Brev till SSU:s ordförande Anna Sjödin 2005-09-13

Detta brev skickades 13 september till SSU:s ordförande Anna Sjödin med anledning av SSU:s kampanjmaterial inför kyrkovalet.

Hej Anna!

Det är Per-Anders Svärd från Djurens Rätt här. Först av allt: Tack för att SSU tar ställning mot främlingsfientlighet och rasism i kampanjen inför kyrkovalet. Det är hedervärt och välbehövligt!

Men sedan finns det ju olika sätt att bedriva antirasistiskt arbete på. Jag vet att ni redan har fått en del synpunkter om användandet av en gris med välkänd fascistisk frisyr och mustasch på kampanjmaterialet. Jag tänkte också kommentera det bildspråket.

Som djurrättsförespråkare och antifascist anser jag att det är olämpligt att djurbilder används på detta sätt. Av flera skäl.

För det första innebär det ett förstärkande av djurens låga status i vårt samhälle när djurliknelser används för att förlöjliga en meningsmotståndare. Du känner igen mönstret: ”Han är dum som en åsna”, ”Kvinnor kör som höns”, ”Hon är ful som en padda” osv.

I samtliga fall jämförs människor med djur på ett sätt som är avsett att nedvärdera och kränka. Det handlar om språkliga härskartekniker, som bara är möjliga att använda just för att djuren redan är nedvärderade och föraktade i vår kultur. De anses vara dumma, ointelligenta, fula och värdelösa – och det är just det som gör att djurliknelserna kan användas som politiskt slagträ i debatten.

Nedvärderade svin

”Jävla nazisvin” till exempel. Det är ett närmast klassiskt uttryck i vår kultur. Men vad har egentligen grisar med fascism att göra, annat än att deras artbeteckning kan användas som skällsord mot de flesta meningsmotståndare?

Grisar har redan så låg status i vårt samhälle att de kan behandlas nästan hur som helst. Tre miljoner grisar dödas varje år, bara i Sverige. Tusentals skadas och dör varje år under djurtransporter på de svenska vägarna. Forskarna anser att grisar är lika intelligenta och känsliga som hundar, men ändå slaktas de på löpande band efter uppfödning i trånga, stinkande djurfabriker utan möjlighet till naturligt beteende.

Här dras vårt samhälle med en svår moralisk personlighetsklyvning – någonstans finns det en djup motsägelsefullhet och fördomsfullhet i en kultur som gullar med hundar och katter, och samtidigt slår ihjäl miljoner grisar och kycklingar utan att blinka. Det enda rimliga är förstås att full hänsyn ska tas till alla upplevande, kännande varelsers intressen och behov – även om vi ännu har lång väg att vandra innan vi når det målet.

Oskyldiga till fascism, judepogromer och Förintelsen är de i alla fall helt säkert, grisarna. Och jag kan inte se att deras egen fruktansvärda situation kan förbättras det minsta genom att de jämförs med ett av världshistoriens värsta (mänskliga) monster – Adolf Hitler. Snarare tvärtom.

Rasism och artism

Den närmaste kopplingen till fascism som jag kan se är det speciella rasisistiska förtryck – artismen brukar det ibland kallas – som vi människor generellt sett visar mot djuren. Artismen är en selektiv moralisk blindhet som utesluter de varelser som vi har betecknat som ”annorlunda” från all hänsyn och förvandlar dem till ”produkter” och ”saker”. Trots att deras dagliga lidande är lika verkligt för dem som våra egna upplevelser är för oss.

Detta för mig till det andra problemet med SSU:s kampanj.

Förlöjligande och nedvärderande jämförelser mellan andra människor och djur är nämligen en klassisk rasistisk strategi. Nazisterna jämförde till exempel ofta judar och människor med mörk hudfärg med apor, spindlar, ormar och hundar. Det var en medveten strategi för att avhumanisera nazismens offer. Hade Förintelsen till exempel varit möjlig om inte offren hade förvandlats, nedvärderats, till ”djur” i den fascistiska propagandan? Jag tvivlar. Den psykologiska avskärmningen och avtrubbningen som gjorde det industriella massdödandet möjligt var helt beroende av att offren berövades sin mänsklighet.

Den nazistiska lösningen? Knuffa ner offren på den glidande skalan mellan människor och djur. Gör dem till bestar och monster. Gör dem till löjeväckande, skrattretande kreatur. Men den sällan diskuterade förutsättningen för denna strategi var förstås att det redan fanns – och fortfarande finns – en skala mellan ”folk” och ”fä”, där de förstnämnda har rättigheter men de sistnämnda kan behandlas nästan hur som helst. På det sättet kan man säga att artismen är en stark överideologi i vår kultur som möjliggör och förstärker många andra former av förtryck.

Kvinnor, arbetare och djur

Blir det därför inte en smula underligt att SSU använder sig av en etablerad rasistisk strategi för att motverka rasismen?

Jodå, jag förstår mycket väl att de flesta bara tycker att kampanjen är en ”kul grej” och inte reflekterar så mycket mer över saken. Och rasisterna förtjänar förvisso alla kängor de kan få. Men i ett större perspektiv blir det mer problematiskt. Om artförtrycket i själva verket är en viktig beståndsdel i det kulturella komplex som gör rasismen möjlig till att börja med, är det då verkligen lämpligt att bekämpa rasismen med ett artförtryckande bildspråk?

Och det slutar inte med rasismen. Arbetarrörelsen och kvinnorörelsen – SSU:s egen ideologiska bas – har fått sin beskärda del av sådana här härskartekniker. Arbetare liknades ofta vid vilda bestar under rösträttsstriderna. Arbetarna kunde inte tillåtas att vara med och fatta beslut om samhället, eftersom de i princip bara var otämjda ”djur”. Kvinnor har också länge identifierats med naturen och djurvärlden och stigmatiserats som lägre stående varelser – eller klätts i charkuteributikens språkdräkt som ”köttstycken”, ”lammkött”, osv. Allt som en del av könsmaktordningens mekanismer.

Låt mig göra en liten parallell: Tänk om SSU hade gått ut i en kampanj och sagt att ”rasisterna är fega kärringar”. Det hade också varit ett möjligt sätt att anknyta till existerande, historiska fördomar och förlöjliga rasisterna. ”Kärring” är fortfarande i många sammanhang ett skällsord. Men det hade naturligtvis varit omöjligt idag – tack och lov – eftersom kvinnors status inte längre är sådan att de kan utnyttjas på det sättet i den politiska debatten.

Inte heller hade SSU kunnat trycka en bild på en schimpans och säga att ”rasisterna är dumma som apor”, för då hade likheterna med fascisternas egna rasbiologiska argument slagit igenom på ett direkt synligt sätt. Aporna har också uppnått en så hög status i vårt samhälle att de inte längre kan användas på det sättet.

Men grisarna är fortfarande kvar på andra sidan rättighetsspärren, och därför blev det möjligt för kampanjmakaren att använda det bildspråket – en löjlig mustasch på ett löjligt litet djur – utan att någonsin höra den där lilla varningsklockan som borde ringa i huvudet när PR-idéerna börjar springa iväg ut på hal is.

För alla djurs rättigheter

Därmed inte sagt att rasisternas galenskaper inte förtjänar att förlöjligas. Naturligtvis borde alla former av främlingsfientlighet och rasism skrattas ut som de irrläror de är. Men grisarna har ju faktiskt ingenting med saken att göra. Eller hur?

Nå, gjort är gjort, och jag gissar att det blir för komplicerat för er att bromsa kampanjen nu under de sista dagarna innan kyrkovalet. Men jag hoppas att detta är något ni tänker på nästa gång – den stora valkampanjen är ju redan igång inför nästa höst.

De 75 miljoner lantbruksdjur som dödas av människor i Sverige varje år har förvisso inte rösträtt, och därför smäller deras behov inte lika högt som vård, skola och omsorg när det gäller att värva röster. Sådan är valkampanjslogiken, det vet jag mycket väl.

Men just av den anledningen måste vi som kan föra de röstlösas talan tala desto högre när vi får chansen. SSU har redan fyllt en viktig roll här – inte minst genom ert principiella ställningstagande mot de pälsdjursfarmer som brutit mot djurskyddslagen i närmare 20 år nu. Det ska ni ha ett stort tack för.

Jag hoppas att SSU inför valet 2006 anstränger sig för att bli en stark kraft för alla förtryckta individer och grupper – även för de systrar och bröder som råkat födas i päls, fjädrar och fjäll. Vi på Djurens Rätt hjälper gärna till i det arbetet när ni vill!

Med vänliga hälsningar,
Per-Anders Svärd
Förbundsordförande
Djurens Rätt

Share Button

Världens bästa djurskydd!

Djurens Rätt har under den senaste tiden satt strålkastarljuset på kycklingindustrins djurplågeri. Vår rikstäckande kampanj ”Bakom stängda dörrar” går ut på att visa konsumenterna det som kycklingindustrin inte vill tala om. Nämligen den brutala verkligheten för de över 70 000 000 kycklingar som varje år dödas i Sverige.

Branschorganisationen Svensk Fågel har inte varit pigg på att bemöta vår kritik. Verkställande direktör Maria Donis har tvärtom satt i system att undvika alla sakfrågor i sina mediautspel. Kan det kanske bero på att kritiken är berättigad?

Istället har Svensk Fågels strategi varit att försöka misstänkligöra sina kritiker genom osakliga och kränkande angrepp. I Norrköpings Tidningar (24/8), till exempel, antyder direktör Donis att Djurens Rätt stöder olagliga attacker mot kycklinguppfödare. Trots att hon vet att Djurens Rätt, som är en demokratisk folkrörelseorganisation med närmare 40 000 medlemmar, enbart har arbetat med lagliga metoder sedan grundandet för 123 år sedan. Trots att hon vet att Djurens Rätt är en fredsrörelse som tar avstånd från allt våld och alla trakasserier – mot både människor och djur.

Filma verkligheten? Nej tack!

Detta struntprat har ett helt annat syfte. Nämligen att undanhålla sanningen från konsumenterna. Svensk Fågel vill absolut inte att Djurens Rätt ska få komma in hos uppfödare och på slakterier för att filma och fotografera behandlingen av kycklingarna.

Svensk Fågel vet nämligen att vi skulle visa de bilderna för allmänheten. Framför allt vet de hur allmänheten skulle reagera om djurplågeriet kom ut i offentligheten. Hotbilden från en försvinnande liten del av djurrättsrörelsen används därför som ett svepskäl för att hålla alla kritiker ute.

Så något filmande tillåts icke för Djurens Rätt. Mycket kan man säga om Svensk Fågel, men att de är dumma har vi aldrig sagt. (Ring själv till ett kycklingslakteri och fråga om du får filma när fåglarna hängs upp och ner i fötterna på det löpande slaktbandet, så får du se vad som händer.)

Nå, när Svensk Fågel själva har slagit an tonen, så kan vi lika gärna fortsätta att tala om hur lagar och regler tänjs till oigenkännelighet – av kycklingindustrin själv.

Sverige har en djurskyddslag som säger att djur i fångenskap ska kunna utöva ett naturligt beteende och skyddas från sjukdom och onödigt lidande. Dessa krav uppfylls inte för de över 70 000 000 kycklingar som varje år dödas i Sverige.

Skydd från sjukdom?

Kycklingproduktion är idag ren industriproduktion. De kycklingar som du ser i butikernas frysdiskar är redan från början hårt avlade för att växa oerhört snabbt – dubbelt så snabbt som kycklingar växte för 30 år sedan. Syftet med denna avel är att industrin snabbt och billigt ska kunna producera mycket kött.

Den extrema aveln leder till att kycklingarna ofta drabbas av skador och sjukdomar. Framför allt drabbas kycklingarna av benskador och ledproblem när benen inte orkar bära den tunga kroppen. En studie från Sveriges Lantbruksuniversitet (2003) visade att 15 procent – motsvarande över 10 000 000 kycklingar – har rörelsesvårigheter på grund av benskadorna.

I Sverige är det förbjudet att bedriva ”avel med sådan inriktning att den kan medföra lidande för djuren” (Djurskyddsförordningen, 29 §). Men den svenska kycklingindustrin kommer undan det problemet eftersom själva avelsarbetet bedrivs utomlands. Sedan importeras tiotusentals fåglar till Sverige för att bli föräldrar till 1,2 miljoner hönor som i sin tur blir mammor till de kycklingar som hamnar i frysdisken på ICA och Konsum.

Det här tillvägagångssättet sätter diskussionen om ”världens bästa djurskydd” i ett intressant perspektiv. Kycklingindustrin upprepar som ett mantra att Sverige är världens bästa land att vara slaktkyckling i, och att ”svensk kyckling” är ett kvalitetsmärke.

Men industrin importerar själv utländska kycklingar som har avlats till sin biologiska bristningsgräns, för att sedan föda upp fler kycklingar med samma gener i Sverige. Det vill säga gener som ger upphov till lidande. Gener som enligt rådande bestämmelser inte borde få avlas fram på svensk mark.

Jag tar det en gång till. Om du avlar fram en kyckling som lider på grund av aveln så bryter du mot svenska bestämmelser. Men om kycklingen är tredje generationens invandrare och hennes morfar och mormor kommer från en kommersiell avelsfirma i USA, då är det helt okej. Även om kycklingarna drabbas av exakt samma hälsoproblem. Återigen – de är inte dumma inom kycklingindustrin.

Så skyddas ”svenska” kycklingar från sjukdom. Allt enligt världens bästa djurskyddslagstiftning.

Naturligt beteende?

Något ”naturligt beteende” att tala om finns heller inte i kycklingindustrin. Idag sker uppfödningen helt inomhus, i stallar som kan rymma 20 000-40 000 kycklingar.

Svensk Fågel skryter gärna om sitt ”djuromsorgsprogram”. Men det borde i själva verket kallas ett ”undantagsprogram” eftersom det gör det möjligt för många uppfödare att hålla kycklingar extra trångt. Stallar med 24 kycklingar per kvadratmeter är inte ovanligt med denna ”djuromsorg”. (Tips: Mät upp 1 x 1 meter på vardagsrumsgolvet och lägg ut 24 kålhuvuden på den ytan så får du se hur trångt kycklingarna har det.)

Svensk Fågel säger förstås att kycklingarna ”springer fritt”. Visst. Om ”fritt” innebär att varje kyckling har en yta stor som en uppslagen pocketbok att springa på innan de springer in i nästa kyckling. Om ”fritt” innebär att leva hela livet i sin egen och andras avföring som kan ge frätskador på bröst, mage och ben. Om ”fritt” innebär att försöka röra sig med sönderavlade ben.

Jag tror inte att detta är vad konsumenterna kallar ett ”fritt” kycklingliv. Tvärtom. Svenska folket har reagerat med avsky mot hållningen av hönor i trånga burar. Men hur många vet att kycklingarna har ännu mindre yta per individ att röra sig på?

Det naturliga för kycklingar är också att de lever nära sin syskon och sin mamma ända upp till 8-10 veckors ålder. Då börjar de bli alltmer självständiga och klarar sig bättre på egen hand. Men inom den intensiva industrin finns ingen mamma närvarande. Kycklingarna kläcks i maskiner, och det är omöjligt för fåglarna att hålla ihop sin kull av syskon i trängseln.

Men vilken kyckling behöver egentligen sin mamma? Vi har ju världens bästa djurskyddsregler istället.

Tillsyn?

Visst finns det personal som ska se till kycklingarna, men uppfödningsprocessen är idag starkt automatiserad och personalen till stora delar bortrationaliserad.

Med tanke på att över 70 000 000 kycklingar föds upp varje år säger det sig självt att det inte finns tid för de anställda att ta hänsyn till varje enskild fågels hälsa och välbefinnande. I praktiken handlar ”tillsynen” bara om att gå in i stallarna en stund varje dag och plocka bort de fåglar som har dött. Det kan i och för sig vara ett nog så styvt jobb. Drygt 2 000 000 fåglar dör under uppfödningen varje år. Det blir 6000 fåglar om dygnet för personalen att plocka bort.

Är detta tillräcklig tillsyn för att skydda fåglarna från onödigt lidande och sjukdom? Ja, enligt världens bästa djurskyddsregler är det tillåtet. Men å andra sidan – vem skulle lämna in sin hund på ett hunddagis med 20 000 hundar och en anställd?

Djurskyddsinspektörerna då? De är väl ansvariga för att följa upp hur djurens sköts över hela landet? Nja, det är nog skralt med den tillsynen också. I själva verket finns det bara omkring 150 djurskyddsinspektörer i hela Sverige – inte ens en i varje kommun. Var och en av dem ska hålla reda på över en halv miljon djur i det svenska lantbruket. Det innebär att de på sin höjd har tid att göra stickprovskontroller hos kycklinguppfödarna med flera års mellanrum. Svårare jobb än djurskyddsinspektörernas får man leta efter.

Tur då att vi har världens bästa djurskyddslagstiftning som gör att djuren alltid har det bra. Även utan tillsyn.

Onödigt lidande?

Inför slakten packas de vettskrämda kycklingarna i trånga transportburar. 40 fåglar trängs i varje bur, och på en lastbil kan det lastas flera tusen fåglar.

Enligt Livsmedelsverket dog 42 000 kycklingar under lastning och slakthantering, bara under de första månaderna 2005. Ytterligare 3000 kycklingar åsamkades under samma tid ”färska frakturer och blödningar” på grund av hanteringen.

På slakterierna hängs kycklingarna upp och ner i fötterna på ett löpande band. Sedan släpas deras huvuden genom ett strömförande vattenbad innan halsen skärs upp av en roterande maskinkniv.

Leder denna behandling till ”onödigt lidande”? Inte då.

I och för sig skulle de flesta kalla det för grovt djurplågeri om jag gick ut på gatan och tillfogade en stackars fiskmås några ”frakturer och färska blödningar”. Och om jag gjorde samma sak med 3000 fiskmåsar skulle jag nog till och med hamna på löpsedlarna som årets djurplågarmonster. Till och med om jag struntade i den där skräckinjagande biten med att hänga fåglarna upp och ner i fötterna på ett löpande band.

Men när kycklingindustrin gör samma sak är det tillåtet. Och det är ju inte så underligt. Vi har ju trots allt världens bästa djurskydd här i Sverige.

Share Button

Tack!

Jag vill bara säga TACK till alla er som kämpar för djurens rättigheter. Jag är så stolt över er alla och så glad över att vara en del av denna rörelse.

Det händer ofta att djurrättsförespråkare utpekas som ”människofientliga” knäppskallar i medierna. Men efter över tio år i den här rörelsen vet jag att verkligheten är annorlunda. Djurrättsrörelsen består av intelligenta, kunniga och engagerade människor vilkas solidaritet sträcker sig över alla påhittade och fördomsfulla gränser.

Varför är det egentligen så fult att ta ställning för rättvisa för alla?

Tänk på saken. En god förälder betraktas som fantastisk. En politiskt aktiv person betraktas som idealistisk. En människorättsaktivist ses som osjälvisk i sitt engagemang.

Och givetvis ska det vara så. Men är det inte så att det redan förväntas av oss alla att vi ska bry oss om andra människor? Hur fantastiskt är det då inte att vissa aktivister har så stora hjärtan att det rymmer ett engagemang för både människor och andra djur?

Och detta engagemang behövs verkligen: Varje minut dygnet runt dödas 90 000 djur för att bli till människoföda här på jorden. Trots att vi vet att inspärrningen och massdödandet leder till ett oöverträffat lidande. Trots att vi vet att djur har starka behov som inte kan uppfyllas i dagens djurfabriker. Trots att vi vet att människor kan leva gott på vegetarisk mat.

Att leva i det här samhället känns ibland som att ha ramlat in i en skruvad mardröm. Hur kan detta ohyggliga lidande få fortsätta när vi alla innerst inne vet att det är onödigt, grymt, blodigt och i grunden fruktansvärt fel? Och hur kan den lilla, lilla rörelse som faktiskt försöker uppmärksamma tortyren och väcka vårt kritiska tänkande bli så förtalad och häcklad?

Sanningen är att i behandlingen av andra djur och i den vettlösa kritiken mot djurrättsrörelsen ser vi hur starkt hyckleriet är i vårt samhälle. Vi som säger ”stoppa våldet mot de försvarslösa” blir över en kam utpekade som ”terrorister”, medan de som driver djurplågande företag och stiftar lagar som dömer miljoner indivder till lidande och död betraktas som ”respektabla”.

Skäms på er alla låtsashumanister som vränger all mening ur ord som ”rättigheter”, ”jämlikhet” och ”respekt” och gör dem till något som bara gäller människor.

Skäms på er politiker som pratar om ideal men sviker när det verkligen gäller.

Skäms på er företagare som tjänar storkovan på att spilla oskyldigt blod.

Ni sparkar vilt på de som redan ligger och ni begriper det inte ens. Det är för ynkligt.

Djurförtrycket är vår tids mest påträngande moraliska fråga, och kan bara jämföras med forna tiders rasistiska slaveri. Djurrättsförespråkarna är vår tids slaverimotståndare – förtalade av sina motståndare idag, men pionjärer och hjältar i morgon när samhällets ögon har öppnats för förtrycket.

Djurförtrycket måste stoppas. Och det kommer att stoppas. Tack vara alla er som vågar ta ställning mot det meningslösa våld som drabbar våra systrar och bröder i päls, fjädrar och fjäll.

Var stolta över det och låt ingen trycka ner era krav på rättvisa!

Share Button

Varför jag är emot pälsindustrin?

1. Päls gör ont.

I svenska butiker finns pälsprodukter från djur som fångats i bensaxar och liknande djävulska apparater. Djur som fångas på detta sätt bryter ben eller blir sönderklämda och går en utdragen död till mötes. Konsumenterna förs bakom ljuset eftersom ingen märkning finns av dessa produkter.

2. Päls är frihetsberövande och död.

Minkar, chinchillor och kaniner som utnyttjas för sin päls sitter instängda i minimala burar hela sina liv innan de slutligen gasas ihjäl. Fångenskapen leder till beteendestörningar och svårt lidande. Vem skulle själv vilja genomlida den behandling som dessa ”produkter” utsätts för? Och om vi inte själva skulle vilja vara i den situationen – med vilken rätt försätter vi andra i den?

3. Päls är en onödig lyxprodukt.

I vårt moderna samhälle behöver ingen människa längre päls för att hålla sig varm. En stor del av dagens pälsproduktion används enbart till pälsdetaljer på till exempel kragar och huvor. Det handlar om ”dekorationer” utan praktisk funktion. Nog är det möjligt att klä sig snyggt utan att behöva skada och döda försvarslösa djur?

Den mest brännande frågan är kanske egentligen varför någon är för pälsindustrin. Men det lämnar jag till en skarpare hjärna än min att reda ut.

Share Button

Just nu – i pälsindustrin

Just nu väntar rädda och hungriga rävungar i en lya i Kanada. De väntar på sin mamma, men hon kommer aldrig hem igen. Det har en pälsjägare sett till.

Just nu springer tusentals sönderstressade minkar runt i cirklar i sina burar på Sveriges minkfarmer. Scenen upprepas dag efter dag, år efter år.

Just nu försöker en amerikansk prärievarg desperat bita loss den bensax av stål som krossat hans gnyende, döende partners ben.

Just nu flås en katt levande i Kina. Hennes skinn ska snart till Sverige. Som en krage på en jacka i din butik.

Just nu kämpar ett nyfiket lodjur mot kvävning efter att en fällas metallkäftar slagit igen runt hans hals. Han slåss in i det sista med den vilda kattens mod och ursinne, medan livets sista ögonblick rinner bort.

Hans kamp är snart över. Din kamp har bara börjat.

Just nu – är valet ditt.

Köp aldrig päls.
Protestera mot importen av hund- och kattpäls.
Kräv ett förbud mot alla pälsfarmer.

Share Button

SMI-teatern ger: "De fyra döda aporna (som egentligen var fem)"

Nyligen kunde Djurens Rätt och Föreningen Praktisk Djuretik avslöja att fyra apor dog en plågsam död under en transport till Smittskyddsinstitutet (SMI) i Solna, där de skulle utnyttjas i experiment.

Aporna kom ursprungligen från Kina, men hade hållits i karantän i Nederländerna i tre månader. Sammanlagt femtio apor skulle transporteras i en lastbil från Nederländerna till SMI. Transporten tog 17 timmar. Under den tiden fick aporna ingen som helst tillsyn i sina minimala burar (varje apa hade en yta som motsvarar en uppslagen kvällstidning att röra sig på). Inget vatten fick de heller, bara ett varsitt äpple att äta.

När lastbilen anlände till SMI upptäcktes att fyra av aporna hade dött av överhettning efter att ha placerats för nära ett varmluftsinsläpp i lastutrymmet. Vilken panik måste inte aporna ha känt. Och vilken fruktansvärd dödskamp måste det inte ha varit i de trånga burarna. Två av aporna hade skador som tydde på att de hade slagits med varandra, detta trots att de skulle transporteras i ”kompatibla par”.

Vad gjorde då SMI:s personal när de upptäckte att fyra av aporna i januaritransporten hade dött en utdragen och plågsam död?

Slog de larm? Polisanmälde de djurplågeriet? Meddelade de tidningarna?

Nej. De skickade samma transportbil tillbaka till Nederländerna för att hämta fyra nya apor.

Så bråttom hade djurförsökarna att fortsätta med sina experiment att de inte ens hann ansöka hos Jordbruksverket om tillstånd för att föra in aporna i landet. The show must go on, som man säger.

För det är verkligen en show på SMI. Vad sägs om den här svarta sketchen, också från SMI:s teaterscen: Under ett försök med affibodymolekyler på SMI dog apan Ronaldino oväntat under nedsövningen.

Dödsorsaken? Ingen vet. Ronaldino obducerades av Mats Spångberg, chefsveterinär på SMI och regissör för hela verksamheten med försök på apor. Han hittade inget ovanligt.

Vad säger den ansvariga tillsynsmyndigheten om att SMI utreder sina egna misstag? Djurskyddsinspektör Olle Leander i Solna anser inte att ärendet behöver granskas närmare. En utredning skulle inte kunna ”frambringa några ytterligare fakta eller föranleda några åtgärder som skulle kunna förhindra att något liknande sker igen”, skriver han i ett mejl.

Till inspektör Leanders fördel ska sägas att han varit kritisk mot SMI:s djurhållning tidigare. I slutet av förra året gjordes ett tillsynsbesök hos SMI, och då avslöjades att flera apor hölls i mindre burar än som angivits i ansökan om att utföra försöken. Dessutom slarvade SMI med träningen av aporna.

Det tycks inte finnas någon ände på den dramatiska uppfinningsrikedomen hos regissör Spångberg. Så snart publiken lutar sig tillbaka och tar det lugnt så kommer en ny spännande effekt. Det är bara att tacka SMI för föreställningen. Tyvärr ger bänkarna träsmak och lokalerna luktar unket efter alla dessa år av djurutnyttjande. Snart dags för ridå?

Share Button

Aldrig mer fascism. Inte mot någon.

Detta är ett svar på en krönika av Jackie Jakubowski, i Borås Tidning (2/5) och Hallands Nyheter (4/5).

Leder rättigheter för djur till att människovärdet urholkas? Jackie Jakubowski hävdar det. Djurrättsrörelsens budskap är antihumanistiskt, menar han. Det leder rent av till att man börjar ”värna om rashundar och slaktar barn tillhörande fel ras”.

Ligger det något i detta? Med över tio års erfarenhet av djurrättsrörelsen tillåter jag mig att tvivla. Jakubowskis resonemang bygger mer på retorik än på saklig analys och historiska fakta.

För det första stämmer det inte att djurrättsförespråkare saknar empati för människor. Tvärtom. De första organisationerna för djurskydd bildades på initiativ av slaverimotståndare och tidiga feminister. Flera sentida undersökningar har visat att människor som engagerar sig för djurs rättigheter också har ett större engagemang i andra sociala frågor än genomsnittsbefolkningen. Skulle dessa empatiska människor vara benägna att börja ”slakta barn tillhörande fel ras”? Det tror nog inte ens Jakubowski själv på.

För det andra är Jakubowski helt fel ute när han låter antyda att det var Tredje Rikets ”djurvänlighet” som gav upphov till det fascistiska människohatet. Det är rent struntprat att Hitlertyskland förbjöd djurförsöken. Nazisterna utförde mängder av djurförsök. De utsatte djur för cancer (vid en särskild anläggning kallad ”tumörfarmen”), difteri, tuberkulos, mul- och klövsjuka och mycket annat. Samtidigt togs djurskyddsföreningarna över av staten och tvingades i princip upphöra med sin verksamhet.

I Sverige konstaterade Djurens Rätt redan på 1930-talet att den tyska djurskyddslagen var en ”bitter missräkning”. Och inte bara för djuren. Under Nürnbergrättegångarna tillfrågades de nazistiska läkarna hur de förmått sig att utföra sina ohyggliga försök på människor. De svarade: ”Vi hade övat på djur.”

För det tredje var syftet med utställningen Holocaust on Your Plate (”Förintelsen på din tallrik”), som Jakubowski kritiserar, inte alls att jämställa Förintelsens judiska offer med de miljarder djur som varje år dödas i livsmedelsindustrin. (Utställningen finansierades i själva verket av en judisk överlevare, och kampanjen bedrevs av en judisk djurrättsaktivist.) Istället ville utställningen sätta fingret på de psykologiska mekanismer som är gemensamma för totalitär nationalism, rasism och djurförtryck. Nämligen dubbelmoral, empatisk avtrubbning och historiska fördomar.

Nazisternas propaganda gick i stor utsträckning ut på att avhumanisera och skuldbelägga judar, homosexuella, funktionshindrade, krigsfångar och politiska motståndare. Genom att de mänskliga offren i propagandan förvandlades till just djur – ”judiska råttor” och ”bolsjevikiska ormar” var vanliga jämförelser – blev Förintelsen psykologiskt genomförbar. Utan denna förminskning av offren till något ”mindre” än människor hade massmördandet knappast varit möjlig.

Det vore alltså riktigare att säga att djurförtrycket var en av förutsättningarna för antihumanismen. Inspirationen till fångtransporterna och koncentrationslägren kom delvis från den storskaliga djurindustrin. Många djurförsök utfördes för att förbereda biologisk krigföring. Heinrich Himmler – en av Förintelsens huvudarkitekter – hade misslyckats som kycklinguppfödare, men ville istället avla fram ”renrasiga” människor.

Självklart finns det väsentliga skillnader mellan Förintelsen och djurförtrycket. Mellan Auschwitz och Kronfågel. Mellan Heinrich Himmler och Mamma Scan. Men bör vi för den skull blunda för likheterna? Den antihumanistiska blindhet som nazisterna indoktrinerades till är av samma skrot och korn som vårt eget samhälles blindhet för djurens plågor. Ingen skulle vilja se sin hund eller katt bli behandlad som djuren i djurfabrikerna och på laboratorierna. Men vi tillåter det – och betalar för det – när det gäller kor och grisar, kycklingar och hönor, apor och möss.

Många människor blundade för fascismens skändligheter. De ville inte veta. De ville inte kännas vid sin egen medverkan. De försvarsmekanismerna är fortfarande vanliga. Samhället har gjort de flesta människor okänsliga för djurs lidande. De vill inte tänka på vems kropp som ligger på middagstallriken, eller vems päls som pryder jackans krage. De sväljer villigt industripropagandan om ”lyckliga djur” och de köttnationalistiska föreställningarna om ”världens bästa djurskydd”.

Som svurna antirasister vet både jag och Jackie Jakubowski att historielösheten och okunskapen är totalitarismens bästa vänner. Det som skiljer oss åt är att jag vägrar delta i den historiska och etiska revisionism som förnekar djurens verklighet och individualitet.

Djurens frigörelse är inget hot mot människovärdet. Det är i själva verket ett villkor för humanitetens blomstring. Jag tror att Jackie Jakubowski vid närmare eftertanke kan instämma i det. Kanske kan vi till och med enas om att våra antirasistiska röster måste höjas även för de offer som inte kan tala för sig själva.

Aldrig mer fascism. Aldrig mer förtryck. Inte av någon.

Share Button

Inledningsanförande till Djurens Rätts riksstämma 2005

Folkets hus, Varberg
6 maj 2005

Det är något av en oskriven regel att inleda sådana här arrangemang med en historisk tillbakablick för att ge deltagarna en känsla av gemensamma historiska rötter. Jag ska inte göra något undantag från den regeln.

För att inte förringa historiens betydelse, eller vår roll i historien, tänkte jag börja från början. Jag tänkte börja för fem miljoner år sedan.

Då gav det märkvärdiga fenomenet som kallas för ”evolutionen” upphov till något som planeten ditintills aldrig hade skådat. Det var den mänskliga arten som grenade ut sig från primaternas gemensamma stamträd. De varelser som senare kom att kallas ”hominider” utvecklade spektakulära förmågor. De reste sig på två ben. Deras händer med motstående tummar frigjordes för avancerat arbete. Språket uppfanns. Teknologin föddes. Civilisationen uppkom.

De senaste 100 000 åren har mänskligheten förändrats väldigt lite biologiskt. Vad som däremot har förändrat är våra samhällsbyggande och teknologiska kapaciteter. Vårt stora dilemma idag är att vår moraliska utveckling inte har hållit jämna steg med den övriga intellektuella, sociala och tekniska utvecklingen. Världens tillstånd idag är ett tydligt vittnesbörd om det, med krig, svält och förtryck.

Det är sant att mänskligheten har gjort stora framsteg, men det har gått långsamt. Det tog årtusenden att montera ner slaveriet, och även våra formellt sett demokratiska samhällen präglas ofta av sexism, rasism, intolerans och klassklyftor. Och situationen för djuren är på många sätt värre än någonsin, till följd av massiv industrialisering av djurhållningen.

Men man bör inte förtvivla och tänka att det alltid tar tusentals år att förändra. Jag tror att den historiska utvecklingen ibland tar små språng. Jag tror också att vi har turen att leva mitt i ett sådant språng.

Bara de senaste tvåhundra åren har enorma förändringar ägt rum i människors syn på sig själva, på varandra och på andra djur. Filosofen Immanuel Kant formulerade det som så att ”upplysning är människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet”, vilket fångade hela Upplysningsprojektets tro på människans förmåga att utvecklas genom kritiskt förnuft, vetenskaplig forskning, filosofisk reflektion och politisk förändring.

En av dem som bidrog mest till den utvecklingen var förstås Charles Darwin, som fastslog det biologiska släktskapet mellan alla levande organismer och banade väg för en helt ny syn på både människor och andra djur.

Ytterligare dramatiska steg mot människans ”utträde ur sin självförvållade omyndighet” har tagits bara de senaste 40 åren. Sedan 1960-talet har kvinnorörelsen, medborgarrättsrörelsen, studentrörelsen, fredsrörelsen, miljörörelsen och rörelserna för homo-, bi- och transsexuellas frigörelse vunnit viktiga segrar för att utvidga den mänskliga friheten.

Martin Luther King Jr sade att målet för den humanistiska medborgarrättsrörelsen var att skapa en värld med utrymme för alla människor, och genom intensiv kamp har de sociala rörelserna sedan 1960-talet bidragit till att utöka detta utrymme genom att bekämpa fördomar och förtryckande strukturer.

Bland dessa sociala rörelser finns en speciell rörelse, nämligen djurrättsrörelsen. Det som gör vår rörelse unik är att den tar upplysningens och frihetskampens ideal på fullt allt allvar. Den spränger alla tidigare ramar, begränsningar och murar. Den kräver att etiken och empatin ska få flöda fritt och komma alla medvetna varelser till del. Den kräver respekt för alla våra systrar och bröder – oavsett om de fötts i päls, fjädrar eller fjäll.

Djurrättsrörelsens budskap bygger vidare på de senaste århundradenas mest progressiva ideal. Djurrättsrörelsen tar dessa ideal på allvar, men utvidgar dem också till deras moraliska fullbordan. Det gör att djurrättsrörelsen är den yttersta frontlinjen i kampen för social rättvisa. Vi formulerar ett frontalangrepp på vår egen arts och vårt eget samhälles självbild. Vi – som utgör rörelsen – är i själva verket den fysiska manifestationen av den mest revolutionära idé som mänskligheten någonsin viskat i sitt eget öra.

Det är en stor och viktig uppgift vi har. Och det är ett stort arbete som ligger framför oss. Jag hoppas att ni, liksom jag, under denna riksstämma – bland alla presentationer, motioner och ekonomiska pamfletter som kommer att hagla över oss – också kommer att känna värmen av den eld som driver den här rörelsen, värmen av den gemenskap som gör kampen möjlig, och värmen som finns i vetskapen om att vår kamp för ett samhälle som inte förtrycker djur är rättfärdig.

För min del kan jag inte tänka mig något finare och viktigare än att få vara en del av den moraliska revolution som vi genomför tillsammans. Jag hoppas att ni känner samma sak.

Med detta har jag den stora äran att förklara Djurens Rätts riksstämma 2005 för öppnad.

Share Button

Bloggen öppnar!

Hej!

Nu startar jag också en blog. Här kommer jag att lämna mer personliga kommentarer och reflektioner över aktuella djurrättsliga ämnen. Ständigt aktuell information om Djurens rätt – Sveriges största djurrättsorganisation – hittar du som vanligt på www.djurensratt.se.

Share Button

Against animal tasting