och utgifter för inbjudna föreläsare. Under veckan i Malmö ingår frukost och lunch (vegansk) samt eventuellt boende i sovsal.”

Share Button

Föredrag i Uppsala tisdag 14 december

På tisdag 14 december anordnar Djurrättsalliansen i Uppsala veganfika, och jag ska hålla föredrag på följande tema:

DJURFÖRTRYCK I DJURSKYDDETS NAMN

Vi har aldrig haft mer djurskydd än vi har idag. Ändå utnyttjas fler ickemänskliga djur mer intensivt än någonsin. Hur kommer det sig att djurförtrycket så lätt kan utövas i “djurvänlighetens” namn? Hur går det till när förtrycket görs osynligt? Och vad kan djurrättsrörelsen göra åt det?

Tid: Tisdag 14 december. Föredraget börjar kring kl. 19.00.
Plats: Drabanten, Café Mumrik, Bangårdsgatan 13, Uppsala.
[Facebook-event]

Share Button

"Jag vill icke här tala om samhällets bildade classer…"


The Second Stage of Cruelty – Gravering av W. Hogarth, 1751. Bilden föreställer våld mot djur på stadens gator och reflekterade en föreställning om att underklassens råhet och vildhet skulle leda till våld mot både människor och djur om den inte tyglades. Att skydda djur var på så sätt detsamma som att skydda civilisationen (som den uppfattades ur borgerligt perspektiv).

“Jag vill icke här tala om samhällets bildade classer…”

Så lät det i den första djurskyddsmotionen i Sveriges riksdag, framlagd av Nicolaus Torsten Roos i adelsståndet 1844. Jag har skrivit om hur det gick till när Sverige fick sin första djurskyddslag i en artikel som presenterades på en konferens tidigare i år. Artikeln har nu publicerats av Nordiska Samarbetsrådet för Kriminologi. Hela rapporten kan laddas ner här. Mitt bidrag finns på sid. 49-64.

Abstract
This article deals with the debates over animal protection in the Swedish riksdag of estates 1844-1858. The focus is on the political problem representation: What or whom was considered the cause of animal cruelty? From the standpoint of post-Marxist discourse theory and Lacanian psychoanalysis, the article offers an interpretation of the mid-nineteenth debates as attempts to depoliticize speciesist norms and uphold social control. This was done by pointing out certain groups from the lower classes as typical perpetrators of animal cruelty. At the same time the vast bulk of animal use exercised by society in general was elided from view, rendering systematic animal exploitation invisible and beyond political critique.

Share Button

Veganbloggspepp

Nu ska årets svenska veganblogg utses, det har Veganmage bestämt. Fint initiativ! Gå in på Årets veganblogg och kolla alla grymma bloggare som dagligen matar ut fantastiska recept. Och rösta på din favorit!

(Ja, man kan rösta på min blogg också, men gör inte det. Jag sitter ju bara och allmänfilosoferar om djurfrågor. Skicka peppet till någon som fixar veganmat åt massorna istället!)

Share Button

Why We Love Dogs, Eat Pigs, and Wear Cows: An Introduction to Carnism

Det här är en kort trailer för Melanie Joys bok med ovanstående titel. Den handlar om vad Joy kallar “carnism”, alltså “köttismen” – den ideologi som får oss att ta köttätandet för något självklart och okontroversiellt. Hon uttrycker själv hur carnismen funkar i en talande mening:

“Det slog mig aldrig hur bisarrt det var att jag ägnade mer tid åt att fundera på vilken tandkräm jag skulle köpa än på vilka djur det var jag åt, och varför.”

Share Button

Vårt förhållande till laktovegetarianerna

Mitt tidigare inlägg om att lakto-ovo-vegetarism dödar djur fick plötsligt kring 2000 besökare på en vecka – mycket mer än något annat jag skrivit på bloggen. Så här på internationella vegandagen 1 november kan det kanske vara passande att ta upp frågan igen, fast den här gången i historisk belysning. För det är ju ingen ny debatt.

Här nedan återger jag ett par stycken ur det första numret av The Vegan News, ett nyhetsbrev för brittiska “non-dairy vegetarians” som blev grunden till The Vegan Society. Nyhetsbrevet är från november 1944 och fyller alltså i dagarna 66 år. Här föreslog Donald Watson begreppet “vegan” som en ny, positiv beteckning på människor som inte konsumerar djurprodukter. Dessutom försökte han reda ut förhållandet mellan veganism och laktovegetarism. Rolig läsning tycker jag.

WANTED – A NAME

We should all consider carefully what our Group, and our magazine, and ourselves, shall be called. ‘Non-dairy’ has become established as a generally understood colloquialism, but like ‘non-lacto’ it is too negative. Moreover it does not imply that we are opposed to the use of eggs as food. We need a name that suggests what we do eat, and if possible one that conveys the idea that even with all animal foods taboo, Nature still offers us a bewildering assortment from which to choose. ‘Vegetarian’ and ‘Fruitarian’ are already associated with societies that allow the ‘fruits'(!) of cows and fowls, therefore it seems we must make a new and appropriate word. As this first issue of our periodical had to be named, I have used the title “The Vegan News”. Should we adopt this, our diet will soon become known as a VEGAN diet, and we should aspire to the rank of VEGANS. Members’ suggestions will be welcomed. The virtue of having a short title is best known to those of us who, as secretaries of vegetarian societies have to type or write the word vegetarian thousands of times a year.

OUR RELATIONS WITH THE LACTO-VEGETARIANS

The object of our Group is to state a case for a reform that we think is moral, safe and logical. In doing so we shall, of course, say strongly why we condemn the use of dairy produce and eggs. In return we shall expect to be criticised. It will be no concern of ours if we fail to convert others, but we do think it should concern them if, deep in their hearts, they know we are right. In any case, there need be no animosity between ourselves and the ‘lactos’. We all accept that lacto-vegetarianism has a well appointed place in dietary evolution, and for this reason several of us spend a great deal of our time working for the lacto-vegetarian Cause. During recent years the two national vegetarian societies have devoted much space in their magazines to this question of the use of dairy product, and we have every reason to believe they will attach importance to our work and occasionally report on it. (Before forming the Group, the suggestion was made to The Vegetarian Society that such a Section be formed as part of the Society. The suggestion was considered sympathetically by the Committee, who decided that the full energies of the Society must continue to be applied to the task of abolishing flesh-eating, and that any such Group would, therefore, be freer to act as an independent body.) The need to prove that it is possible to thrive without dairy produce is, of course, far too important for any lacto-vegetarian to ignore. To resign oneself to lacto-vegetarianism as a satisfactory solution to the diet problem is to accept a sequence of horrible farmyard and slaughter-house incidents as part of an inevitable Divine Plan. Need it be added that it would imply too accepting the spectacle of a grown man attached to the udder of a cow as a dignified and rational intention on the part of Nature!

Without making any claims to self-righteousness, we feel in a strong position to criticise lacto-vegetarianism, because the worst we can say will be but a repetition of criticism we have already levelled against ourselves. Therefore we shall express the Truth as we see it and feel it, and though our friends the lacto-vegetarians may reject our ideas if they wish, we hope they will not reject us for stating them.

Share Button

Djuren i Tredje riket


Recension av Boria Sax (2000): Animals in the Third Reich: Pets, Scapegoats, and the Holocaust. London & New York: Continuum. Texten publicerades första gången i tidningen Djurens Rätt, nr 5/01. Observera att texten är nästan tio år gammal. Därav de många hänvisningarna till olika ekofascistiska strömningar som kanske var mer aktuella när texten skrevs. Detta gör dock inte boken i sig mindre läsvärd idag.

Nazismens förhållande till djur har under många år varit en het och omdebatterad fråga. Hitler själv levde delvis vegetariskt, liksom Heinrich Himmler. Den tyska djurskyddslagen från 1933 brukar ibland föras fram som ett exempel på hur förakt för människor ligger på lut för ett samhälle som värnar om djur. Hur ska man egentligen se på “Tredje rikets” kombination av djurskydd och judeutrotning? Vilken roll spelade djuren i den nazistiska ideologin? Dessa frågor diskuteras utförligt i historikern Boria Sax bok Animals in the Third Reich: Pets, Scapegoats and the Holocaust.

Nazismens genombrott i Tyskland under 1930-talet kan inte ses enbart som en följd av fascismens politiska idéer. Av avgörande betydelse var också de extrema biologiska rasdoktriner som florerade vid samma tid. Dessa idéer utövade en förvånansvärt stark tjusningskraft på intellektuella över hela kontinenten, men det var i Tyskland som de tog sig sina mest drastiska uttryck.

För den som vill förstå nazismens uppkomst är det därför viktigt att studera de bakomliggande intellektuella och kulturella strömningar som utgjorde grogrunden för detta elakartade rastänkande. Också den som oroas av elitistiska och antihumanistiska drag i den samtida miljödebatten bör – även om man inte ska överdriva de historiska parallellerna – finna det ideologiska förspelet till det Tredje rikets teknokratiska barbari av stort intresse.

Völkisch-rörelsen och antisemitismen

Nationalsocialismens biologistiska idéer har sina rötter i det tidiga 1800-talets märkliga mixtur av naturalism och nationalism, tillblandad med generösa doser av upplysningskritisk irrationalism. Ur den romantiska epokens nationalnostalgiska stämningar, med dess längtan efter det “naturliga” och “autentiska”, föddes en stark social strömning som förenade agrarromantik med etnocentrisk populism och naturmysticism. Denna ideologiska tendens och rörelse kom att få beteckningen Völkisch (ungefär “av folket”).

Rörelsen var främst en reaktion mot de sociala problem som uppkom i samband med industrikapitalismens genombrott och Tysklands nationella enande. Men i stället för att lokalisera problemens källa i det ekonomiska systemet eller i den nya politiska ordningen, pekade rörelsen istället ut rationalismen, urbaniseringen och kosmopolitismen som de främsta hoten mot samhällets välgång.

Denna problemformulering var emellertid inte godtycklig. Tvärtom väckte de utpekade fenomenen starka associationer till ett klassiskt hatobjekt för Tysklands bönder och medelklass, nämligen judarna. De växande samhällsproblemen skylldes allt oftare på de “främmande” och “nationslösa” judiska elementen som antogs sakna band till och känsla för den germanska jorden.

Som motvikt till den destruktiva ordning som de menade hade tvingats på tyskarna genom judarnas hemliga konspiration, förkunnade Völkisch-rörelsen ett återvändande till lantlivets enkelhet och naturliga harmoni. Den tyske bonden antogs ha en speciell koppling till den fosterländska jorden. Det nazistiska slagordet Blut und Boden, “blod och jord”, kan spåras tillbaka till dessa idéer.

Ekologi och socialdarwinism

1867 myntades begreppet “ekologi” av den tyske vetenskapsmannen Ernst Haeckel, som ett namn på studiet av organismernas förhållande till deras omgivning. Haeckel var den ledande förespråkaren för Darwins teorier i Tyskland. I hans tappning kom dock ekologin och den evolutionära biologin att genomsyras av en vulgär socialdarwinism. Haeckel trodde på den nordiska rasens överlägsenhet och förespråkade strikt rashygien. I sin egenskap av fanatisk nationalist och antisemit kom han att bli en viktig “vetenskaplig” härold för den tyska rasismen och imperialismen.

Genom Haeckel och hans lärljungar kom ekologin som vetenskap redan från början att bindas upp i ett oerhört reaktionärt politiskt ramverk. Ett säreget ideologiskt komplex byggdes upp kring denna förening av ekologiska idéer och en auktoritär samhällssyn. Dess främsta karaktärsdrag var ett direkt överförande av biologiska kategorier på det mänskliga samhället, ofta under åberopande av “naturens lag” eller “naturens ordning”.

Romantikens metafysik sammankopplades med darwinistiskt tankegods på ett sätt som underminerade upplysningstidens universalism och ersatte den med simpla slagord och förenklade motiv som hyllade “kampen för tillvaron” och “den starkes överlevnad”. Konkurrens, naturligt urval, rovdjursbeteende och förakt för svaghet upphöjdes till samhällsgrundande värden. Det är mot denna bakgrund man bör se den bayerske naziministern Hans Schemms kända uttalande om att “nationalsocialism är tillämpad biologi”.

Nazismens djurkult

En historiker har liknat Völkisch-rörelsen vid en “förgiftad intellektuell bäck som grumlats genom århundraden av hat, fördomar, stereotyper, vidskepligheter och förvridning av verkligheten”. Det är förvisso en god sammanfattning av den nationalsocialistiska vetenskapens ideologiska bakgrund. Men för en fördjupad förståelse av denna bakgrund räcker det inte med en studie av dess allmänna filosofiska principer. Vi vill också veta hur dess idéer och mentaliteter manifesterade sig i praktiken. I boken Animals in the Third Reich. Pets, Scapegoats, and the Holocaust har historikern Boria Sax tagit sig för att studera just en sådan praktisk aspekt av bakgrunden till nazismen och Förintelsen, nämligen den nazistiska kulten av djur.

Här föreligger en paradox. Å ena sidan värderade de ledande nazisterna bevisligen många djur och djurarter väldigt högt. Strax efter maktövertagandet 1933 genomförde man till exempel en mycket progressiv djurskyddslagstiftning som omfattade både tama och vilda djur. Å andra sidan var nazisterna helt besatta av idén om att utrota alla “biologiskt underlägsna” människor. Hur ska vi förstå denna motsägelsefulla kombination av beskyddstänkande och total likgiltighet inför massivt lidande? Sax menar att en del av lösningen kan sökas i nazisternas syn på djur.

Djur som metaforer

Förhållandet mellan människor och djur är ett återkommande tema inom konst, litteratur, religion och filosofi i alla kulturer. Själva språket – utan vilket vi varken skulle kunna tolka eller beskriva världen – är laddat med metaforer från djurriket, både positiva och negativa, som ger ett kulturbundet symboliskt djup åt vår kommunikation.

En stor del av Sax’ bok ägnas åt att utforska dessa metaforer och hur de kom att gynna nazismens ohyggliga syften. Sax tar sin utgångspunkt i nazisternas fascination för rovdjur, och går vidare med att studera deras syn på apor, lamm, svin, vargar, hundar och hästar. I varje avsnitt försöker författaren visa hur attityderna mot djuren i fråga (mer eller mindre) bidrog till att förverkliga kriget och judeutrotningen.

Nazisternas tendens att uppfatta både naturen och samhället som en arena för skoningslös biologisk överlevnadskamp ledde dem att identifiera sig själva med rovdjuren. De ville gärna se sig själva som blonda bestar som dödade utan ånger och utan att begränsas av den underlägsna “flockens” moral. Hitler själv menade att målet med ungdomens uppfostran var att “det fria och magnifika rovdjuret åter skall glimta i deras ögon”. Föreställningen om “rovdjuret människan” stöddes också av tidens vetenskap som ofta idealiserade rovdjurens karaktärsdrag. Den nazistiske naturforskaren och nobelpristagaren Konrad Lorenz menade exempelvis att rovdjuren hade en särskilt hög moral, eftersom de – trots att de var utrustade med formidabla naturliga vapen – alltid avstod från att döda sina artfränder i konfliktsituationer

Nazismen och vegetarismen

En självmotsägelse i detta sammanhang är den utbredda vegetarismen hos flera ledande nazister. Hitler levde själv tidvis vegetariskt, och om man får tro ett brev från Joseph Goebbels tycks Führern mot slutet av sitt liv ha blivit allt mer övertygad om att detta var riktigt. Heinrich Himmler, som var influerad av buddhismen, lär till och med ha påbjudit obligatorisk vegetarisk föda för samtliga höga SS-ledare. Men hur gick detta grönsakstuggande ihop med rovdjursidealet?

Sax menar att vegetarismen i sammanhanget förmodligen hade en helt annan funktion än att skona djuren. Frivilligt avståndstagande från kött har traditionellt varit ett sätt att markera hög status, eftersom det genom historien enbart varit de rika som haft råd med kött. Även för nazisterna kunde vegetarism vara ett sätt att avgränsa det aristokratiska elitskiktet från den gemena massan. Denna hypotes styrks också av att ledarna aldrig förespråkade vegetarism offentligt. Rovdjursidealet bör alltså i första hand uppfattas i symbolisk och kollektiv bemärkelse – det tyska folket sågs som ett enda stort rovdjur som jagade på instinkt.

Instinkternas urartning

Instinkten, den naturliga impulsen till handling, var av central betydelse i den nazistiska föreställningsvärlden. De föreställde sig ofta det borgerliga samhället som en flock av tämjda djur, som för var dag förlorade mer av sina naturliga instinkter. Civilisationen gav människan ett liv i trygg fångenskap där det naturliga urvalet slutat verka. Den germanska rasen hade därför börjat degenerera, precis som de feta tamgrisarna påstods ha degenererat från de stolta vildsvinen. Det bästa medlet att motverka den kulturella dekadansen (dit även den borgerliga demokratin räknades) antogs vara det militära livet, som fostrade till mod, aggressivitet och disciplin.

Dessa militära ideal projicerades på rovdjuren, och särskilt på vargen och hunden som antogs förkroppsliga sådana nazistiska “dygder” som blind lojalitet, hierarki, aggressivitet, mod, lydnad, och ibland ren grymhet. Hitlers eget kodnamn var talande nog “Vargen” och hans högkvarter kallades “vargens håla”. Även hästen – så växtätare den är – bar av tradition med sig kraftfulla militära och heroiska associationer. Många naziledare lät också avbilda sig på ryggen av sina fyrfota krigskamrater. (Hästar offrades för övrigt i miljontal i kriget där de tjänstgjorde som transportdjur i oländig terräng. En stor del av dem slutade förmodligen sina dagar i de utsvultna soldaternas soppkök.)

Nazisterna strävade efter att övervinna den förklenande civilisationens negativa inverkan på rasen. Här tog man på ett tydligt sätt inspiration från djurvärlden. Schäfern, en hundras som avlats fram kring sekelskiftet 1900 i syfte att återskapa den “germanska urhunden”, blev en förebild till nazisternas försök att genom rashygien återskapa den “ursprungliga” ariska rasen. “Rasrena” hundar associerades med den stolta nazistiska aristokratin, medan blandrashundar sågs som degenererade produkter av “fri kärlek” (ett utpräglat “bolsjevikiskt” beteende enligt en av Ernst Haeckels lärljungar!).

Djuravel och utrotningspolitik

Judar och icke-vita betraktades som genetiskt undermåliga varelser. De associerades regelbundet med apor, enligt föreställningen om att de stod flera trappsteg längre ner på den evolutionära skalan. Homosexuella och psykiskt sjuka utpekades också som genetiskt defekta och därmed oönskade. En påstådd ökning av brottslighet och ärftliga sjukdomar användes också som “bevis” för rasens pågående utarmning. Man kunde dock inte vänta sig att alla dessa odugliga individer skulle dö ut av sig själva. Genom utrotningspolitiken avsåg man alltså att påskynda naturens egen gång.

Paralleller drogs ofta mellan statskonst och boskapsskötsel. Heinrich Himmler hade själv varit kycklingfarmare och drömde om överföra sina avelserfarenheter på människor. Att styra samhället handlade huvudsakligen om att skapa en livskraftig människoras, eller för den delen en helt ny art. (Liksom idag, påpekar Sax, var det de rasrena exemplaren som vann utställningspriserna, medan de med sämre stamtavlor övergavs eller avlivades.)

De nazistiska biologerna såg naturen och samhället som en organisk hierarki, där arten eller rasen betydde allt och individen ingenting. Denna föreställning ledde med tiden till en radikal “medikalisering” av alla sociala, etiska och politiska frågor. Om alla varelser egentligen var delar av en större organism – vad skulle man då göra om den organismen blev sjuk?

Den medicinska erfarenheten visade att sjukdomar orsakades av oönskade mikroorganismer, ofta betecknade som parasiter. Samma sak antogs gälla för samhället, där mänskliga “parasiter” pekades ut efter kriterier som ras och religion. Precis som läkarna bekämpade infektioner i människokroppen ville nazisterna bekämpa sjukdomar i den kollektiva organismen. Nazisten och läkaren Fritz Klein uttryckte det hela så här: “Visst är jag en läkare och vill skydda liv, och av respekt för människolivet är jag villig att amputera en lem med kallbrand från den sjuka kroppen. Juden är en lem med kallbrand på människosläktets kropp.” Vetenskapens retorik ställdes på detta sätt i tjänst hos nazismens mystiska teknokrati.

Djurskydd och teknokrati

De teknokratiska motiven var också vägledande när det gällde djurskyddets utformning. Även om djurskyddslagen från 1933 hade en radikal yta – den byggde till exempel på tanken att djuren skulle skyddas för sin egen skull och inte för människans – menar Sax att lagen främst var ett kontrollverktyg för den totalitära staten. Lagen, som översatts i sin helhet i Sax’ bok, var besvärande glädjelös. Den krävde förvisso att djur i möjligaste mån skulle besparas smärta, men gav knappast några rekommendationer om djurens tillvaro och välbefinnande i övrigt. Enligt Sax bör detta ses i ljuset av att den nazistiska regimen motarbetade alla känslosamma band mellan individer. Den enda lojalitet folk skulle känna var den mot staten och nationen. Djurskyddslagen avslöjar samma tendens i sin ovilja att individualisera djuren.

Nazismens biologistiska sensibiliteter undergrävde förmodligen också lagens bokstav. Den starka betoningen av evolutionär kontinuitet mellan djur och människor ledde till exempel till ett ökat utnyttjande av djur i försök, menar Sax. Lagen var också ett sätt att suga upp de hundratals tyska djurskyddsföreningarna och ställa dem under direkt statlig kontroll. Inrikesministern fick rätt att upplösa alla djurskyddsorganisationer som inte underkastade sig statens Reichstierschutzbund – ungefär “Statliga djurskyddsförbundet”.

Makt över liv och död

Sax’ slutsatser är inspirerade av den franske filosofen Michel Foucaults idéer om makt. Enligt Foucault handlar makt på samhällets ideologiska nivå om möjligheten att formulera problemen och bestämma villkoren för hur de ska diskuteras. I sin berömda studie av sexualmoralens historia hävdade han till exempel att det viktorianska 1800-talet inte alls var en tid av undertryckt sexualitet. Däremot var det en tid när eliter som läkare, biologer, politiker, socialarbetare m. fl. grupper utsträckte sitt inflytande över kroppen och sexualiteten genom att omge dessa med mystifierande vokabulärer och tekniska ritualer. Detta teknokratiska herravälde ledde till ett uppmärksammande av sexualiteten som aldrig förr – paradoxalt nog samtidigt som det kraftigt begränsade all oreglerad diskussion av sexualiteten.

Ett likartat förhållande gällde nazisternas förhållande till djuren, menar Sax. Precis som herraväldet över sexualiteten administrerades av samhälls- och naturvetenskapsmännen, så var nazismens herravälde över djuren och naturen beroende av ekologernas, zoologernas och andra specialisters medverkan. Den nazistiska fixeringen vid makt drev den teknokratiska kontrollen till extrema proportioner. Det yttersta uttrycket för denna besatthet var den totalitära statens anspråk på att ha all makt över födelse, liv och död under sin jurisdiktion. Denna allmakt hade nästan uppnåtts i fallet med tamdjuren, en centraliserad kontroll som – trots att den gick under humanitär flagg – utsträcktes ytterligare genom 1933 års djurskyddslagstiftning. Samtidigt upplöstes gränserna mellan människor och djur av den nazistiska biologin, vilket öppnade för ett utvidgande av samma kontrolltekniker till människor.

Nazisternas brutalitet var ett sätt att efterlikna naturen – eller snarare det de själva tolkade som “naturligt”. De identifierade sig med naturkrafterna och trodde att de skyndade på evolutionen genom sina utrotningsprogram och dödsläger. Nazisterna hyllade de vilda instinkterna och de såg de stora rovdjuren som kraftfulla symboler för detta ideal. De jämförde sig själva med rovdjur och sina offer med bytesdjuren i naturen. På så sätt kunde de försvara att de dödade utan ånger. Med samma hänvisning till naturens lagar försökte nazisterna utsträcka sin makt till att omfatta en medveten styrning av själva evolutionen, genom en total kontroll av både människor och djur.

Inget isolerat fenomen

Bakom Sax’ bok ligger uppenbarligen en mycket stor beläsenhet och den är fullspäckad av kreativa infall och lärda associationer. Ibland tänjer författarens historiska associationsförmåga dock kanske lite väl mycket på gränserna. När Sax exempelvis utan egentlig problematisering försöker överföra forntida judiska föreställningar om blodsoffrets betydelse till det europeiska trettiotalets verklighet känns resonemanget tämligen ansträngt.

På det hela taget presterar dock Sax en spännande analys av ett ämne som annars kan vara oerhört förvirrande. Den viktigaste och mest provokativa lärdomen som boken ger är dock följande. Den mentalitet som gjorde det möjligt för nazisterna att vara barmhärtiga mot djur och samtidigt outsägligt grymma mot människor, var enligt Sax bara ett extremt uttryck för tendenser som funnits i västvärldens kultur sedan den moderna tidens början.

Nazismen är inget isolerat fenomen utan bör ses som uttryck för en bredare tidsanda där modernitet och upplysning utmanades av en ström av pastorala och romantiska ideal med starkt reaktionära förtecken. Som vi vet återfanns liknande attityder över hela Europa vid denna tid (inte minst i Sveriges omtalade steriliseringsprogram). Det unika med nazismen var enligt Sax helt enkelt att “kombinationen av romanticism och teknokratisk brutalitet där […] upphöjdes till karikatyrens nivå”.

Ekofascism idag

Det mest skrämmande i detta sammanhang är de idémässiga likheter som kan skönjas mellan Hitlers rasrena biokrati och många av de rörelser som idag gärna uppträder med en “grön” patina. Flera nyfascistiska grupper har under 1990-talet börjat betona miljö- och djurfrågor och de talar allt oftare i ekologiska termer. Dessutom finns det både inom den traditionella miljörörelsen och inom den blomstrande New Age-rörelsen klara antihumanistiska strömningar. Det som förenar dessa grupper är att ekologiska teman – medvetet eller ej – används som alibin för socialt reaktionära syften. Samma biocentriska, malthusianska och intuitionistiska idéer som betraktas som harmlösa New Age-påfund i större delen av västvärlden håller i dagens Tyskland på att flätas samman till en ideologisk plattform för en ny ekofascistisk rörelse.

Erfarenheterna av nazismen ger oss skarpa varningar för missbruk av det ekologiska tänkandet. För att dess politik inte ska urarta i reaktion eller i värsta fall ren fascism måste den ekologiska rörelsen sätta de sociala problemen i fokus för sin analys. Med andra ord måste man anstränga sig för att sätta in den ekologiska krisen i dess sociala sammanhang. Det är genom att studera samhällets institutioner, dess grundläggande organisering och inte minst dess maktfördelning som man kan börja skönja den verkliga bakgrunden till denna kris.

De ekologiska problemen beror nämligen inte i första hand på teknologin, vetenskapen eller den “mänskliga naturen”. De har i själva verket sina rötter i ett irrationellt och antihumanistiskt sätt att organisera samhället. Framför allt handlar det om ett ekonomiskt system baserat på profitbehov och ständig tillväxt, där människorna oundvikligen tvingas i konflikt med varandra som härskare, undersåtar och ständiga konkurrenter.

Mysticistiska och biologistiska förklaringsmodeller fördunklar bara de verkliga sociala orsakerna till miljöförstöring och djurplågeri, och öppnar på så sätt vägen för irrationella och politiskt reaktionära stämningar.

Tolkningen av naturliga fenomen måste alltid göras med förstånd, eftersom de kan komma att tjäna mycket onda syften. Utvecklingen av ett rationellt och humanistiskt förhållningssätt till naturen är därför av högsta prioritet för miljö- och alternativrörelserna, inklusive djurrättsrörelsen. Ty historien lär oss entydigt att där förnuftet sover, där vaknar odjuren.

Share Button

Tårttricket och djurens rättigheter



Recension av Mark Rowlands,
Animals Like Us. London & New York: Verso Books, 2002. Tidigare publicerad i tidningen Djurens Rätt 2003.

En teori om rättvisa

Ett av de äldsta knepen inom barnuppfostran måste vara tårttricket. Ni vet när man låter det barn som skär upp tårtan på kalaset välja bit sist. Det är då nästan bombsäkert att barnet kommer att skära tårtan i precis lika stora bitar, eftersom hon eller han inte vill bli missgynnad i fördelningen.

Tanken med tårttricket är förstås att barnet ska lära sig förstå vikten av att dela med sig, och att dessutom behandla andra som hon eller han själv vill bli behandlad. Pedagogiken är enkel men effektiv.

Vad har nu detta med moralfilosofi och djurs rättigheter att göra? Jo, ganska mycket faktiskt. Detta framgår om vi lämnar barnkalasen bakom oss och tar oss an en mycket större rättvisefråga, nämligen frågan om vad som är ett rättvist samhälle. Att svara på den frågan känns kanske som en enorm och övermäktig uppgift. Men tro det eller ej – tårttricket kan hjälpa oss en bra bit på väg mot lösningen även här!

Detta är åtminstone den slutsats man kan dra om man tillåter sig en lite vanvördig tolkning av den kände filosofen John Rawls lika berömda bok En teori om rättvisa från 1971. Rawls bok handlar förstås inte om tårtkalas, men hans tankar om vad som är rättvis fördelning är ungefär densamma som i vårt experiment med barnuppfostran.

Bakom okunnighetens slöja

Poängen med tårttricket är att barnet som skär upp tårtan, låt oss kalla henne Marta, inte vet vilken tårtbit hon kommer att få. Alla andra barn på kalaset får ju välja bit först. Om Marta väljer att fördela tårtan väldigt ojämnt är risken stor att hon får den minsta biten när alla andra har tagit för sig. Därför ligger det i Martas eget intresse att tårtfördelningen på kalaset är någorlunda jämn. Okunnigheten om vilken bit hon kommer att få gör att Marta agerar opartiskt – hon tar i sitt tårtskärande inte parti för någon av kalasets deltagare, inte ens sig själv.

När vi frågar oss vad som är ett rättvist samhälle bör vi enligt John Rawls försätta oss i en situation som liknar Martas. Vi kan ju inte bara dra till med vilka samhälleliga rättviseregler som helst, bara för att vi själva råkar gilla dem. Nej, vi måste vara opartiska om vårt filosoferande ska bli trovärdigt. Och för att opartiskt kunna utvärdera samhällets ordning och ta ställning till vilka moraliska regler som är de mest rättvisa, bör vi låtsas att vi är okunniga – och då inte bara om vilken tårtbit vi kommer att få, utan om allt som rör vår position i samhället.

Vi kan förtydliga vad det handlar om: Tänk dig att du får i uppgift att bestämma de grundläggande reglerna för ett framtida samhälle. Du får fritt utforma de principer efter vilka rikedom, makt och resurser ska fördelas. Du får också bestämma vilka grundläggande moraliska värderingar som ska styra samhället.

Vad du däremot inte får veta är vem du själv kommer att vara i det samhälle du utformar. Du har ingen aning om ditt namn, din klasstillhörighet, ditt kön, din hudfärg, din utbildning eller din ålder i det nya samhället. Allt detta döljs bakom en ”slöja av okunnighet”. Det enda du vet är att du kommer att bli någon av samhällets invånare.

Här befinner du dig plötsligt i en situation där du, i likhet med Marta, riskerar att dra det kortaste strået. Du får välja hur fördelningen i samhället ska se ut, men du vet inte på förhand vilken lott som blir din. Rawls grundidé är att rationella val som fattas bakom i denna ”ursprungsposition” blir mer rättvisa än om vi skulle välja utifrån våra verkliga egenskaper.

Om du till exempel vet att du kommer att bli väldigt rik i det framtida samhället så skulle du kunna välja regler och värderingar som gynnar väldigt rika personer. Men bakom ”okunnighetens slöja” vore det oklokt av dig att välja en sådan ordning, eftersom chansen finns att du istället blir helt utblottad och tvingas framleva dina dagar som ett mänskligt vrak på gatan i ett samhälle med stora ekonomiska klyftor.

Okunnighet ger jämlikhet

Det troliga är, enligt Rawls, att de principer du skulle välja bakom okunnighetens slöja skulle vara sådana som gör samhället relativt jämlikt. Vissa avvikelser från jämlikheten skulle kunna accepteras, till exempel sådana som gör samhällsekonomin mer effektiv. Men sådana ojämlikheter måste ändå begränsas, menar Rawls, och de kan bara accepteras om de tydligt förbättrar förhållandena för de sämst ställda i samhället. Många uttolkare av Rawls filosofi har därför betecknat honom som anhängare av någon sorts socialliberal ”välfärdsstat”.

Kritik mot Rawls teori har också kommit från många håll. Men i de flesta fall har kritiken inte gällt själva grundprincipen, utan snarare Rawls tillämpning av den. Till exempel har många kvinnoforskare och feministiska filosofer anmärkt på att Rawls tar dagens familjestrukturer för givna och inte ifrågasätter varför kvinnor ofta tvingas leva i ett beroendeförhållande till män. Om Rawls verkligen menade allvar med sin opartiskhet skulle hans rättviseargument även förlägga de framtida familjestrukturerna bakom okunnighetens slöja, har det sagts. Och det verkar ju rimligt. (I själva verket kanske denna kritik mest visar på styrkan i Rawls argument – om Rawls själv misslyckats med att se hur han gynnats av att vara en vit man och firad akademiker, då finns det väl bara ännu större anledning att stärka kraven på självkritik och opartiskhet i moralfilosofin?)

Vilken art skulle du helst bli?

Det finns ytterligare en sådan blind fläck i Rawls filosofi som förtjänar kritik. Det gäller de andra djuren på den här planeten. Rawls själv har bara halvhjärtat tagit sig an frågan om djurens moraliska värde, men faktum är att hans egen rättviseteori borde ge djuren ett oerhört starkt moraliskt skydd om den bara tillämpades konsekvent.

Detta ämne har diskuterats av djurrättsligt lagda tänkare förut, men aldrig så systematiskt som filosofen Mark Rowlands gör i boken Animals Like Us. Rowlands ställer helt enkelt frågan huruvida vi skulle acceptera dagens behandling av djur eller inte, om vi såg den ur ett opartiskt rättviseperspektiv.

Hur skulle då det gå till? Jo, tänk dig att du återigen befinner dig bakom den där slöjan av okunnighet. Precis som i exemplet ovan vet du inget om dina framtida egenskaper. Men du vet heller inget om din framtida arttillhörighet. Du kanske blir en kvinna eller en man i det nya samhället, men du kan också bli en råtta eller en ko eller något annat djur. Detta är ingen orimlig tanke. Även många andra djur är medvetna varelser med starka behov och intressen, så varför skulle inte deras upplevelser vägas in i vår strävan efter rättvisa?

Bakom okunnighetens slöja måste du ta ställning till denna fråga. Skulle du välja att utforma en värld som den vi har idag, där ofattbara femtio miljarder djur dödas för mat varje år, och där över hundra miljoner djur varje år dödas i olika typer av experiment? Chansen skulle ju vara mycket stor att du kommer att bli något av dessa djur i det framtida samhället.

Som Rowlands skriver: ”Det rationella valet är att maximera dina potentiella vinster och minimera dina potentiella förluster oavsett vem du skulle råka bli.” Om du inte råkar vara komplett galen och gillar idén om att bli uppfödd och dödad på det sätt som vi människor idag föder upp och dödar djur, så skulle det vara högst irrationellt av dig att välja en sådan ordning. Av detta följer att våra moraliska regler inte borde tillåta en sådan behandling av djur.

Köttätande och rättvisa

Vi kan ta människors köttätande som ett mer konkret exempel. Kan det vara försvarbart att döda djur för att äta dem? I den opartiska ursprungspositionen måste vi fråga oss vilka värden det är som står på spel och utifrån detta fatta ett rationellt val – utan att veta vem vi kommer att bli i det kommande samhället.

Vad står då på spel?

Ja, om du blir människa kan du förstås dra viss nytta av köttätandet. Ingen kan förneka att kött från djur (i måttliga mängder) är näringsrik föda, och många finner det också välsmakande. Å andra sidan är det inte nödvändigt för dig att äta kött. Det bevisas om inte annat så av de många miljoner vegetarianer som lever i högönsklig välmåga över hela världen, och som funnit helt andra favoriträtter att kittla sina smaklökar med. Ditt intresse av att äta kött kan med andra ord inte anses vara livsviktigt på något sätt.

Men om du istället skulle råka bli ett av de djur som människor äter? Ja, då blir situationen en helt annan.

Låt oss säga att du blir en av de cirka åttio miljoner kycklingar som varje år föds upp och dödas i Sverige. Då kan du se fram emot ett liv på ungefär trettiofem dagar, som regel i hård trängsel bland tusentals andra kycklingar i en stinkande hangar utan dagsljus. Din sönderavlade kropp kommer att växa så snabbt att dina ben blir deformerade och till slut knappt orkar bära din egen tyngd. När du försöker vila har du inget annat val än att lägga dig i din och dina artfränders egen avföring, en frätande ammoniakbemängd sörja som ger dig blåsor och sår på kroppen. När denna tillvaro lider mot sitt slut fångas du in av en gummihandsförsedd maskin som sveper fram över golvet och packar dig i en transportlåda tillsammans med dussintals andra vettskrämda fåglar. I denna hantering bryter flera miljoner fåglar sina vingar eller ben varje år, och många krossas helt och hållet av maskinerna. Sedan bär det av till slakteriet, där du levande hängs upp i fötterna på ett löpande band. I bästa fall förlorar du medvetandet när ditt huvud släpas genom en strömförande vattenbalja. Om inte möts din hals av den roterande maskinkniven medan du är fullt medveten, och du får förblöda till döds.

Så ser den bistra verkligheten ut för miljontals medvetna, kännande, upplevande individer. Närmare tre kycklingar i sekunden ”processas” på detta sätt i Sverige, dygnet runt, året om.

I den opartiska ursprungspositionen är du tvungen att välja om du vill ha en värld där kycklingar och andra djur behandlas på detta sätt. Är det ett särskilt svårt val? Om du avvisar djurfabrikerna och köttätandet är ju det mesta du kan förlora vissa smakupplevelser (om du blir en människa). Om du å andra sidan skulle råka bli en kyckling kan du verkligen skatta dig lycklig för att du slipper denna behandling.

Hur många stekar är livet värt?

Egentligen är det inte brydsammare än idén att man bör behandla andra som man själv vill bli behandlad. ”När allt kommer omkring – hur många ’medium rare’-stekar skulle du byta mot ditt liv och din frihet?”, frågar Rowlands.

Om Gud eller någon annan kom fram till dig och sade: ’Jag ger dig vilka njutbara smakupplevelser som helst, bara du går med på att bli dödad på det sätt som människor idag dödar kor, eller grisar, eller får, eller kycklingar.’ Skulle du gå med på det? Jag trodde väl inte det. Smakupplevelser i all ära, men de är inte värda att dö på det sättet.

Kanske verkar detta perspektiv oväntat radikalt för många läsare. Måste vi verkligen bli veganer för att vara rättvisa? Men logiken i resonemanget är stark, och Rowlands gör ett grundligt jobb med att bemöta tänkbara invändningar. Den som känner sig provocerad av påståendet bör betänka att vanans makt är stor, och den förblindar ofta genom att inympa oss med fördomsfulla antaganden. Den som vill tänka fritt borde kanske tacka för de tankevändningar som Rowlands erbjuder, snarare än att reflexmässigt slå bakut.

Mycket annat talar för övrigt för Rowlands bok. Den är pedagogiskt skriven, snyggt formgiven, och innehåller en för filosofiska verk ovanligt hög grad av humor. Boken förtjänar därför att åtminstone bli lika uppmärksammad som föregångaren Rawls arbeten.

Men det viktiga är givetvis inte Rowlands akademiska berömmelse. Det viktigaste är att alla vi som ständigt plågas av tanken på hur de andra djuren behandlas i djurfabriker och laboratorier får förnyat hopp om att rättviseidén kan utsträckas även till de mest röstlösa i samhället.

Rättvisa är nämligen ingen trivial fråga. Den kräver reflektion och vilja att ta ansvar för sina val. Säger man A får man också säga B. Har människor rättigheter måste också djur ha rättigheter. De som tvivlar på detta har all anledning att titta närmare på Rowlands resonemang. Jag tror att många kommer att finna argumentationen oväntat stark. För kära läsare, handen på hjärtat – hur skulle du skära upp tårtan om du själv fick välja bit sist?

Share Button

Against animal tasting