Nyligen kunde Djurens Rätt och Föreningen Praktisk Djuretik avslöja att fyra apor dog en plågsam död under en transport till Smittskyddsinstitutet (SMI) i Solna, där de skulle utnyttjas i experiment.

Aporna kom ursprungligen från Kina, men hade hållits i karantän i Nederländerna i tre månader. Sammanlagt femtio apor skulle transporteras i en lastbil från Nederländerna till SMI. Transporten tog 17 timmar. Under den tiden fick aporna ingen som helst tillsyn i sina minimala burar (varje apa hade en yta som motsvarar en uppslagen kvällstidning att röra sig på). Inget vatten fick de heller, bara ett varsitt äpple att äta.

När lastbilen anlände till SMI upptäcktes att fyra av aporna hade dött av överhettning efter att ha placerats för nära ett varmluftsinsläpp i lastutrymmet. Vilken panik måste inte aporna ha känt. Och vilken fruktansvärd dödskamp måste det inte ha varit i de trånga burarna. Två av aporna hade skador som tydde på att de hade slagits med varandra, detta trots att de skulle transporteras i “kompatibla par”.

Vad gjorde då SMI:s personal när de upptäckte att fyra av aporna i januaritransporten hade dött en utdragen och plågsam död?

Slog de larm? Polisanmälde de djurplågeriet? Meddelade de tidningarna?

Nej. De skickade samma transportbil tillbaka till Nederländerna för att hämta fyra nya apor.

Så bråttom hade djurförsökarna att fortsätta med sina experiment att de inte ens hann ansöka hos Jordbruksverket om tillstånd för att föra in aporna i landet. The show must go on, som man säger.

För det är verkligen en show på SMI. Vad sägs om den här svarta sketchen, också från SMI:s teaterscen: Under ett försök med affibodymolekyler på SMI dog apan Ronaldino oväntat under nedsövningen.

Dödsorsaken? Ingen vet. Ronaldino obducerades av Mats Spångberg, chefsveterinär på SMI och regissör för hela verksamheten med försök på apor. Han hittade inget ovanligt.

Vad säger den ansvariga tillsynsmyndigheten om att SMI utreder sina egna misstag? Djurskyddsinspektör Olle Leander i Solna anser inte att ärendet behöver granskas närmare. En utredning skulle inte kunna ”frambringa några ytterligare fakta eller föranleda några åtgärder som skulle kunna förhindra att något liknande sker igen”, skriver han i ett mejl.

Till inspektör Leanders fördel ska sägas att han varit kritisk mot SMI:s djurhållning tidigare. I slutet av förra året gjordes ett tillsynsbesök hos SMI, och då avslöjades att flera apor hölls i mindre burar än som angivits i ansökan om att utföra försöken. Dessutom slarvade SMI med träningen av aporna.

Det tycks inte finnas någon ände på den dramatiska uppfinningsrikedomen hos regissör Spångberg. Så snart publiken lutar sig tillbaka och tar det lugnt så kommer en ny spännande effekt. Det är bara att tacka SMI för föreställningen. Tyvärr ger bänkarna träsmak och lokalerna luktar unket efter alla dessa år av djurutnyttjande. Snart dags för ridå?

Detta är ett svar på en krönika av Jackie Jakubowski, i Borås Tidning (2/5) och Hallands Nyheter (4/5).

Leder rättigheter för djur till att människovärdet urholkas? Jackie Jakubowski hävdar det. Djurrättsrörelsens budskap är antihumanistiskt, menar han. Det leder rent av till att man börjar ”värna om rashundar och slaktar barn tillhörande fel ras”.

Ligger det något i detta? Med över tio års erfarenhet av djurrättsrörelsen tillåter jag mig att tvivla. Jakubowskis resonemang bygger mer på retorik än på saklig analys och historiska fakta.

För det första stämmer det inte att djurrättsförespråkare saknar empati för människor. Tvärtom. De första organisationerna för djurskydd bildades på initiativ av slaverimotståndare och tidiga feminister. Flera sentida undersökningar har visat att människor som engagerar sig för djurs rättigheter också har ett större engagemang i andra sociala frågor än genomsnittsbefolkningen. Skulle dessa empatiska människor vara benägna att börja ”slakta barn tillhörande fel ras”? Det tror nog inte ens Jakubowski själv på.

För det andra är Jakubowski helt fel ute när han låter antyda att det var Tredje Rikets ”djurvänlighet” som gav upphov till det fascistiska människohatet. Det är rent struntprat att Hitlertyskland förbjöd djurförsöken. Nazisterna utförde mängder av djurförsök. De utsatte djur för cancer (vid en särskild anläggning kallad ”tumörfarmen”), difteri, tuberkulos, mul- och klövsjuka och mycket annat. Samtidigt togs djurskyddsföreningarna över av staten och tvingades i princip upphöra med sin verksamhet.

I Sverige konstaterade Djurens Rätt redan på 1930-talet att den tyska djurskyddslagen var en ”bitter missräkning”. Och inte bara för djuren. Under Nürnbergrättegångarna tillfrågades de nazistiska läkarna hur de förmått sig att utföra sina ohyggliga försök på människor. De svarade: ”Vi hade övat på djur.”

För det tredje var syftet med utställningen Holocaust on Your Plate (”Förintelsen på din tallrik”), som Jakubowski kritiserar, inte alls att jämställa Förintelsens judiska offer med de miljarder djur som varje år dödas i livsmedelsindustrin. (Utställningen finansierades i själva verket av en judisk överlevare, och kampanjen bedrevs av en judisk djurrättsaktivist.) Istället ville utställningen sätta fingret på de psykologiska mekanismer som är gemensamma för totalitär nationalism, rasism och djurförtryck. Nämligen dubbelmoral, empatisk avtrubbning och historiska fördomar.

Nazisternas propaganda gick i stor utsträckning ut på att avhumanisera och skuldbelägga judar, homosexuella, funktionshindrade, krigsfångar och politiska motståndare. Genom att de mänskliga offren i propagandan förvandlades till just djur – ”judiska råttor” och ”bolsjevikiska ormar” var vanliga jämförelser – blev Förintelsen psykologiskt genomförbar. Utan denna förminskning av offren till något ”mindre” än människor hade massmördandet knappast varit möjlig.

Det vore alltså riktigare att säga att djurförtrycket var en av förutsättningarna för antihumanismen. Inspirationen till fångtransporterna och koncentrationslägren kom delvis från den storskaliga djurindustrin. Många djurförsök utfördes för att förbereda biologisk krigföring. Heinrich Himmler – en av Förintelsens huvudarkitekter – hade misslyckats som kycklinguppfödare, men ville istället avla fram ”renrasiga” människor.

Självklart finns det väsentliga skillnader mellan Förintelsen och djurförtrycket. Mellan Auschwitz och Kronfågel. Mellan Heinrich Himmler och Mamma Scan. Men bör vi för den skull blunda för likheterna? Den antihumanistiska blindhet som nazisterna indoktrinerades till är av samma skrot och korn som vårt eget samhälles blindhet för djurens plågor. Ingen skulle vilja se sin hund eller katt bli behandlad som djuren i djurfabrikerna och på laboratorierna. Men vi tillåter det – och betalar för det – när det gäller kor och grisar, kycklingar och hönor, apor och möss.

Många människor blundade för fascismens skändligheter. De ville inte veta. De ville inte kännas vid sin egen medverkan. De försvarsmekanismerna är fortfarande vanliga. Samhället har gjort de flesta människor okänsliga för djurs lidande. De vill inte tänka på vems kropp som ligger på middagstallriken, eller vems päls som pryder jackans krage. De sväljer villigt industripropagandan om ”lyckliga djur” och de köttnationalistiska föreställningarna om ”världens bästa djurskydd”.

Som svurna antirasister vet både jag och Jackie Jakubowski att historielösheten och okunskapen är totalitarismens bästa vänner. Det som skiljer oss åt är att jag vägrar delta i den historiska och etiska revisionism som förnekar djurens verklighet och individualitet.

Djurens frigörelse är inget hot mot människovärdet. Det är i själva verket ett villkor för humanitetens blomstring. Jag tror att Jackie Jakubowski vid närmare eftertanke kan instämma i det. Kanske kan vi till och med enas om att våra antirasistiska röster måste höjas även för de offer som inte kan tala för sig själva.

Aldrig mer fascism. Aldrig mer förtryck. Inte av någon.

Folkets hus, Varberg
6 maj 2005

Det är något av en oskriven regel att inleda sådana här arrangemang med en historisk tillbakablick för att ge deltagarna en känsla av gemensamma historiska rötter. Jag ska inte göra något undantag från den regeln.

För att inte förringa historiens betydelse, eller vår roll i historien, tänkte jag börja från början. Jag tänkte börja för fem miljoner år sedan.

Då gav det märkvärdiga fenomenet som kallas för ”evolutionen” upphov till något som planeten ditintills aldrig hade skådat. Det var den mänskliga arten som grenade ut sig från primaternas gemensamma stamträd. De varelser som senare kom att kallas ”hominider” utvecklade spektakulära förmågor. De reste sig på två ben. Deras händer med motstående tummar frigjordes för avancerat arbete. Språket uppfanns. Teknologin föddes. Civilisationen uppkom.

De senaste 100 000 åren har mänskligheten förändrats väldigt lite biologiskt. Vad som däremot har förändrat är våra samhällsbyggande och teknologiska kapaciteter. Vårt stora dilemma idag är att vår moraliska utveckling inte har hållit jämna steg med den övriga intellektuella, sociala och tekniska utvecklingen. Världens tillstånd idag är ett tydligt vittnesbörd om det, med krig, svält och förtryck.

Det är sant att mänskligheten har gjort stora framsteg, men det har gått långsamt. Det tog årtusenden att montera ner slaveriet, och även våra formellt sett demokratiska samhällen präglas ofta av sexism, rasism, intolerans och klassklyftor. Och situationen för djuren är på många sätt värre än någonsin, till följd av massiv industrialisering av djurhållningen.

Men man bör inte förtvivla och tänka att det alltid tar tusentals år att förändra. Jag tror att den historiska utvecklingen ibland tar små språng. Jag tror också att vi har turen att leva mitt i ett sådant språng.

Bara de senaste tvåhundra åren har enorma förändringar ägt rum i människors syn på sig själva, på varandra och på andra djur. Filosofen Immanuel Kant formulerade det som så att ”upplysning är människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet”, vilket fångade hela Upplysningsprojektets tro på människans förmåga att utvecklas genom kritiskt förnuft, vetenskaplig forskning, filosofisk reflektion och politisk förändring.

En av dem som bidrog mest till den utvecklingen var förstås Charles Darwin, som fastslog det biologiska släktskapet mellan alla levande organismer och banade väg för en helt ny syn på både människor och andra djur.

Ytterligare dramatiska steg mot människans ”utträde ur sin självförvållade omyndighet” har tagits bara de senaste 40 åren. Sedan 1960-talet har kvinnorörelsen, medborgarrättsrörelsen, studentrörelsen, fredsrörelsen, miljörörelsen och rörelserna för homo-, bi- och transsexuellas frigörelse vunnit viktiga segrar för att utvidga den mänskliga friheten.

Martin Luther King Jr sade att målet för den humanistiska medborgarrättsrörelsen var att skapa en värld med utrymme för alla människor, och genom intensiv kamp har de sociala rörelserna sedan 1960-talet bidragit till att utöka detta utrymme genom att bekämpa fördomar och förtryckande strukturer.

Bland dessa sociala rörelser finns en speciell rörelse, nämligen djurrättsrörelsen. Det som gör vår rörelse unik är att den tar upplysningens och frihetskampens ideal på fullt allt allvar. Den spränger alla tidigare ramar, begränsningar och murar. Den kräver att etiken och empatin ska få flöda fritt och komma alla medvetna varelser till del. Den kräver respekt för alla våra systrar och bröder – oavsett om de fötts i päls, fjädrar eller fjäll.

Djurrättsrörelsens budskap bygger vidare på de senaste århundradenas mest progressiva ideal. Djurrättsrörelsen tar dessa ideal på allvar, men utvidgar dem också till deras moraliska fullbordan. Det gör att djurrättsrörelsen är den yttersta frontlinjen i kampen för social rättvisa. Vi formulerar ett frontalangrepp på vår egen arts och vårt eget samhälles självbild. Vi – som utgör rörelsen – är i själva verket den fysiska manifestationen av den mest revolutionära idé som mänskligheten någonsin viskat i sitt eget öra.

Det är en stor och viktig uppgift vi har. Och det är ett stort arbete som ligger framför oss. Jag hoppas att ni, liksom jag, under denna riksstämma – bland alla presentationer, motioner och ekonomiska pamfletter som kommer att hagla över oss – också kommer att känna värmen av den eld som driver den här rörelsen, värmen av den gemenskap som gör kampen möjlig, och värmen som finns i vetskapen om att vår kamp för ett samhälle som inte förtrycker djur är rättfärdig.

För min del kan jag inte tänka mig något finare och viktigare än att få vara en del av den moraliska revolution som vi genomför tillsammans. Jag hoppas att ni känner samma sak.

Med detta har jag den stora äran att förklara Djurens Rätts riksstämma 2005 för öppnad.

Hej!

Nu startar jag också en blog. Här kommer jag att lämna mer personliga kommentarer och reflektioner över aktuella djurrättsliga ämnen. Ständigt aktuell information om Djurens rätt – Sveriges största djurrättsorganisation – hittar du som vanligt på www.djurensratt.se.