För några veckor sedan rapporterade flera tidningar att Quorn-tillverkaren Marlow Foods har fått en tillrättavisning av Reklamombudsmannen för att produkten felaktigt marknadsförs som “vegetarisk”. Personen som anmälde Quorn klagade på att produkten kallas “vegetarisk” trots att den innehåller äggvita av animaliskt ursprung.

Det finns inga lagar som reglerar detta, men enligt Livsmedelsverkets rekommendationer får en produkt bara kallas “vegetarisk” om den är helt fri från animaliska ingredienser. Anmälaren har tagit fasta på detta när hen skriver: 

I vardagsspråk är det många som likställer lakto-ovo-vegetarian med vegetarian, samt använder benämningen vegan för någon som intar en (hel-)vegetarisk kost. Att dessa felaktiga förenklingar blivit vanliga är olyckligt, men urskuldar inte felaktig marknadsföring. Den som är vegetarian (oavsett variant) har med största sannolikhet koll på terminologin och förväntar sig därmed att det som anges vara vegetariskt inte innehåller animaliska livsmedel, såsom äggvita. 

Reklamombudsmannen – reklambranschens eget “etikråd” – tycks ha hållit med om detta och prickade reklamen som missvisande. 

I artiklarna verkar Quorns företrädare nästan lite förvånade över kritiken – märkligt nog, då Livsmedelsverkets normer länge har sett likadana ut. Ännu märkligare framstår detta då massor av veganer i åratal har tjatat, bönat och bett Quorn om att byta ut äggen i sina produkter. Och konstighetens kulmen når vi om vi betänker att en äggfri Quorn-burgare redan har lanserats i USA, delvis för att möta de veganska kraven. Det är kort sagt lögn att företaget först nu har insett att många konsumenter har en annan definition av vad “vegetarisk” innebär.

Vad ska orden betyda?

Hur som helst. På internet ledde nyheten i alla fall till viss debatt om vad orden betyder och vad de borde betyda. En del veganer, frustrerade över alla missförstånd kring vad de äter, ansåg att det var på tiden att “vegetarisk” återfick sin riktiga betydelse som syftande på en kost utan djurprodukter. En del lakto-ovo-vegetarianer å andra sidan ansåg att “vegetarisk” borde behålla sin vardagsspråkliga betydelse där kosthållningen innefattar mjölk och ägg från djur. Helt vegetabiliska produkter kunde med fördel betecknas som “veganska”, menade de.

Som vegan är jag förstås benägen att hävda den förstnämnda ståndpunkten. Det vore helt enkelt praktiskt för mig/oss om “vegetarisk” genomgående betydde “utan djurprodukter”. Men även bortom detta är jag kritisk mot det rådande språkbruket. Jag tror nämligen att orden i fråga är ideologiproducerande i en bredare bemärkelse. Framför allt handlar det om att skyla över speciesistiska värderingar och normalisera djurutnyttjandet – ja, till och med att upphöja viss djurexploatering till en etiskt raffinerad ståndpunkt.

För sanningen är ju, som jag skrivit tidigare, att lakto-ovo-vegetarism både plågar och dödar ickemänskliga djur i stor skala. Det handlar till exempel om att kor och hankalvar systematiskt dödas i mjölkindustrin och att miljoner hankycklingar mals ner levande i äggproduktionen. Om du betalar för ägg- och mjölkprodukter så är det de facto detta du betalar för. Och om jag får gissa så var det inte för att fortsätta plåga och döda djur som du blev vegetarian, eller hur?

(Vis av erfarenheten från mitt förra inlägg i frågan kastar jag nu omedelbart in en disclaimer. Jag skriver inte detta för att jag, som vissa tolkade det, njuter av att vara nedlåtande mot människor som inte lever upp till mina “elitistiska” normer. Mitt syfte är bara att påpeka för en grupp – lakto-ovo-vegetarianerna – att jag tror att de omedvetet motarbetar vissa ideal som de själva tycker är mycket viktiga. När jag säger till er lakto-ovo-vegetarianer att ni borde blir veganer menar jag alltså inte “ni är usla människor och jag är bättre än ni”, utan att jag faktiskt tror att ni inte vill delta i detta djurförtryck i utbyte mot något så futtigt som… en bit ost!? Jag tror att ni redan aspirerar på något mera, jag tror ni tycker detta är viktigt, och jag tror dessutom att övergången till veganism inte borde vara någon större svårighet för någon av er.)

Som en majoritet bland oss icke-köttätare (eller oss “anti-kreofager” som man ibland sade i den vegetariska rörelsens ungdom) äger ni lakto-ovo-vegetarianer också problemformuleringsföreträdet. “Vegetarisk” kommer, med tiden, att betyda det ni vill att det ska betyda. Och som jag ser det finns det goda skäl till att ordet borde betyda “helt vegetabilisk” eller “animaliefri”. Här ska jag gå igenom dessa skäl:

1. Ordet syftar på växtätande

För det första är själva ordlikheten ett skäl. Vegetarisk och vegetabilisk har utan tvivel gemensamma etymologiska rötter. De syftar båda tydligt på vegetabilier eller grönsaker. Här finns ingen koppling till mjölk eller ägg.

(I förbigående kan nämnas att det finns en gammal myt om att ordet “vegetarian” skulle vara härlett från latinets “vegetus” som betyder ungefär “livlig”, “vital” eller “aktiv” – med implikationen att den som äter vegetarisk kost blir frisk och livlig. Ännu idag återges denna definition på Wikipedia-sidan för “vegetarianism”. Enligt Rod Preeces bok om den etiska vegetarismens historia finns det dock inga belägg för denna historia. Det verkar mest handla om en ursprungsmyt som hittades på av en kreativ ledamot i Vegetarian Societys styrelse på 1840-talet. Mer rimligt är att ordet vegetarian kan härledas från engelskans ord för grönsaker, “vegetables”. Redan kring sekelskiftet 1800 cirkulerade skrifter som för hälsans skull förordade en “vegetable diet” eller en “vegetable regimen”. Det är sannolikt att ordet vegetarian uppstod som en avledning från namnet på denna kosthållning. Men ordvalet var inte självklart. Tvärom var det en källa till klagomål under vegetarismens första tid som etablerat begrepp – många anhängare av växtföda ansåg nämligen att ordet gav fel intryck då de inte alls inskränkte sin kost till vegetables/grönsaker utan åt alla sorters växter. Länge diskuterades alternativ till ordet “vegetarian” som inte på något sätt var ett självklart val. Innan ordet uppfanns användes, här i västvärlden, ofta en hänvisning till livsstilens förmenta “grundare”, nämligen den antike filosofen Pythagoras. Många historiska figurer som vi idag skulle kalla vegetarianer gick således länge under namnet “pythagoréer”. Och ännu på 1900-talet kunde en vegetarian som George Bernard Shaw förespråka att livsstilen skulle döpas efter en av “grönsakskostens” förgrundsfigurer som poeten Percy Bysshe Shelley och kallas “shelleyanism”.) 

2. Den etiska innebörden skulle förtydligas

De flesta som blir vegetarianer blir det av etiska skäl. En ny definition av “vegetariskt” som “fritt från produkter från kännande varelser” skulle därför ligga mer i linje med idealen om att inte skada och döda, jämfört med den existerande definitionen som tillåter massiv djurexploatering.

3. “Lakto” och “ovo” är avsteg från det vegetariska

Prefixen “lakto” (mjölk) och “ovo” (ägg) finns till just för att markera avsteg från det i egentlig mening vegetariska. Lakto-ovo-vegetarisk mat är således vegetarisk mat plus några andra saker som inte är vegetariska. Men tyvärr leder den vanliga användningen av termerna i motsatt riktning. Istället för att definiera produkten eller rätten som “ovegetarisk”, så kommer det vegetariska att “färga av sig” på mjölken och äggen. Så kan till exempel en omelett eller en ostbricka presenteras som “vegetarisk” mat i denna mening trots att de är till hundra procent animaliska produkter.

4. “Vegetabilisk” och “vegansk” är inte samma sak

“Vegansk” är ingen klockren benämning på helt vegetabilisk kost, även om begreppet ofta används så. I själva verket myntades begreppen “vegan” och “veganism” i mitten på 1940-talet högst medvetet för att markera något mer än bara en kosthållning. Ur denna synvinkel räcker det inte med äta vegetabilisk mat för att vara vegan, det krävs också att valet av mat grundas i en medveten etisk livshållning. Brittiska Vegan Society definierar fortfarande veganism som ett helt “sätt att leva” i opposition mot exploatering och grymhet: “Veganism is a way of living that seeks to exclude, as far as possible and practicable, all forms of exploitation of, and cruelty to, animals for food, clothing and any other purpose.” 

5. Rådande språkbruk marginaliserar veganism och djurrätt

Vidare leder det rådande språkbruket till en marginalisering av veganismen som en legitim etisk position. Så länge vi har utgångspunkten att djurs mjölk och ägg är “vegetariska” produkter framstår veganism närmast som något onödigt. Varför skulle någon vegetarian vägra att äta vegetarisk mat liksom? Vad blir veganism ur detta perspektiv annat än ett utstuderat sätt att krångla för krånglandets egen skull? Problemet bottnar i att lakto-ovo-vegetarism anses vara uttömmande för alla skyldigheter vi kan tänkas ha mot andra djur. Kort sagt uppfattas det som tillräckligt att sluta äta kött – det finns inget etiskt påbud att göra mer. Att förespråka veganism framstår i ljuset av detta i bästa fall som någon sorts självupptagen övning i renlevnad, och i sämsta fall som en besatthet vid att ge andra människor dåligt samvete.

6. Rådande språkbruk döljer djurförtryckets omfattning

Den rådande definitionen av ordet “vegetarisk” döljer hur starka och genomgripande de speciesistiska normerna och praktikerna faktiskt är i vårt samhälle. Följande bild från ett reguljärt storköp i Sverige idag kan vara illustrativ för detta:

På bilden ser vi den relativt välfyllda “vegetariska” delen av frysavdelningen. I förgrunden har jag dock placerat den enda verkligt vegetariska produkten i hela frysen. Allt annat på bilden innehåller djurprodukter. Samma poäng kunde göras med en snabb blick på vilken restaurangmeny som helst; med största sannolikhet innehåller de flesta rätter under rubriken “vegetariskt” animalier i större eller mindre utsträckning.

Det som händer är att den rådande definitionen av “vegetarisk” osynliggör den enorma omfattningen av vårt djurutnyttjande. Den systematiska förvandlingen av vissa djurprodukter till vegetabilier – en spegelomvändning av nattvardsmysteriets transsubstantiering av bröd och vin till kött och blod – gör helt enkelt att vi får färre tankeställare kring vår djuranvändning.

Problemet är inte begränsat till en lek med ord. Det handlar om språk med högst materiella effekter. Således döljer den vanliga definitionen av  “vegetarisk” att vissa skolbarn aktivt förnekas animaliefri mat i skolan. Bakom restaurangmenyernas “vegetariska alternativ” finns inget alternativ till att stödja djurförtrycket. Sammantaget får vi intrycket att samhället är förhållandevis “vegovänligt” när det i själva verket insisterar på att alla måste delta i djurkonsumtionen.

7. Vem vinner på det rådande språkbruket?

Lustigt nog är det svårt att tänka sig motstånd från köttätarhåll till en ny definition av ordet “vegetarisk”. Tvärtom skulle nog de flesta välkomna ett klargörande. Mat kan komma antingen från djurriket och vara animalisk eller från växtriket och vara vegetarisk. Check! Ingen mer förvirring inför middagsbjudningar eller på restauranger!

Faktum är att bara två grupper skulle förlora något på ett förändrat språkbruk, och det är också de som är mest kinkiga inför tanken på en förändring. Den första gruppen är lakto-ovo-vegetarianerna, som inte längre skulle kunna göra anspråk på det etiska raffinemang som är inneboende i beteckningen “vegetarian”. Här är det intressant att notera att ett undvikande av djurprodukter anses etiskt högtstående även i vår djupt speciesistiska värld. Som Rod Preece skriver: 

Today, it is notable that many proudly proclaim they are vegetarians in part, even though they eat chicken or fish. This is an implicit acknowledgment of the vegetarian case. Such people want to proclaim they approximate what they feel implicitly is the virtuous path. (Sins of the Flesh: A History of Ethical Vegetarian Thought, 2008, s. 16) 

Jag tolkar detta som att bakom alla ideologier och allt struntprat är vår kultur faktiskt medveten om att det är något fel med att åsamka andra djur lidande och död. Och det är förstås bra. Samtidigt är ett viktigt skäl till att begreppet “vegetarisk” har urvattnats att människor gärna vill skylta med denna etiska status utan göra avkall på sina gamla matvanor. Det är därför vi har fått inte bara förleden “lakto” och “ovo”, utan även företeelser som “fisk-vegetarianer”, “kyckling-vegetarianer”, “flexitarianer”, “stockholmsvegetarianer” (någon som äter fiskar och kycklingar men inte rött kött), och så vidare. (En personlig favorit är Joel Kinnamans rollfigur som i tv-serien The Killing utger sig för att vara “lacto-ovo-vegan”.) Men som sagt, för denna grupp finns ju alltid möjligheten att bli veganer.

Den andra gruppen som tjänar på att begreppet “vegetarisk” tänjs ut till att innefatta animaliska produkter är förstås det djurindustriella komplexet. För dessa industrier är det förstås bara tacksamt – för att inte tala om lönsamt – att så många “vegetarianer” fortsätter att konsumera djurprodukter. Djurkapitalet söker, och konstruerar, hela tiden nya marknadsnischer för att kunna göra profit. Hela trenden med “etiskt” kött, miljö- och djurskyddsmärkningar av djurprodukter, och så vidare, är ett exempel på detta, liksom introduktionen av nyord som “conscientious carnivore”, “locavore” och “veggievore” – alla designade för att tillåta fortsatt konsumtion av djurprodukter, fast nu under förment “etisk” flagg. En tydlig gränsdragning mellan animaliska och vegetariska produkter skulle gå emot dessa industriers intresse eftersom det skulle bli tydligare vilka etiska värden som faktiskt står på spel, i produktionen såväl som i konsumtionen.

Det handlar inte om att tolka världen…

Detta blogginlägg kommer inte i sig att förändra det samhälleliga språkbruket. En sådan förändring kommer att ta lång tid, och kräva aktiva insatser av många människor. Kanske är det inte ens värt besväret. Det är mycket möjligt att det är enklare att bara använda ordet “veganskt” för “animaliefritt” och överge begreppet “vegetariskt” helt och hållet till animaliekonsumenterna.

Samtidigt tror jag att en djurrättslig kritik måste uppmärksamma den reellt existerande vegetarismens delaktighet i upprätthållandet av speciesistiska normer, praktiker och institutioner. Som en klok man formulerade det en gång kan vi inte nöja oss med att tolka hur begreppen används – vår uppgift är också att förändra dem.

Här följer några spridda kommentarer till förra veckans slaktdebatt som följde på SVT:s nyhet om att många fler djur än vad som tidigare varit känt slaktas utan bedövning i Europa. Vid det här laget har troligen moralpaniken lagt sig och allt återgått till det normala, så jag kanske är lite sent ute. Å andra sidan är min poäng att dessa djurplågeriskandaler följer samma mönster år efter år, så det går bra att läsa texten i samband med nästa mediala djurplågerichock istället.

“Det är viktigt att djur får leva bra liv” – djurdödandets paradox

Så låter speciesismens röst idag. Det finns inget djurutnyttjande som inte utövas i djurskyddets namn. Alla är överens om om att djur ska leva goda djurliv. Djurskyddsföreningarna, staten, företagen, veterinärerna och konsumenterna – de närmast tävlar om vem som är bäst på djurvänlighet. Samtidigt håller de alla med om att det är acceptabelt att döda djur.

Vi står alltså inför den helt öppna men ändå märkligt osynliga motsättningen att alla anser (1) att det är viktigt att djur får leva goda liv,samtidigt som de anser (2) att det är helt oviktigt att djur får leva goda liv.

Men det är ju ohållbart. Om vi nu verkligen anser att det är något gott att kon lever ett bra liv idag, så måste vi rimligtvis tycka att det är bra om det goda livet fortsätter även i morgon. Värdeomdömet att någon lever ett bra liv är alltid ett (prima facie) argument för att det livet bör få fortsätta. Det är inte ett argument för att det är acceptabelt att avsluta livet ifråga.

Detta är för övrigt en kunskap som vi aldrig tvivlar på när det gäller “sällskapsdjuren” i vår närhet. Ingen säger någonsin: “Titta vad Missan verkar ha det bra där hon ligger och myser i solskenet – ett sådant utmärkt tillfälle att slå ihjäl henne med gott samvete!” Men när köttnormen kräver att vi agerar lydiga subjekt är det som om denna insikt aldrig hade existerat.

2. Djurskyddsideologin problematiserar inte dödandet…

Det ovanstående problemet har förstås sin grund i att djurskyddsideologin aldrig har problematiserat dödandet av ickemänskliga djur. Här är man helt fast i 1800-talsparadigmet om “human behandling” som tar för givet att djur finns till för människor att använda, med den enda begränsningen att de inte får åsamkas “onödigt lidande”. (Det hör till saken att “nödvändigt lidande” sällan definieras. Men av 200 års praktik att döma räknas att äta djurprodukter och nästan allt annat som det går att tjäna pengar på som “nödvändigt”.)

Att döda djur uppfattas i detta schema som i sig oproblematiskt. Det enda problem som kan uppstå är att djur utsätts för lidande i samband med att de dödas. Därav det pågående ståhejet om att mycket kött i Europa kommer från djur som fått halsen avskuren utan bedövning.

Men självklart går dödandet som sådant att ifrågasätta. När det gäller människor har vi inte svårt att se varför det är ett moraliskt problem att beröva någon livet. Faktum är att vi närmast universellt utnämner mord till ett av de värsta tänkbara brotten. Som regel anses mord också vara ett värre brott än att “bara” misshandla någon.

Anledningen till detta är tämligen klar. Vi uppfattar mord som en värre moralisk och juridisk förbrytelse än misshandel för att förlusten av livet är något oåterkalleligt, irreparabelt, omöjligt att gottgöra eller kompensera. Om jag “bara” misshandlar dig så kan det brottet (åtminstone till viss del) sonas genom att jag till exempel betalar skadestånd. Men om jag dödar dig kan ingen åtgärd från min eller samhällets sida kompensera din förlust.

Varför skulle då denna värdering – att dödande (som regel) är värre än misshandel – inte gälla för andra djur? Här görs det ofta gällande att ickemänskliga djur på något sätt skulle var oförmögna att lida skada av att dö. De har ju inga uppfattningar om framtiden och därmed inga framtidsplaner som kan gå om intet, sägs det. De har inget begrepp om vad döden är och kan således inte frukta den. Därför kan inte döden utgöra något ont för dem. Ungefär så brukar det låta.

Men detsamma gäller också för många människor. Små barn eller en del människor med svåra hjärnskador, till exempel, har heller inga omfattande preferenser inför framtiden eller något begrepp om vad döden är för något. Om vi nu ska följa principen att det är okej att döda varelser som saknar dessa förmågor så är det ganska många människor som hamnar i samma strykklass som djuren. (Man frestas här att göra tolkningen att när djurrättsrörelsen skälls för att vara “antihumanistisk” och “människohatande” så är det bara en externaliserande projektion av det avgrundsdjupa förakt för svaghet och olikhet som det helt normala, vardagliga djurutnyttjandet bygger på.)

I själva verket är det uppenbart falskt att döden inte skulle innebär någon skada eller förlust för ickemänskliga djur. Allasom dör förlorarallt. Att ta någons liv är att ta ifrån den individen alla framtida upplevelser.

Att en människa i detta avseende kan ha mer långtgående framtidsplaner än en gris är nog helt sant, men i sammanhanget är det mindre viktigt. Att din kalender är fulltecknad tre år framöver medan jag inte ens har en klar uppfattning om vad jag ska äta till middag ikväll är inte på något sätt ett argument för att döden skulle vara en större förlust för dig än för mig. Och allra minst utgör denna framtidsplanering något argument för att du har någon rätt att döda mig för ett så trivialt syfte som att du gillar smaken av kött.

Men som sagt, djurskyddsrörelsen finns inte till för att ta förhållandet mellan människor och djur på allvar. Den finns snarare till för att upprepa löftet att djurutnyttjandet kan fortsätta utan att någon behöver känna moraliska tvivel.

3. … och djurrättsrörelsen spelar med

När det gäller dödandet så vet förstås djurrättsrörelsen mycket bättre än den gamla djurskyddsrörelsen. Vi har inga problem att se att förringandet av dödandet enbart handlar om att sätta köttätarens intressen framför djurens. Men likväl tenderar djurrättsrörelsen att skjuta frågan om dödandet i bakgrunden, trots att den principiellt erbjuder ett mycket starkare argument mot djurutnyttjandet än kritiken av lidandet.

Anledningen till detta är inget mysterium. Det är helt enkelt jobbigare och svårare att bedriva kritik mot människors matvanor än mot företeelser som är marginella i folks vardagliga liv. Säg att det är fel att klubba ihjäl försvarslösa sälungar eller testa kosmetikaingredienser på djur och alla håller med dig. Säg att det är fel att döda djur för mat och de blir förbannade. Och förbannade människor öppnar inte plånboken för att stödja eller bli medlemmar i din djurrättsförening.

Så även de organisationer som på papperet är djurrättsorganisationer tenderar att tona ner frågan om dödandet och sätta lidandet i centrum. Djurens Rätts senaste pressmeddelande med anledning av SVT:s slaktavslöjande är illustrativt för detta dilemma. Å ena sidan vill förbundet förklara att vegetarisk mat är alternativet till all slakt, men å andra sidan kan de inte säga rakt ut att djur har rätt till liv. Och så slutar alltihopa i en problemformulering där vegetarisk mat framställs som det bästa sättet att undvika att djur plågas – inte att de dödas.

Kruxet med denna problemformulering är att den inte utmanar den dominerande djurskyddsdiskursen på något sätt. Djurskyddsideologin lovar nämligen en annan lösning på djurplågeriproblemet som är mycket mer tilltalande för köttätaren, det vill säga bedövningsslakt. För om problemet bara är lidandet och inte dödandet i sig så är ju vegetarism – och än mer veganism! – faktiskt helt onödiga åtgärder. Det räcker ju att se till att alla djur bedövas ordentligt; ingen behöver göra något så “extremt” som att bli vegan.

Kort sagt: det vårt köttätande och speciesistiska samhälle allra helst “vill” är att veganism ska vara onödigt – och djurskyddsideologin gör allt för att tillfredsställa denna önskan.

4. Debatten är helt inomspeciesistisk

Som jag skrev härom året då slaktfrågan också var uppe till diskussion så handlar det om en helt inomspeciesistisk debatt där den enda rimliga djurrättsliga hållningen är att ta avstånd från båda lägren.

För att kort sammanfatta: Debatten är inomspeciesistisk för att både djurskyddarna och religionsfrihetsivrarna är helt överens om att djur kan reduceras till resurser för människor att använda efter eget godtycke. Istället för att vara motståndare spelar de här helt på samma planhalva. Deras oenighet handlar enbart om omständigheterna för detta utnyttjande, och det enda sättet för någon sida att “vinna” debatten är därför att beslå den andra sidan med någon sorts “överskottsspeciesism” – det vill säga att låta påskina att motståndaren accepterar mer djurlidande än vad som är rimligt.

Sålunda anser djurskyddaren att slakt utan bedövning leder till “onödigt lidande”, medan religionsfrihetens försvarare är snabba att peka ut hur “äktsvenska” företeelser som kräftkokande och jakt orsakar massivt lidande utan att någon reagerar nämnvärt. Ur den senare synvinkeln blir den nationalistiska eller rasistiska snedvridningen av debatten tydlig, men denna insikt kompletteras sällan med sin logiska förlängning – en kritik av speciesismen som sådan.

Allra enklast vore det ju att lösa upp hela debatten genom att konstatera att vegansk mat är den självklara lösningen eftersom den bäst uppfyller såväl kraven på att vara kosher och halal som kravet på att minimera lidande. Problem solved, case closed!

Men nej! Just det Alexanderhugget genom debattknuten är det sista som deltagarna i debatten vill ha. Detta borde göra det uppenbart att det som står på spel inte är någon allvarligt menad vilja hos någon sida att verkligen realisera de egna idealen. Det viktiga är istället att utmåla motståndaren som ett hinder för dessa ideals förverkligande. Så kan idealet reproduceras i sitt perfekta tillstånd just tack vare att det aldrig realiseras fullt ut. (Mer om detta nedan.)

5. De verkliga aktörerna osynliggörs…

Varför slaktas djur till att börja med? För att människor äter kött. Men diskuteras köttätarna som ett problem i slaktdebatten? Pekas de ut som djurplågare?

Nej. Det är vanligare med varningar för underkylt regn i helvetet än att det urskiljs någon kausal koppling mellan våld mot djur och det vardagliga bytet av pengar mot djurdelar i snabbköpskassorna. Konsumentens kulturellt invanda smak för kött, mjölk och ägg utgör förstås motorn i hela systemet av djurutnyttjande, men ändå är konsumenten aldrig ansvarig för något djurplågeri.

Om konsumenterna någonsin blir synliga så är det bara när de framställs som offer. Till exempel när konsumenten har lurats att köpa djurplågat kött. När det händer blir konsumenten ledsen. Varför stod det inte tydligt på förpackningen att djuret hade plågats, undrar konsumenten? Varför säger inte farbror jordbruksministern till producenterna att sätta tydliga lappar på produkterna – ska det vara så svårt?

Av detta beteende skulle man kunna dra slutsatsen att konsumenten mentalt är fem år gammal. Men så är ju faktiskt inte fallet. Konsumenten är inte alls dum. Konsumenten vet mycket väl att konsumtionen av djurprodukter leder till ett ofattbart lidande. Men det är som med kejsarens nya kläder; alla kan se att kejsaren är naken, men eftersom alla omkring oss tycks tro att kejsaren har kläder på sig så spelar vi också med.

Enligt samma mönster tror vi inte på djurskyddsideologin så mycket som vi beter oss som om vi (och alla andra) trodde på den. Det hela funkar lite grann som när någon i ett sällskap släpper en fis och alla låtsas som om inget hade hänt, trots att alla vet precis vad som hände – och att alla andra också vet – inklusive den väderspände själv. Men så länge inget sägs registreras inte kunskapen i vårt gemensamma betydelsesystem (med Lacans termer: den Store Andre får inget veta) och alla kan fortsätta precis som vanligt utan att någon (kejsaren, fjärtaren, köttätaren) behöver tappa ansiktet och utan att någon behöver vara “jobbig” (barnet i sagan, den som fnittrar åt fisen, veganen vid middagsbordet).

6. … eller byts ut mot en Annan

När aktörerna inte helt försvinner ur diskursen så byts de ofta ut. Det är inte konsumenten som plågar djur – det är alltid någon Annan. Och påfallande ofta är denna Andre en etnisk, kulturell eller nationell Andre. Denna “djurskyddsnationalism” har en lång och föga ärorik historia som jag ofta har kommenterat här på bloggen (till exempel här, här, här, här, här och här).

Även i det aktuella fallet med slakt utan bedövning placeras skulden för djurplågeriet förutsägbart nog utomlands. Grunden till hela debaklet framställs som att vissa religiösa och kulturella grupper – underförstått muslimer och judar – har för stort inflytande på lagstiftningen i många länder.

Sedan har några samvetslösa företag, också utomlands, profiterat på detta genom att sätta i system att slakta alla djur på samma sätt. Om allt detta har de svenska importörerna och konsumenterna (som verkligen brinner för att alla djur ska behandlas väl och att ingen ska behöva få halsen avskuren utan att först slås riktigt hårt i huvudet) varit helt ovetande.

Men var det verkligen så det gick till? Är det inte närmare sanningen att säga att konsumenterna var helt nöjda med att äta det djurplågade köttet utan att ställa en enda kritisk fråga så sent som dagen innan SVT avslöjade dess ursprung? Är det inte snarare så att konsumentens vardagliga beteende redan från början underbyggs av en tyst pakt som säger att varje missförhållande som avslöjas kommer att skyllas på någon Annan? Finns det över huvud taget någon konsumtion av djurprodukter idag som inte redan är strukturerad i relation till antagandet att konsumenten kommer att beviljas ansvarsfrihet?

I slutändan är förstås rangordningen mellan olika folkgrupper i termer av deras djurvänlighet helt irrelevant som ett argument för fortsatt djurutnyttjande bland “oss”. Det spelar ingen roll om alla dina grannar slår sina barn oftare och hårdare än du slår dina – det är fortfarande fel av dig att slå dina barn. Men den starka benägenheten att peka ut någon Annan som orsak till de avslöjade problemen måste ändå uppmärksammas. Härvidlag påminner den svenska konsumenten om Jacques Lacans exempel med den svartsjuke äkta mannen. Det första vi måste förstå om denne man är att det är helt irrelevant om hans hustru har en affär eller ej – mannens svartsjuka är patologisk i vilket fall som helst och måste behandlas som sådan. Analogt är det helt ointressant om den Andre åsamkar djur mer eller mindre lidande än svensken gör – det är ändå något sjukt med vår beredvillighet att tillskriva den Andre en speciellt djurplågande läggning. Här framträder rasistiska och nationalistiska impulser som är viktiga problem i sig och måste uppmärksammas som sådana.

Det mest omedelbara praktiska resultatet av den problemformulering som råder för tillfället är förstås att de inhemska djurindustrierna jublar. För på samma sätt som det är säkert att konsumenten aldrig plågar djur så är det säkert att inga djur plågas i Sverige. Rubriksättningen på SVT:s hemsida när “nyheten” släpptes reflekterade tydligt denna förförståelse. “Kött från plågade djur säljs i svenska butiker” och “Kött från plågade djur säljs i Sverige” är två exempel. (Ja, för en stund fanns till och med den smått fantastiska rubriken “Djur som slaktats levande [sic] kan säljas i svenska butiker” på hemsidan!) Dessa rubriker är alltså tänkta att signalera nyheter, vilket förstås bara är möjligt om vi delar antagandet att inget djurplågeri döljer sig i de svenska köttdiskarna till vardags.

När det går som längst leder denna nationalspeciesistiska problemformulering till slutsatsen att ätande av “svenskt kött” är en sorts “aktivism” fördjuren. Som om du gör något bra och “hjälper” djur när du köper köttbullar från Scan. Inte undra på att de svenska djurindustrierna älskar djurskyddet. De har miljoner skönt klingande skäl att göra det.

Samtidigt är det uppenbart att det verkliga engagemanget för dessa svenska produkter är mycket lågt. Ingen köttätare säger någonsin: “Jäklar vad svårt det var att hitta vegansk lunch i Spanien när jag var där på tjänsteresa!”, eller “Ja, vi ska ju flytta till Danmark nu så hela familjen kommer ju att bli veganer.”

En viktig anledning till att snacket om svenskt kött är så populärt är just att det bara är snack. Berättelsen om de svenska djurskyddet är något vi kan berätta för varandra om och om igen, för att bekräfta och ryggdunka och dränka tvivel, för att förskjuta problemen till någon Annan – och för att slippa tala om vad som egentligen händer och hur vi själva varje dag gör oss delaktiga.

7. Att ljuga genom att tala sanning

Ideologisk mystifikation behöver inte handla om rena lögner. Ibland kan den ideologiska mystifikationen finnas mitt i sanningen. Filosofen Slavoj Žižek tar exemplet med en stormakt i Väst som ingriper militärt i något land i Tredje världen under förevändning att de mänskliga rättigheterna inte respekteras. Detta kan vara sant så till vida att det faktiskt förekommer svåra rättighetskränkningar i landet ifråga. Det kan till och med vara sant att interventionen förbättrar respekten för de mänskliga rättigheterna i landet. Men likväl är det fråga om en ideologisk förvrängning, eftersom det verkliga motivet för interventionen inte alls är omsorg om mänskliga rättigheter, utan snarare handlar om att ta kontroll över naturresurser och vinna militärstrategiska fördelar.

I speciesismens fall finner vi motsvarande ideologiska konstruktion i djurskyddstanken. Genom djurskyddsreformer, sägs det, förbättrar vi hela tiden villkoren för djuren. Vi minskar lidandet och ökar deras välbefinnande. Och detta kan vara helt sant – djuren kan mycket väl få det lite bättre efter en given reform än de hade det innan (som till exempel i fallet med bedövningsslakt).

Ändå är det en ideologisk lögn att djurskyddet finns till för att göra det bättre för djuren. Djurskyddsideologin är helt inställd på att till varje pris bevara djurutnyttjandet genom att upprepa det speciesistiska löftet att det på något sätt går att döda miljarder djur på ett moraliskt anständigt sätt. Om inte idag, så i morgon när tekniken förfinats och ytterligare en reform har genomförts. Djurskyddsideologin lovar alltså att ingen av oss behöver ändra våra mat- och konsumtionsvanor – för allt är ju redan på väg att lösa sig av sig själv.

Att djurskyddsideologin regelbundet bryter samman i dessa uppmärksammade djurplågeriskandaler behöver i sammanhanget inte vara något problem för en lyckad ideologisk lögn. Tvärtom kan föreställningen om att någon yttre faktor ständigt “hindrar” eller “blockerar” den ideologiska utopins fulla genomförande vara precis vad som behövs för att undvika kritiska frågor om utopins eget funktionssätt.

8. Nödvändiggörandet av det tillfälliga och tillfälliggörandet av det nödvändiga

Två rörelser är kännetecknande för ideologiska konstruktioner. Den första rörelsen, och den som är lättast att känna igen, är när ett tillfälligt, kontingent, historiskt specifikt förhållande eller fenomen framställs som något evigt, oföränderligt, transhistoriskt. Som till exempel när vi tar dagens marknadssamhälle för givet och tror att dess vinstmaximerande logik alltid varit styrande för människors beteende i alla tider. Eller när vi tror att dagens genushierarkier och -skillnader reflekterar ett “naturligt” förhållande mellan män och kvinnor (istället för att se hur de historiskt uppbyggda hierarkierna skapar föreställningen om två “naturliga” kön med inbyggda skillnader och komplementära roller till att börja med). Denna ideologiska rörelse handlar, som Roland Barthes skrev redan på 1950-talet, om att förvandla historia (och makt) till natur.

När det gäller den speciesistiska ideologin är det uppenbart att människors användning av djur framställs som något evigt och “naturligt” (oavsett hur mycket denna användning av djur förändras i verkligheten – dagens djurfabriker och djurförsök har till exempel ingenting gemensamt med jakten på djur på stenåldern).

Men det finns också en annan ideologisk operation som ofta är svårare att se. Det är när den inneboende nödvändigheten i ett förhållande eller fenomen förbises och istället uppfattas som en ren tillfällighet eller avvikelse från det “vanliga” eller “normala”. Som till exempel när borgerliga ekonomer misslyckas med att se hur kapitalismen själv genererar sina återkommande kriser och istället tvingas skylla dem på tillfälliga omständigheter.

I speciesismens fall handlar den ideologiska missuppfattningen om att fall av djurplågeri bara uppfattas som tillfälliga avvikelser istället för som något som systematiskt produceras av systemet självt. Det handlar, återigen, om att misslyckas med att se hur ett kött-, mjölk- och äggkonsumerande samhälle producerar – och måste producera –lidande och död på löpande band.

Istället skylls problemen med djurhållningen på enskilda individer eller “avvikande” personer: några enstaka slarviga anställda, en handfull alkoholiserade bönder, ett par psykiskt sjuka djursamlare, och så vidare. Eller så finns problemet någonstans långt borta, i utlandet, hos folk med en annan kultur. På så sätt förnekar ideologin effektivt att det är något fel med vårt eget förhållningssätt till djur.

Sociologen Glyn Daly berör detta när han skriver att den ideologiska reaktionen på avslöjade samhällsproblem ofta organiseras som en deckare – en “Whodunnit?” Här konstruerar ideologin en bild av ett i grunden harmoniskt och problemfritt samhälle där det naturliga lugnet plötsligt störs av upptäckten av ett fruktansvärt brott. Och så är jakten igång: vem var det som begick brottet? Vem är den skyldige?

Parallellen till dramaturgin i de senaste dagarnas slaktskandal är uppenbar. Lika uppenbar är utelämnandet av den kritiska frågan: vilken sorts samhälle är det vi lever i som systematiskt producerar dessa brott? (Det vanliga skämtet om tv-serien Morden i Midsomer – att det efter alla dessa säsonger inte borde finnas någon i bygden kvar vid liv – är en exemplarisk illustration. Trots det dagliga mördandet av oskyldiga är det ingen som anar att något är i grunden fel. Folk flyr inte i panik. Tvärtom fortsätter alla ivrigt att iscensätta bilden av en harmonisk landsbygdsidyll.) Istället för att se att både “normaltillstånd” och “avvikelse” är precis lika naturliga produkter av ett givet samhälle så fixeras vår uppmärksamhet vid avvikelserna, samhällets “excesser”.

Men som Žižek påpekar är det är just i de förmenta excesserna som den verkliga sanningen om vårt samhälle uttrycks. Istället för att konfrontera det faktum att våra attityder till andra djur är en komplett soppa av motstridiga och ofta motbjudande attityder, normer och intuitioner, så externaliserar och inkarnerar vi motsättningarna i en yttre skurk eller syndabock. I denna syndabock koncentreras sedan alla de otrevliga egenskaper som karaktäriserar samhällets eget systematiska djurutnyttjande. Denna fantasi om en fiende som står i vägen för, blockerar, ett harmoniskt förhållande mellan oss och de djur som vi utnyttjar är det perfekta sättet att tränga undan insikten att vårt samhälle aldrig var särskilt djurvänligt till att börja med.

För några år sedan fick jag frågan i radio om vad jag tyckte om djurrättsrörelsens utveckling sedan 1990-talet. Jag svarade att i mina ögon har djurrättsrörelsen inte börjat än – i alla fall inte om man med en djurrättsrörelse menar en rörelse som sätter upplysning om djurs rättigheter i första rummet.

Läget är snarare tvärtom. Inom rörelsen ses djurrätt – i ordets verkliga bemärkelse – ofta som ett problem. En stor majoritet av de organisationer, grupper och individer som idag gör sig till representanter för djuren har nämligen uppfattningen att det enda som kan uppnås är mindre reformer av djurhållningen, och att vi därför bör tona ner alla idéer om rättvisa, frihet och jämlikhet.

Varför? För att folk i allmänhet ändå inte kommer att förstå dem. Ibland kan man till och med få höra att allmänheten (som vi själva en gång tillhörde innan vi lärde oss mer om djurs rättigheter) är så oförstående inför detta budskap att våra resonemang om avståndstagande från våld mot oskyldiga och försvarslösa varelser bara kommer att skrämma bort folk.

När provade vi egentligen det där med djurrätt nu igen?

Det finns åtminstone två stora problem med detta synsätt. För det första är det fel att avvisa något som vi aldrig har provat. Faktum är att vi som rörelse aldrig har drivit en konsekvent djurrättslinje. Enskilda grupper har förstås gjort ansträngningar för att främja veganism på olika sätt, men ett avskaffande av djurexploateringen har aldrig varit rörelsens huvudbudskap.

Istället har den dominerande strategin inom den “nya djurskyddsrörelsen” sedan sent 1970-tal varit att hitta “enkla” frågor att få med sig människor på (päls som lyxprodukter, långa djurtransporter, plågsamma djurförsök, kosmetikatester, klubbning av sälungar, etc.) för att senare – när folk blivit medlemmar – utöka deras medvetenhet i en mer radikal djurrättslig riktning. Så har i alla fall de ledande skikten i Djurens Rätt (tidigare Nordiska Samfundet mot Plågsamma Djurförsök) sett på saken i flera decennier.

Och det låter ju klokt. Baksidan är dock att de organisationer som arbetar på detta sätt kommer att bygga upp en medlemsbas som inte alls är antispeciesistisk utan snarare “nyspeciesistisk” på så sätt att den tror att lösningen på djurhanteringens problem är reglering, inte avskaffande. För det är ju precis det budskapet som organisationernas experter alltid pumpar ut i sina enfrågekampanjer. Och skulle organisationerna till äventyrs fatta mod och driva frågan om djurrättslig veganism lite hårdare så möter de snart motstånd från stora delar av de egna leden.

Resultatet? Tillbaka till mer av samma enfrågekampanjer och reformkrav, annars riskerar organisationen att förlora medlemmar och pengar. Så fastnar rörelsen i en ond cirkel där det radikala budskapet ständigt marginaliseras och reglering skjuts i förgrunden som det “rimliga” sättet att förhålla sig till djurförtrycket.

Det viktigaste som går förlorat här är den potentiella kraften hos de många djurrättsaktiva som gärna skulle vilja arbeta för ett avskaffande av djurförtrycket men som känner sig isolerade och utan andra organisatoriska alternativ än att haka på djurskyddskampanjerna. (Vilket i sin tur gör dem ännu mer isolerade och minskar deras alternativ, osv.) Jag vet inte hur många människor detta rör sig om men det är i alla fall många hundra, kanske ett par tusen, i Sverige idag. Och bland dem finns en stor del av den engagerade kärna som hållit rörelsen igång i årtionden – dock ofta under ständig självcensur av rädsla för att “skrämma bort” människor från rörelsen och vara “splittrare”.

Naturligtvis är denna grupp en minoritet inom djurrörelsen i stort, men det som saknas i antal kan de väga upp i engagemang och kunskaper. Och så har det länge varit. En minoritet inom den traditionella djurskyddsrörelsen ville alltid gå längre och driva en djurrättslig linje, men de trodde de var ensamma och såg inga alternativ än att sälla sig till regleringsrörelsen. Tänk om de istället, redan från början, hade valt att följa sin egen väg. Hade de fortfarande varit en minoritet? Helt säkert. Hade de fortfarande kallats “splittrare”? Helt säkert. Men det är inte det viktiga. Det viktiga är att de skulle ha haft möjlighet att under många årtionden sprida och fördjupa djurrättstanken betydligt mer än vad som nu blivit fallet.

Det veganska paradgimskiftet

För det andra ignorerar denna strategi just det som fått oss själva att bli djurrättare, nämligen att vi, vid någon tidpunkt, har exponerats för idéerna om djurrätt och för den möjliga identiteten som djurrättsförespråkare. Det är förstås helt riktigt att denna identifikation inte skedde över en natt för någon av oss, men utan en kontakt med dessa idéer och utan kontakt med andra människor som ideologiska förebilder så hade det inte hänt alls.

Om du själv är inblandad i djurrättsrörelsen så har du säkert många gånger ställt dig denna fråga: “Varför fattade jag inte detta tidigare?” Svaret brukar vara enkelt: “Jag fattade inte för att jag aldrig under min uppväxt kommit i kontakt med något alternativt synsätt på djur/människa-relationen. Jag var som alla andra och gjorde som alla andra och såg ingen anledning att problematisera hur jag levde.” Men sedan hände något, eller hur? Från ett oproblematiskt förhållningssätt till djurexploateringen gick du på något sätt genom ett paradigmskifte där djur slutade vara saker och förvandlades till medvetna varelser som förtjänar att respekteras och lämnas i fred.

Den resan – det paradigmskiftet – kan påbörjas på många olika sätt, inte sällan just i en djurskyddslig eller ekologisk medvetenhet. Men paradgimskiftet till djurrättslig veganism är också något annat och något mer. Troligen läste du något eller inspirerades av någon som gjorde ett djurrättsligt ställningstagande. Plötsligt fanns en alternativ identitet tillgänglig, ett annat sätt att vara. Den smög sig långsamt på dig, och en dag (som filosofen Tom Regan skriver) såg du dig i spegeln och en djurrättsförespråkare tittade tillbaka.

Den poäng jag vill göra är att denna process – som, återigen, inte går över en natt (men det gör inga djurskyddsreformer heller) – kan påskyndas. Som djurrättsförespråkare kan vi föra paradigmskiftet närmare genom att göra alternativ tillgängliga för människor på ett mer aktivt sätt än våra föregångare gjorde. Det där du läste – det kan du också göra tillgängligt för någon annan. Den där förebilden du hade – den kan du själv vara för någon annan. Istället för att vara marginaliserad i en majoritet där djurrätt är ett problem som skrämmer bort folk kan du vara en del av en stark minoritet som ser djurrätt som något viktigt och inspirerande. Om du, som jag, känner frustration över att du inte förstod det enkla djurrättsbudskapet från början – hjälp då andra att slippa den känslan genom att förklara det för dem tidigare och sluta hoppas att de kommer att komma fram till det själva via de krångliga omvägar som djurskyddsstrategin lägger ut.

Självklart kommer ingen att förändra hela sitt liv över en natt, men du kan alltid förändra det sätt på vilket andra tänker på dessa frågor. Du kan ge djurrättsliga perspektiv, fakta och argument som ofrånkomligen kommer att finnas i andra människors minne nästa gång de tvingas fundera över djurexploateringen. Du kan bli den lilla veganen i deras huvuden som säkert ofta väcker förargelse, men som också säger en hel del kloka saker. Så smyger sig paradigmskiftet på, precis som det en gång smög sig på dig. För den väg du gick kan även andra gå, och det väntar en djurrättsförespråkare även i andra speglar än din egen.

Alternativet är förstås att ge upp på förhand och anta att bara små reformer är möjliga, eller att det enda vi kan göra är att uppmuntra en mer “ansvarstagande” djurkonsumtion. Men det vore att brista i ansvar och förminska problemet och allvaret med djurförtrycket. Dessutom har det hänt förut att omfattande förtryckssystem har utmanats och övervunnits. Kampen mot slaveriet – på sin tid ansett som helt naturligt och omöjligt att avskaffa – är kanske det mest uppenbara exemplet. Oddsen för denna kamp var helt enkelt hopplösa, men så var lösningen också att strunta i de odds som verkligheten erbjöd och istället erbjuda en annan verklighet med andra odds.

I föreläsningen nedan – och i den tillhörande artikeln som du hittar här – diskuterar den amerikanske djurrättsaktivisten James LaVeck just hur detta gick till och vad djurrättsrörelsen kan lära av den processen. Titeln är just: Let’s Not Give Up Before We Even Get Started.

Let’s Not Give Up Before We Get Started, Part 1 of 4 from Tribe of Heart on Vimeo.

Let’s Not Give Up Before We Get Started, Part 2 of 4 from Tribe of Heart on Vimeo.

Let’s Not Give Up Before We Get Started, Part 3 of 4 from Tribe of Heart on Vimeo.

Let’s Not Give Up Before We Even Get Started, Part 4 of 4 from Tribe of Heart on Vimeo.

Nu har rättegången mot Djurrättsalliansens “grisvittnen” börjat. År 2009 gick dessa gräsrotsaktivister ut med det kanske största avslöjandet någonsin av förhållandena i den svenska djurindustrin. Ett stort antal grisfarmer filmades och fotograferades i smyg och materialet släpptes till massmedia lagom till julskinkesäsongen.

Nilsson tar sin utgångspunkt i nyheten om att Facebooks grundare Mark Zuckerberg bestämt sig för att under 2011 bara äta djur han dödat själv. Enligt Zuckerberg har detta lett till att han nu lever nästan helt vegetariskt (lakto-ovo-“vegetariskt” förmodar jag, det framgår inte av texten). Anledningen är Zuckerbergs idé att varje år utmana sig själv med ett större projekt (till exempel lära sig ett nytt språk, och så vidare). Det här med att själv döda de djur han äter kom han att tänka på förra året:

I started thinking about this last year when I had a pig roast at my house. A bunch of people told me that even though they loved eating pork, they really didn’t want to think about the fact that the pig used to be alive. That just seemed irresponsible to me. I don’t have an issue with anything people choose to eat, but I do think they should take responsibility and be thankful for what they eat rather than trying to ignore where it came from.

Det finns en hel del att säga om detta. Den uppenbara invändningen är förstås att fullt ansvarstagande tycks kräva mer än att man själv dödar djuren. Resultatet tycks ju bli precis detsamma. Borde vi inte snarare låta bli att döda djur om vi menar allvar med att “ta ansvar” för våra handlingar? (Oh ffs Mark u n00b – go vegan already!)

Men det tycks inte funka riktigt så. Som Peter Nilsson noterar är det en ganska vanlig föreställning att det på något sätt är “bättre” att själv döda ett djur än att låta någon annan göra det. Det är liksom någonting “genuint” och “äkta” över det hela. Både Peter och jag har länge förespråkat veganism, men ändå har vi ibland funnit oss själva sägandes saker som “om man nu ska äta djur så borde man väl åtminstone döda dem själv”. Antagandet att det ändå är “bättre” och “riktigare” att själv döda ett djur – trots att konsekvenserna för djuret blir precis desamma – smyger sig liksom på oss ändå, djurrättare som vi är.

Och det är inte bara vi. Kändiskocken Jamie Oliver uttryckte det typiskt när han för något år sedan dödade ett lamm i tv: “A chef who has cooked 2,000 sheep should kill at least one, otherwise you’re a fake.” Liknande scener har utspelat sig i kocken Gordon Ramsays tv-program, och här i Sverige går tankarna lätt till skådespelaren, jägaren och kocken Per Morberg (som Peter har skrivit om tidigare). Själv har jag tidigare skrivit om kulturkritikern Po Tidholms hemslakt av får, som han beskrev så här i DN:

Jag tycker förstås inte om att döda djur, men känner på något sätt att själva handlingen legitimerar konsumtionen. Hemslakten gör mig delaktig i en tradition där relationen mellan människa och djur inte är bruten, där det finns en direkt koppling mellan djuromsorg och mat. Jag tror också att en tillbakagång till mindre gårdar, gamla metoder och ett mer ursprungligt förhållningssätt till djuruppfödning är vägen ut ur det industrialiserade jordbrukets järnhårda grepp.

Att ta ansvar och vara tacksam, att inte vara fejk, att vara medveten om var (inte “vem”) maten kommer ifrån, att ha en obruten relation med djuren, att uppleva en direkt koppling mellan omsorg och mat, att ha ett ursprungligt förhållningssätt – det tycks vara vad det egenutförda dödandet representerar.

Det är förstås något skumt med denna jakt på “äkthet”. Man anar att föreställningen om “det ursprungliga” mest är en projektion av dagens normer på det förflutna. Eftersom vi idag tar köttätande för något givet så utgår vi från att det var en självklarhet även tidigare. Och eftersom vi ofta upplever den industrialiserade moderniteten som ett alienerat och rotlöst tillstånd föreställer vi oss att det någonstans under den konstlade ytan finns ett mer självklart, ursprungligt och oförmedlat sätt att förhålla sig till världen. När vi slår ihop dessa föreställningar får vi lätt en (van)föreställning om den “ädle vildens” förhållande till djur och natur. Hos denna oförvanskade människa, inbillar vi oss, finns en direkt kontakt eller närhet med naturen, en närhet som vi på något sätt känner borde finnas även hos oss men som har gått förlorad.

Speciesismens ideologiska fantasi

I lacansk psykoanalys talar man om “subjektets brist” för att beskriva denna känsla av förlust. Bristen hos subjektet har sin grund i att vi är språkliga varelser. Den mänskliga individen är tvungen att uttrycka sig genom språket, men finner sig alltid i dilemmat att språket inte räcker till för att fånga hela verkligheten. Det är alltid något som fattas oss, något med vår existens som undflyr orden och inte riktigt går att beskriva (Jacques Lacan kallar denna dimension för det reala, det som inte kan tämjas av det symboliska, språket).

För att hantera denna ofrånkomliga brist (den går inte att avskaffa) frammanar vi olika fantasier om hur bristen skulle kunna hävas så att vi kan uppnå harmonisk helhet igen. Ett exempel på en sådan fantasi finns i rasistiska tankegångar. Rasisten gör den helt korrekta iakktagelsen att samhället plågas av en massa problem som arbetslöshet, kriminalitet, våldtäkter, och så vidare. Men istället för att se att dessa problem systematiskt produceras av vårt eget kapitalistiska och patriarkala samhälle så träder fantasin in och “förklarar” problemen med att någon annan – invandraren, juden, muslimen – har kommit hit för att sabotera vårt sätt att leva.

I detta fantasiscenario framhålls löftet om att samhällets harmoni kan återställas “om vi bara blir av med invandrarna”. På detta sätt hålls samhällets egna grundläggande brister och motsättningar på avstånd. Vi kan föreställa oss att samhället “egentligen” fungerar rätt bra och att problemen vi ser bara är “avvikelser” som beror på den andres illvilliga sabotageförsök. Kort sagt: syndabocken “förklarar” varför samhället inte tycks funka, men håller också fram löftet att det kan funka som det “borde” den dag syndabocken undanröjs. (Jag har skrivit mer om rasismens ideologiska fantasier på Dagens Konflikt och i Arena 1/2011, samt i kommande nummer av Fronesis.)

Något liknande tycks gälla för föreställningen om det förlorade ursprunliga förhållningssättet till djur. Här möter vi känslan att industrialism och kommersialism har kommit emellan oss och närheten till djuren och naturen. Sociologen Max Weber noterade redan i det tidiga industri- och byråkratisamhället hur moderniteten ledde till en “avförtrollning av världen” (Entzauberung der Welt), det vill säga en känsla av existentiell rotlöshet och brist på närhet till det mystiska och andliga.

Det är denna avförtrollning som fantasin vill övervinna, och dess slagord blir därför “Tillbaka till naturen!” Tanken är att om vi bara tar bort alla påtvingade lager av det artificiella, maskinella, teknologiska, instrumentella, byråkratiska, kommersiella, andefattiga, rationella och kyligt beräknande som den moderna civilisationen fört med sig, då kan vi återförenas med naturen och djuren på det sätt som “det var tänkt att vara”. Då kan vi äntligen möta djuret som en frände samtidigt som vi kramar avtryckaren eller för eggen mot dess strupe, allt på det där genuina, oförvanskade – ja, alldeles, alldeles förtrollade – sättet som man gjorde förr i tiden eller fortfarande gör på landet, men som vi moderna stadsvarelser har glömt eller “tappat kontakten med”.

Fantasistrukturen här är tydlig: Vi känner ångest över djurhanteringen och vår delaktighet i den (vi anar just bristen i berättelsen om vår egen djurvänlighet). Men för att undvika en fullständig kollaps av meningssystemet griper fantasin in och “förklarar” problemet med en extern faktor (vi har fjärmats från djur och natur på grund av alla nymodigheter!). På så sätt bevaras föreställningen om en grundläggande harmoni mellan oss och våra offer. Harmonin finns där, men är bara tillfälligt blockerad. Fantasin framhåller också löftet om att den förlorade harmonin kan återvinnas om vi bara tar bort det som har förfalskat och korrumperat den ursprungliga relationen.

Saken är förstås bara den att det inte hjälper ett skvatt att “återvinna” den där harmonin. För det var aldrig någon harmoni, bara våld, smärta och dödande – med samma vidhäftade moraliska problematik som alltid. Men – och här ligger det ideologiska tricket – det behöver vi inte hantera så länge fantasin finns där och upprätthåller stadgan i den speciesistiska “verkligheten”.

Slaktandets närvarometafysik

Ett annat sätt att förstå föreställningen om “närhet”, “ursprunglighet” och tanken om att man inte är “fejk” om man själv dödar de djur man tänker äta utgår från filosofen Jacques Derridas begrepp “närvarons metafysik”. Med detta begrepp menade Derrida att det västerländska tänkandet historiskt varit präglat av begäret att finna en yttersta grund för tillvaron, att ge ett svar på den gäckande frågan: vad finns? Och svaret på den frågan har ofta varit någon form av “närvaro”. Det verkliga är det som är fullt ut närvarande: det som vi kan se, höra och känna; tidens “här och nu”, och så vidare.

Den fulla närvaron kan också finnas i något som inte finns för handen för tillfället. Som till exempel när någon säger “idag lever vi inte i en verklig demokrati”, eller “du är ingen riktig man”, och därmed antyder att den fulla närvaron av demokratins eller manlighetens ideal existerar som en evig och oföränderlig måttstock, även om idealet inte är fullt ut realiserat i dagens samhälle eller i den enskilde mannen.

Redan hos Platon, menade Derrida, visade sig närvarons metafysik i läran om de eviga idéerna som ligger bakom alla verkliga ting. I dialogen Staten använder Platon sängens idé som exempel. En verklig säng är för Platon bara en blek avspegling av denna idé. Den verkliga sängen är en säng som så att säga gjort avsteg från sitt himmelska ursprung, den är en degenererad, fallen, icke-autentisk säng – en dålig kopia helt enkelt. Och en målning som föreställer en säng är ännu sämre – den blir ju bara med samma tankesätt en ofullkomlig kopia av en redan ofullkomlig kopia. (Av detta skäl ansåg Platon att bildkonstnärerna borde kastas ut ur den välordnade staten eftersom de, sakligt sett, bara var bedragare som producerade dåliga bilder av andra bilder!) Kort sagt: den verkliga sängen är ett fjärmande från den absoluta sängens närvaro.

Derrida observerar att det är typiskt för vårt västerländska tänkande att formulera binära motsatspar (själ/kropp, man/kvinna, människa/djur, förnuft/känsla, ljus/mörker, kultur/natur, tal/skrift, och så vidare) och att samtidigt utnämna den ena delen av motsatsparet till bärare av den fulla närvaron, medan den andra termen representerar ett “fall” bort från densamma. Sålunda har mannen ansetts vara en mer fullt utvecklad människa än kvinnan, förnuftet har ansetts överordnat kroppens enklare drifter, och männskan har förklarats vara överordnad djuret.

En närmare titt visar dock att det inte är så enkelt. I själva verket är den privilegierade termen – den som anses bära den fulla närvaron, den platonska idén – helt beroende av sin underordnade motsats. Den privilegierade termen, som vi trott varit besjälad av full närvaro alldeles på egen hand, visar sig vara helt meningslös utan den underordnade termen mot vilken den förstnämnda kan avteckna sig som mer fullständig. Den “sämre” delen av motsatsparet är alltså inte skild från den “bättre”. Det “sämre” är redan närvarande i, och utgör en förutsättning för, det “bättre”. (Att vara “man”, till exempel, framstår som en positiv identitet, som något en person är alldeles av sig själv. Samtidigt skulle innebörden av “mannen” ändras totalt om han inte ställdes i relation till “kvinnan”. Plötsligt framstår identiteten som negativ istället. “Mannen” definieras utifrån vad han inte är, och hans självklara identitet bryter samman.)

Handlingen att själv döda de djur man tänker äta faller in i detta närvarometafysiska mönster. För det första genom betonandet av den egna, fysiska, direka aktiviteten hos jägaren eller hemslaktaren. Vad kan vara mer “äkta” än att själv sikta med geväret, greppa lammet och blotta dess hals?

För det andra privilegieras närvaron i framhävandet av den direkta kontakten med djuret. Hemslakten och jakten händer “här och nu”, djuret och dess baneman är båda närvarande i stunden. Detta skiljer sig från att köpa anonymt kött i affären, dödat av en okänd person på en okänd plats och vid en tidpunkt som bara uttrycker sig som ett datorprintat “styckningsdatum”. (För att jämföra med Derridas centrala problemställning är hemslakt som tal (logos), medan industrislakt är som skrift. Talet är det genuina, direkt närvarande språket. Skriften är bara en blek kopia av detta språk, ett försök att avbilda den omedelbara, talade tanken.) Att “ta ansvar” för vad man äter blir med detta synsätt att ta direkt ansvar genom att själv utföra den handling som folk vanligen betalar andra för att utföra. Resultatet må vara precis detsamma, men närvarons metafysik upphöjer ändå den direkta handlingen till något “ädlare” än den indirekta.

Men likt de andra binära motsatsparen kan även dikotomin mellan hemslakt/jakt kontra industriell köttproduktion dekonstrueras. De förstnämnda aktiviteterna privilegieras och upphöjs till “bättre” bara för att de ställs i relation till den “sämre” masslakten. Den industriella slakten framstår på ytan som ett fall bort från den mer “genuina” hemslakten, men i själva verket konstrueras hemslakten som genuin bara i relation till industrislakten. På det sättet är industrislakten alltid redan närvarande i hemslakten som dess förutsättning. Hemslakten representerar ingen ren närvaro. Tvärtom är den redan kontaminerad av just det som den uteslutit för att konstituera sig själv som “ren”.

När vi sett detta kan vi också se att ingen av slaktformerna på allvar lyckas hantera den centrala etiska frågeställningen: bör vi döda djur? Denna fråga blir helt enkelt osynliggjord, eller snarare omvandlad till (den tämligen perversa) frågan hur bör vi döda djur? Föreställningen om en dikotomi mellan den äkta och oförvanskade slakten å ena sidan, och den degenererade, urartade slakten å den andra, låser tanken vid tillvägagångssättet istället för resultatet och dess etiska implikationer.

Och så rusar vi vidare i jakten på det “riktiga”, “äkta”, “genuina” slaktsättet som hägrar vid horisonten. Bara en förbättring till, bara en till reform, bara lite mer medkänsla, bara lite mer småskalighet, bara lite mer närhet till djuret… Så badar vi i blod i tron att det gör oss rena.

Är du ett ickemänskligt djur i knipa? I så fall borde du flytta till Sverige! Här finns nämligen världens bästa djurskyddslag, och vi svenskar är världsbäst på att vara djurvänliga.

Ungefär så skulle man kunna sammanfatta den svenska djurskyddsnationalismen. Det är en mycket vanlig världsbild bland svenska politiker, företag och djurvänliga själar i allmänhet.

Som jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) skrev vid sitt tillträde 2006 ses det som en självklarhet att ”Sverige är och ska vara ett av världens bästa länder vad gäller djurskydd” (Aftonbladet 14/12-2006). Djurindustrierna uttrycker sig ofta på liknande sätt. Från Arla till Kronfågel, från Svenska ägg till Lantbrukarnas riksförbund – alla lovprisar de den svenska djurskyddslagen på sina hemsidor. Enligt köttjätten Scan är det till och med så att “svenskt kött gör söndagssteken och falukorven lite godare” eftersom konsumenterna då kan vara säkra på att “djuren behandlats väl”.

Den svenska djurvänligheten togs också för given när djurskyddslagen från 1988 skrevs. I förarbetena står det att “I vårt land har djurskyddet en bred och djup förankring i människors medvetande. Som en viktig del av vårt kulturarv ingår att djur skall garanteras skydd.” (Proposition 1987/88:93)

I en rapport från Djurens Rätt har Cecilia Mille och Eva Frejadotter Diesen satt fingret på vad dessa uttalanden egentligen handlar om:

Det skrivs aldrig rakt ut, men formuleringen i texten lämnar läsaren med en känsla av att djurskydd är viktigare för svenskar än för människor i andra länder. … Denna ‘djurskyddsnationalism’ är förstås ett smart retoriskt knep för att förmedla till allmänheten att de svenska animaliska produkterna är bättre än andra, och att de tryggt kan fortsätta att konsumera dem. (Världens bästa djurskydd: Myten om Sverige granskas, 2009)

Och detta gäller inte bara Sverige. Som Mille och Diesen påpekar finns det flera andra länder som hävdar att de har världens bästa djursomsorg. I samtliga fall underblåses föreställningen om det djurvänliga hemlandet gärna av inhemska företag som vill säkra sina vinster och politiker som inte vill riskera jobbtillfällen.

Sakligt sett är det förstås nonsens att någon viss nation skulle ha en extra djurvänlig folksjäl. Ändå är det tydligt att argumentet går hem, och att det har använts länge.

Redan 1844, när en lag mot djurplågeri första gången föreslogs i Sveriges riksdag, kom invändningen att sådana regler inte behövdes i Sverige. Till exempel fastslog G. F. Ekholm i borgarståndet att “ingen lärer, med hopp om framgång kunna påstå, att i Svenska folkets lynne ligger en sådan benägenhet till misshandling af husdjur, att behofvet kräfver en lag deremot” (Borgarståndets protokoll, 1844, första bandet).

När djurförsöken – eller “vivisektionen” som det hette då – kritiserades år 1900 tog riksdagsledamoten Leonard Grundberg djurförsökarna i försvar. Han medgav att många forskare hade gjort sig skyldiga till svåra övergrepp – men det var utomlands, och i Sverige såg det helt annorlunda ut. Detta ansåg Grundberg bero på “en större medkänsla hos oss nordbor för djur, än som finnes hos andra folk.” I Tyskland och Österrike, förklarade han, spändes små hundar framför tunga grönsakskärror, medan italienarna överlastade sina åsnor och slog dem med spetsiga påkar. Och i Spanien var förstås “de grymma tjurfäktningarna rigtiga folknöjen”.

Att det förekom grymma djurförsök på kontinenten var därför inget mysterium för Grundberg. I Sverige däremot, var djurvänligheten en självklarhet: “Jag anser denna större humanitetskänsla, som utan tvifvel finnes hos oss, vara en oskrifven lag, som är det bästa korrektiv mot grymhet mot djuren.” (Första kammarens protokoll, 1900:29) Därför behövdes heller inga regler kring djurförsöken i vårt land. Redan för över hundra år sedan låg alltså en sorts moralisk geografi till grund för djurskyddsdebatten; ju längre från Sverige, desto mindre djurvänlighet kunde man vänta sig.

Men även minoriteter inom Sverige kunde utpekas som djurplågare. Inte sällan var det judar och samer som kom i skottgluggen för att de slaktade djur utan bedövning. Till saken hör förstås att slakt utan bedövning var vanlig även bland den bredare befolkningen (ända tills ett förbud infördes 1937). Men i den politiska debatten pekades minoriteterna, sin ringa storlek till trots, ofta ut som huvudproblemen. Judar och samer framställdes ofta som representanter för en primitiv djursyn medan svenskarna stod för upplysning och modernitet.

År 1927 gjordes den svenska djurvänligheten för första gången till ett direkt försäljningsargument för djurprodukter. Då debatterades slaktmetoderna vid de svenska exportslakterierna där bacon producerades för den engelska marknaden. På exportslakterierna hissades obedövade grisar upp i ena bakbenet och stacks sedan i bröstet så att de förblödde. Slaktmetoden ansågs av många som plågsam, men baconproducenterna ville inte ha någon lag om obligatorisk bedövning vid slakt eftersom de ansåg att köttkvaliteten blev sämre. Om bedövningsslakt blev ett lagstadgat krav skulle Sverige förlora i konkurrensen (och vips så skulle dansken sko sig istället).

Mot detta scenario invände riksdagsledamoten och högermannen Georg Bissmark. Det var ett misstag av slakterierna att motsätta sig bedövning, menade han:

Tvärtom tycker jag, att det skulle vara mycket lämpligt för de svenska slakthusen att driva en motsatt agitation och säga: “Köp endast fläsk av svin, som är slaktade efter en djurskyddsvänlig metod!” Jag tror att en sådan agitation skulle hava större utsikter till framgång än de andra. (Första kammarens protokoll, 1927:26, min kursivering.)

Och visst har denna “agitation” rönt framgång! Idag används Bissmarks försäljningstips av så gott som alla svenska djurindustrier. Att köpa djurvänligt är att köpa svenskt – och tvärtom.

Djurskyddsnationalismen är idag så dominerande att mer djupgående kritik av djurförtrycket ofta blir närapå omöjlig. För vad finns att ändra på i världens bästa land? Borde inte djurrättsaktivisterna ägna sig åt viktigare saker än att ifrågasätta svenskens matvanor? Sker inte det verkliga djurplågeriet på Kinas djurmarknader, i Danmarks djurfabriker eller på Kanadas isar?

Detta är just detta som är djurskyddsnationalismens viktigaste ideologiska funktion: att den förskjuter alla moraliska problem till någon annan. Det är aldrig “vi” som skadar djur – det är alltid “dom”. Djurskyddsnationalismen står alltid redo att peka ut djurplågare någon annanstans, men här hemma ser vi bara skäl att dunka oss själva i ryggen. Och så blir de viktiga frågorna heller aldrig ställda i den offentliga debatten:

Varför tror vi egentligen att vi har rätt att utnyttja andra djur?
Borde vi inte sluta betala för djurprodukter över huvud taget?
Är vi egentligen “bäst i världen” på något annat än att blunda för vårt ansvar?

Onödig slakt av djur är mycket vanligare inom EU än vad som varit känt. En ny rapport från EU-kommissionen visar att upp till 100 procent av djuren slaktas helt i onödan. Nu kräver Europas veganer en obligatorisk märkning så att konsumenterna kan se att djuren slaktats utan anledning.

En rapport från EU-kommissionen visar att den onödiga slakten inom EU är mycket större än vad som kan motiveras i termer av barmhärtighetsdödande av svårt sjuka eller skadade djur. I realiteten utgör den onödiga slakten upp till 100 procent av all slakt i hela Europa.

Siffrorna är betydligt högre än tidigare bedömningar som talat om att bara slakt utan bedövning skulle betecknas som “onödig”. Följden är att konsumenter över hela Europa riskerar att ovetandes äta kött från djur som slaktats helt i onödan.

– Kommissionen har gjort en utredning som visar på ett stort överutnyttjande av onödig slakt över hela Europa. Förklaringen är uppenbarligen att det är lönsamt för slakterierna. Dessutom slipper konsumenterna ta moraliskt ansvar när de kan flytta skuldbördan till religiösa eller etniska minoriteter, säger Sveriges veganminister.

Ministern förklarar att hen vill se ett radikalt avskaffande av onödig slakt och kommer därför att kräva märkning i samtliga EU-länder.

– Det här är en djurrättsfråga. Avlivning är den yttersta åtgärd vi kan utsätta djuren för och avlivning är självklart onödig så länge människor har tillgång till vegetabilisk föda. Jag har läst böcker om djuretik och sett filmer som filmats av modiga aktvister i smyg. Det är oerhört påfrestande och smärtsamt att detta inte tas på allvar trots att alla innerst inne inser att det är fel, säger veganministern.

(Läs även: Vanligt att slakta utan bedövning, Svenska Dagbladet 18/5 2011.)

I nästa nummer av tidningen Djurens Rätt skriver jag om djurskyddsnationalismen. Texten börjar så här:

“Är du ett ickemänskligt djur i knipa? I så fall borde du flytta till Sverige! Här finns nämligen världens bästa djurskyddslag, och vi svenskar är världsbäst på att vara djurvänliga.”

Mitt syfte var förstås att ondgöra mig över hur unken nationalism ständigt blandas med föreställd “djurvänlighet” på ett sätt som låter djurförtrycket fortgå utan kritik.

Tyvärr hade jag glömt att satiren är död. När jag satt där och tyckte att jag var fyndigt sarkastisk så skrev jag i själva verket manuset till den senaste reklamfilmen från City Gross.

I filmen flyr en gris från ondskefulla slaktare någonstans i det betonggrå östeuropa för att få komma till Sverige och… nej, det finns helt enkelt inget mer att säga. Se filmen istället.

(Vill man se hur grisar lever i verklighetens Sverige kan man med fördel klicka sig över till Djurrättsalliansens sajt Ett liv som gris.)

Nå, mitt i den skrattblandade gråten får man väl glädja sig åt att det pågår andra processer där speciesismen ibland blir ifrågasatt. Den 15 maj sände till exempel God morgon världen i P1 ett kritiskt inslag om köttätandet, och jag fick vara med på ett hörn. Lyssna på programmet här. Dagen innan diskuterades kristendom och djuretik i P1-programmet Människor och tro, med bland andra djurrättsaktivisten och författaren Pelle Strindlund. Klicka här för att lyssna på det.

Uppdatering 20 maj 2011: Djurens Rätt KO-anmäler nu City Gross reklamfilm. Läs pressmeddelandet här.

Idéhistorikern Karin Dirke skriver om rovdjursjaktens historia i Forskning och Framsteg:

Att utrota rovdjuren blev under 1700-talet en viktig del av den offentliga maktens politik. Rovdjuren var köttätande djur som tycktes ifrågasätta den givna maktordningen, där människan, mannen, den adlige eller rent av kunglige mannen, hade ensamrätt på viltkött. Denna rättighet försvarades ihärdigt av adelsståndet under riksdagens strider om jakträtten. Adeln ville reservera jakten på finare, matnyttigt vilt för eliten och låta vanligt folk jaga bort rovdjuren. Allmogen ville å sin sida inte ha rovdjur på sina gårdar, men deras motivation för att driva ut dem ur riket var låg.

Läs hela texten här och se reportaget på SVT Play:

På Antispeciesistiskt forum, som anordnas av Antispeciesistisk aktion utanför Norrtälje den 27–29 maj, ska jag prata om följande (lördag 28 maj):

FÖRTRYCK AV MÄNNISKOR OCH ANDRA DJUR
– OCH DJURRÄTTSRÖRELSENS UPPGIFTER

Kapitalism, rasism, (hetero)sexism, speciesism – våra samtida samhällen präglas av en rad system, hierarkier och ideologier som främjar vissa gruppers intressen på andras bekostnad. Men hänger dessa maktordningar och förtrycksformer också ihop? Och i så fall hur? Bidrar också djurrättsrörelsen ibland till att främja djurförtrycket genom kampanjer som förminskar problemet eller får djurutnyttjandet att framstå som något naturligt? Kan djurförtrycket avskaffas genom djurskyddsreformer, eller bör djurrättsrörelsen fokusera på propaganda för djurrätt och veganism?

Eller ja, det lär väl bli svårt att svara på alla dessa (retoriska) frågor, men någon sorts introduktion blir det i alla fall. Sedan innehåller programmet flera mer djupgående föredrag om feminism och djurrätt, etnicitet och djurrätt, drogfrihet och djurrätt – ja, kort sagt en massa viktiga grejer + djurrätt. Därtill blir det debatt om förändringsstrategier, matlagningsworkshop, megafonträning och – underhållning!

Gå till hemsidan eller facebooksidan för mer uppdaterad information om lägret. (Senaste anmälningsdag 6 maj.)

Missa inte heller denna intervju med Majja Solanas Carlsson från Antispeciesistisk aktion i Fria Tidningen. Ur innehållet:

– Vi tycker att det är lite mycket djurskydd inom djurrättsrörelsen. Djurskydd kan snarare möjliggöra djurförtryck, genom att människor tänker att bara djuren har det bra och dödas på ett humant sätt så är det bra. Djurskyddet blir ett alibi för att fortsätta att konsumera djur.

Nätverket menar tvärtom att det oavsett förhållandena aldrig är acceptabelt att exploatera, utnyttja, konsumera och döda någon.

– Vi vill inte ha förbättringar utan radikala förändringar där djur ska ha rätten till sitt eget liv fullt ut. Därför förespråkar vi veganism framför vegetarianism, och tomma burar framför större burar, säger Majja Solanas Carlsson.