Problem Animals: A Critical Genealogy of Animal Cruelty and Animal Welfare in Swedish Politics 1844–1944

Bild: Martin Smedjeback
Bild: Martin Smedjeback. Omslagsbild av Emanu.

Tro det eller ej, men det blev en avhandling till slut! Här nedan följer abstract och sammanfattning på svenska. Download the whole book in English here. Or order a hard copy via Publit here:


Abstract

Despite growing academic interest in the human–animal relationship, little research has been directed toward the political regulation of animal treatment. Even less attention has been accorded to the emergence of the long dominant paradigm in this policy area, namely, the ideology of animal welfare. This book attempts to address this gap by chronicling the early history of animal politics in Sweden with the aim of producing a critical, deconstructive genealogy of animal cruelty and animal welfare. The study ranges from the first political debates about animal cruelty in 1844 to the institution of Sweden’s first comprehensive animal protection act in 1944. Taking a post-Marxist and psychoanalytically informed approach to discourse analysis, the study focuses on how the “problem” of animal cruelty was articulated in the parliamentary debates and government documents throughout the period: What was the problem of animal (mis)treatment represented to be? What kinds of animal (ab)use were rendered uncontroversial? What kind of affective investments and ideological fantasies underpinned these discursive constructions, and how did the problematizations change over time? The book contains six empirical chapters that deal with the most important legal revisions in the period as well as the parallel debates about animal experimentation and slaughter. Two major discursive regimes—an early “anti-cruelty regime” and a later “animal welfare regime”—are identified in the material, and the transition between them is theorized in terms of discursive antagonism and dislocation. Focusing on the conflict between competing discursive logics, the study charts a century of ideological struggles through which our modern attitudes toward animals were born. The book also offers a critical reinterpretation of the success story of animal welfare. Against the assumption that modern animal welfarism progressively grew out of the preceding anti-cruelty regime, the central claim of this book is that the “welfarist turn” that took place in the 1930s and 1940s also functioned to re-entrench society’s speciesist values and de-problematize the exploitation of animals for human purposes.

Sammanfattning på svenska

Intresset för djur–människa-relationen har växt dramatiskt under de senaste fyrtio åren, både inom och utanför akademin. Under dessa årtionden har vi kunnat bevittna både framväxten av en ny kritisk djurrättsfilosofi och uppkomsten av en social rörelse för djurens frigörelse. Under samma tid har den kognitiva etologin har medfört ett paradigmskifte i synen på ickemänskliga djurs medvetanden, samtidigt som människors förhållningssätt till miljö, natur och djur har genomgått stora förändringar. Parallellt med dessa utvecklingsspår har ett nytt forskningsfält av människa–djur-studier uppstått. Denna utveckling startade inom moralfilosofin i början av 1970-talet, men spreds snabbt till andra discipliner som historia, sociologi, antropologi, litteraturvetenskap, genusvetenskap, kulturstudier och juridik (se Flynn, 2008; Nocella, Sorenson, Socha, & Matsuoka, 2014; Taylor & Twine, 2014).

Bland statsvetare och politiska filosofer har emellertid intresset för ”djurfrågan” – the animal issue – varit relativt litet. Det är först nyligen som politiska teoretiker på allvar börjat intressera sig för relationerna mellan människor och andra djur (se till exempel Garner, 1993, 1996, 1998, 2013; Nussbaum 2004, 2006; Donaldson & Kymlicka, 2011; Pachirat, 2011; O’Sullivan, 2007, 2011; Cochrane 2010, 2012; Smith, 2012; Wadiwel, 2015). Som David Schlosberg och Marcel Wissenburg (2014) konstaterar i en nyutkommen antologi om djur och politik finns det i dag ”en hel akademisk industri som sysslar med djurrätt, djurskydd och djuretik, samtidigt som väldigt lite har gjorts på det politiska området” (s. 1). När djurfrågan undantagsvis har uppmärksammats inom politikvetenskapen har intresset vanligtvis följt spår som trampats upp inom andra discipliner. Antingen har man följt den moralfilosofiska linjen och ställt normativa frågor om djurens moraliska ställning och rättigheter, eller så har man antagit ett ekologiskt eller miljöfilosofiskt perspektiv där djur uppfattas som delar av ekosystemen snarare än som individer. Betydligt mindre energi har ägnats åt empiriska studier av djurpolitiken som sådan, det vill säga åt de processer och ideologier som formar och reglerar den faktiska behandlingen av andra djur.

Samtidigt kan man hävda att några av de viktigaste och mest akuta frågorna rörande djur–människa-relationen är just politiska i detta avseende. Risken med att närma sig dessa frågor enbart ur djuretiskt eller ekologiskt perspektiv är att de strukturella dimensionerna av djurbehandlingen hamnar i skymundan. Frågan gäller nämligen inte bara hur vi bör behandla andra varelser – vi måste också analysera under vilka historiska och institutionella omständigheter vårt samröre med andra djur äger rum till att börja med. När djur–människa-relationen angrips från detta håll situeras den plötsligt bland den politiska teorins kärnfrågor: Vad är ett rättvist samhälle? Finns det några plausibla organisatoriska principer för ett sådant samhälle som är förenliga med att miljarder kännande varelser reduceras till objekt och görs till föremål för systematiskt utnyttjande? Om inte, vad är det som står i vägen för förändring? Och hur kan dessa hinder övervinnas? Här stöps problematiken om: frågor om personlig moral ersätts av ett kritisk-teoretiskt fokus på frågor om samhällelig rättvisa och asymmetriska maktrelationer. Genom denna ”politiska vändning”, menar jag, förflyttas också ”djurfrågan” från statsvetenskapens marginaler till där den hör hemma – i den kritiska politiska analysens centrum (se Wyckoff, 2014b; Jenkins, 2012; Pedersen & Stănescu, 2012).

Djurskyddsideologins uppkomst

Uppgiften att empiriskt studera djurutnyttjandets realpolitik har hittills huvudsakligen fallit på andra discipliner än statsvetenskapen. Många kritiska sociologer, antropologer och filosofer har till exempel undersökt relationerna mellan djurutnyttjande, moraliska uteslutningsmekanismer och förtryck av människor (Nibert, 2002, 2013; Noske, 1997; Patterson, 2002; Sanbonmatsu, 2011; Spiegel, 1989; Torres, 2007). Ett flertal feministiska djurrättsförespråkare har också utforskat det intersektionella samspelet mellan sexism och speciesism (Adams, 1990; Adams and Donovan, 1995, 2007; Birke, 1994; Gålmark, 2005; Luke, 2007; MacKinnon, 2004; Oliver, 2008; Wyckoff, 2014a). Flera historiker och historiskt orienterade forskare har vidare bidragit till vår förståelse av djur–människa-relationens förändringar över tid (se, till exempel, Ritvo, 1987, 1997; Kean, 1998; Kete, 2002, 2007; Franklin, 1999; Thomas, 1984; Tester, 1991; Malamud, 2011; samt, för Sveriges del, Alexius Borgström, 2009; Bromander, 1971, 1987; Dirke, 2000; Cserhalmi, 2002, 2004; Falkengren, 2005; Gålmark, 1997a).

Även om dessa undersökningar med nödvändighet har behandlat många politiska teman – och aktivt bidragit till en politisering av många naturaliserade föreställningar om djur–människa-relationen – så har mycket lite forskning riktats mot hur förhållandet mellan arterna har artikulerats inom statens formella politiska arenor. Inte heller har mycket intresse visats för uppkomsten av det sedan länge dominerande paradigmet inom djurpolitiken, nämligen djurskyddsideologin eller, med det uttryck jag använder i denna bok, djurskyddsregimen.

Denna bok intresserar sig för den historiska övergången mellan två diskursiva regimer som kan identifieras i den svenska djurpolitiken under perioden 1844–1944. Jag har kallat dessa två regimer för ”antidjurplågeri-regimen” respektive ”djurskyddsregimen” (se Tabell 1 i inledningskapitlet) och gjort det till min uppgift att teoretisera den process genom vilken den senare regimen ersatte den förra som det huvudsakliga ramverket för reglering och legitimering av samhällets djuranvändning.

Med ”antidjurplågeriregimen” avser jag här den sortens policyer och bestämmelser mot djurmisshandel som inrättades i många europeiska länder vid mitten av 1800-talet. Dessa lagar stiftades ofta i ”sedlighetens” namn och inriktades mot att stoppa öppet våld mot djur genom att hota enskilda individer med böter eller fängelse.

Efter en tid kan man dock urskilja ett skifte i politikens inriktning. Istället för att fokusera på enskilda djurplågare och fördöma deras moraliska tillkortakommanden så började djurpolitiken glida över till handla om positiva regleringar, differentierade bestämmelser för olika typer av djuranvändning, krav på minimistandarder i djurhållningen och systematiska inspektionsrutiner. Under 1900-talet kom denna typ av djurskyddsregim att framträda som en hegemonisk modell för både lagstiftningen och den allmänna debatten kring behandlingen av djur, en position som den behåller än i dag.

Detta är kanske särskilt sant för Sveriges del, ett land där djurskyddsmentaliteten utövar ett starkt grepp över den offentliga debatten. Sveriges första lag mot djurplågeri trädde i kraft år 1858 (SFS 1857:61), och efter ett antal revisioner av denna lagparagraf fick landet sin första mer omfattande djurskyddslag år 1944 (SFS 1944:220). Det är ingen överdrift att säga att de idéer som underbyggde denna första djurskyddslag har haft ett genomgripande inflytande i landet. När behandlingen av djur diskuteras i Sverige så återkommer ständigt föreställningen om en särskild svensk djurvänlighet, tillsammans med en stark tro på historiska framsteg (Diesen & Mille, 2009). I motiveringen till Sveriges nu gällande djurskyddslag från 1988 (SFS 1988:534) kan man till exempel läsa att ”I vårt land har djurskyddet en bred och djup förankring i människors medvetande. Som en viktig del av vårt kulturarv ingår att djur skall garanteras skydd.” (Proposition 1987/88:93, s. 14)

Samtidigt förblir det oklart vad denna ”breda och djupa förankring” och detta ”kulturarv” egentligen innebär. Trots djurskyddsregimens genomgripande inflytande i vår egen tid är det långt ifrån klart hur den uppstod och hur den kom att ersätta den tidigare dominerande regimen som den universella politiska ”lösningen” på alla problem som har att göra med behandlingen av djur.

Det vanligaste antagandet i detta hänseende verkar vara att den moderna djurskyddsregimen helt enkelt växte fram ur den tidigare, mer begränsade antidjurplågeriregimen, som dess naturliga och logiska förlängning. Detta antagande, som också tycks ligga implicit i en del tidigare forskning kring synen på djur under samma period (se kapitel 2) ger en bild av kontinuerlig progression i ”djurvänlighetens” utveckling.  Ur detta perspektiv framstår den moderna djurskyddsideologin lätt som något som med självklarhet utvecklades när avsmaken för djurplågeri växte och samhällets attityder till djur mognade.

Samtidigt kan denna bild av djurskyddsideologin som den samhälleliga djurvänlighetens högsta och (hittills) mest utvecklade stadium problematiseras. Under de senaste årtionden har en debatt om det statliga djurskyddandets meriter och tillkortakommanden blossat upp inom den internationella djurrättsrörelsen. Här har allvarliga frågor börjat ställas om djurskyddets historiska utvecklingsbana: Har djuren verkligen fått det bättre över tid eller har förhållandena förvärrats? Står det moderna djurskyddet verkligen för ett otvetydigt historiskt framsteg, eller har dess roll främst varit att skyla över djurförtryckets ständiga expansion? Framstår det inte som en oroande paradox att utnyttjandet av djur har intensifierats som aldrig förr just under den regim som gör anspråk på att skydda dem?

Inom djurrättsrörelsen kan man i dag urskilja en ganska långtgående splittring när det gäller hur djurskyddsregimen ska förstås. Å ena sidan finns det en reformsinnad majoritet som i huvudsak ser den moderna djurskyddslagstiftningen som en historisk framgång och fortsatta reformer som nödvändiga steg på vägen mot djurens fullständiga frigörelse (se exempelvis Phelps, odat., 2007, 2015; Friedrich, 2011; Garner i Francione & Garner, 2010). Å andra sidan står den ”abolitionistiska” falangen av djurrättsrörelsen som menar att djurskyddets vinster för djuren i stort sett har varit illusoriska. Ur detta perspektiv har djurskyddets historiska roll främst varit att skyla över det speciesistiska (djurförtryckande) samhällets motbjudande verklighet och döva konsumenternas samveten, samtidigt som våldet mot djur konstant har ökat. Här framstår tanken på att djurens frigörelse skulle stå att finna längs den politiska reformvägen som rent kontraproduktiv. Istället för att bedriva kostsamma politiska kampanjer borde djurrättsrörelsen ägna sig åt medvetandehöjande arbete och propaganda för veganism (se Francione, 1996, 2000, 2008; Francione i Francione & Garner, 2010; Dunayer, 2004; Hall, 2006, 2010).

Denna bok syftar inte till att avgöra denna samtida konflikt. Däremot tar den sin utgångspunkt i ett kritiskt djurrättsperspektiv och i den paradox som uppmärksammats av de abolitionistiska kritikerna – nämligen hur det kommer sig att djurskyddsregimen så lätt låtit sig förenas med en kraftig expansion av det samhälleliga djurutnyttjandet. Det som intresserar mig mer konkret är hur den svenska djurskyddsregimen uppnådde sin hegemoniska ställning, och huruvida vi gör rätt i att föreställa oss dess framträdande som det självklara ”nästa steget” i den samhälleliga djurvänlighetens utveckling efter den gamla antidjurplågeriregimen. Det främsta motivet med undersökningen är med andra ord att hjälpa oss förstå och möjliggöra en kritisk granskning av vår egen tids attityder till djur.

Lagstiftning om djurplågeri och djurskydd 1736–1945

Före år 1858 fanns det inte någon särskild lag mot djurplågeri i Sverige. Den enda tidigare bestämmelse som reglerade hur icke-mänskliga djur fick behandlas fanns i Byggningabalken från 1736. Där stadgades att den som sårade eller dödade ”annans fä eller hund” kunde dömas till böter samt till att kompensera djurets ägare (Byggningabalken, kapitel 22). Denna lag var dock att betrakta som ett rent egendomsskydd. Det var inte djurets egna intressen som stod i centrum, utan ägarens ekonomiska förlust.

Sveriges första lag mot djurplågeri i modernare mening stiftades av riksdagen år 1857 och trädde i kraft år 1858. Denna lag fick följande lydelse: ”Visar någon i behandling af egna eller andras kreatur uppenbar grymhet; straffes med böter från fem till och med etthundra Riksdaler Riksmynt (SFS 1857:61).

När landet fick en ny strafflag år 1864 flyttades djurplågeriparagrafen oförändrad över till detta lagrum, där den hamnade under kategorin ”sedlighetsbrott”. År 1890 höjdes maxböterna för brottet till 500 kronor, och år 1900 infördes även fängelse i högst sex månader i straffskalan (om omständigheterna var ”synnerligen försvårande”).

År 1907 ändrades djurplågeriparagrafen så att den även kom att omfatta djur i det vilda. Dess nya lydelse blev: ”Visar någon i behandling av djur uppenbar grymhet; straffes med böter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må till fängelse i högst sex månader dömas.” (SFS 1907:44)

År 1921 ändrades paragrafens lydelse igen till: ”Visar någon i behandling av djur uppenbar grymhet, genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes, straffes för djurplågeri med böter. Är djurplågeriet av svår beskaffenhet eller äro omständigheterna synnerligen försvårande; må till fängelse i högst sex månader dömas.” (SFS 1921:187)

År 1937 instiftades Sveriges första slaktlag. Den första paragrafen i lagen fastslog att ”Vid slakt av husdjur skall omedelbart före blodets avtappande djuret bedövas. Utan föregående bedövning må dock fjäderfä och kaniner avlivas därigenom att huvudet hastigt skiljes från kroppen.” (Proposition 1937:188, s. 2)

År 1944, slutligen infördes landets första preventiva djurskyddslag med en portalparagraf som löd: ”Djur skall behandlas väl och såvitt möjligt skyddas mot lidande.” (2 §) Därtill stadgades att vid djurförsök ”må ej större lidande tillfogas djuret än som är oundgängligt” (13 §). (Proposition 1944:43, s. 2, 4)

1944 års djurskyddslag ersatte emellertid inte den gamla djurplågeriparagrafen helt utan kompletterade den endast med ett förebyggande regelverk. Samtidigt ändrades paragrafen i strafflagen till ”Den som, genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes utsätter djur för otillbörligt lidande dömes för djurplågeri till böter eller fängelse.” (SFS 1944:220)

Den nya djurskyddslagen och den reviderade djurplågeriparagrafen trädde i kraft den 1 januari 1945.

Syfte och frågeställningar, teori och metod

Med den här boken vill jag göra ett bidrag till djur–människa-relationens politiska historia på två sätt. För det första redogör jag på ett relativt heltäckande sätt för den historiska utvecklingen inom ett policyområde som inte tidigare uppmärksammats särskilt mycket av den statsvetenskapliga forskningen. För det andra erbjuder jag en kritisk omtolkning av den tidiga svenska djurpolitiken och framväxten av den svenska djurskyddsideologin. Bokens främsta syfte är härvidlag att utveckla en kritisk, dekonstruktiv genealogi för begreppen djurplågeri och djurskydd såsom de brukades i den svenska djurpolitiken från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet. Två frågeställningar har stått i centrum för detta projekt:

  • Hur uppstod och förändrades det politiska problemet med djurplågeri under det sekel som undersökningen omfattar?
  • Är det rimligt att tolka den nya orienteringen inom djurpolitiken under 1930- och 1940-talen som resultatet av en obruten utveckling av humanitära värderingar, eller har vi skäl att ifrågasätta denna progressionsberättelse?

För att besvara dessa frågor vänder jag mig i denna bok till de tidiga debatterna om djurplågeri och djurskydd som ägde rum i den svenska riksdagen, från den första motionen i frågan från år 1844 till och med stiftandet av Sveriges första preventiva djurskyddslag år 1944. Det som främst intresserar mig är hur djurplågeri och djurmisshandel kom att artikuleras som politiska ”problem” i behov av reglering, liksom hur dessa problem (med åtföljande lösningsförslag) förändrades över tid.

Teoretiskt och metodologiskt utgår studien från ett postmarxistiskt och psykoanalytiskt perspektiv på samhälleliga diskurser och ideologier (Laclau & Mouffe, 1985/2001; Stavrakakis, 2007). Kortfattat innebär detta att jag uppfattar de ”problem” som formulerades av riksdagen och regeringen som historiskt kontingenta konstruktioner – problemframställningar eller problemartikulationer – som ytterst måste tolkas som produkter av den särskilda maktsituation inom vilka de uttalades. Ett grundläggande antagande här är att politiska problem inte uppträder som oberoende, yttre ”verkligheter” som politiker och andra aktörer endast har att reagera på. Istället betonas att samhälleliga aktörer är delaktiga i att producera problemen som problem. Att framställa något som ett politiskt problem involverar alltid att åkalla vissa världsbilder eller samhälleliga ontologier inom vilka problemet i fråga framstår som givet eller självklart. Politiska problem är med andra ord alltid delaktiga i skapandet av den sociala verkligheten (Bacchi, 1999, 2009, 2012; Boréus, 2010).

Av detta synsätt följer några viktiga sociala, politiska och vetenskapliga konsekvenser. För det första, att människor lever stora delar av sina liv genom de problematiseringar av verkligheten som har förskansats i hegemoniska diskurser. För det andra, att politisk kamp till stor del är en kamp om makten över problemframställningarna eftersom dessa sätter ramarna för vad som kan tänkas, sägas och göras inom varje givet diskursivt system. För det tredje, att en samhällsanalys med kritiska ambitioner måste intressera sig för vilka problemframställningar som dominerar politiken, liksom hur dessa konstrueras.

Förutom denna ingång till studiet av politiska problem bygger denna undersökning på vissa element hämtade från den lacanska psykoanalysen (se Žižek 1989/2008; Stavrakakis, 1999, 2007; McGowan, 2013; Edelman, 2004). Här betonas inte bara att den sociala verkligheten är en diskursiv konstruktion. Stor vikt läggs också vid de affektiva, känslomässiga krafter som binder människor i lojalitet mot vissa dominerande  världsåskådningar.

Enkelt uttryckt kan man säga att det lacanska perspektivet står för en filosofisk antropologi där det mänskliga subjektet präglas av en kronisk ”brist”. Denna brist uppstår samtidigt som subjektet självt, i samma ögonblick som barnet träder in i språkets värld och börjar göra en distinktion mellan sig själv och andra. Från denna stund är barnet tvunget att formulera sin egen identitet utifrån de språkliga element som samhällets förhärskande diskurser gör tillgängliga. Det stora problemet är emellertid att språkets abstraktioner aldrig fullt ut kan fånga den konkreta mänskliga existensen. Här uppstår ett skavande glapp mellan vår levda erfarenhet och de identifikationer som finns tillgängliga, vilket medför att det mänskliga tillståndet alltid framstår som ett tillstånd av ofullständighet. Psykoanalytikern Jacques Lacan formulerade detta som att inträdet i språket sker till priset av en ”kastration” genom vilken subjektet berövas en ursprunglig känsla av helhet eller njutning (jouissance). Detta berövande väcker i sin tur subjektets begär efter att återvinna det som gått förlorat, vilket ger upphov till en outtröttlig jakt på nya identifikationer (vilka i sin tur är dömda att misslyckas, och så vidare).

Denna psykologiska disposition får politiska konsekvenser på så sätt att människor lämnas sårbara för den sortens diskurser som lyckas manipulera deras brist eller locka dem med löftet om att återställa deras förlorade njutning. En viktig instans i denna process är vad filosofen Slavoj Žižek (1989/2008) har kallat den ”ideologiska fantasin”. Här åsyftas en psykologisk funktion som stimulerar det mänskliga begäret genom att täcka över bristerna i de diskurser vi identifierar oss med. Den ideologiska fantasin verkar i huvudsak genom att ”bortförklara” de dominerande diskursernas inkonsekvenser och skavanker. Istället för att framstå som de tillfälliga och historiskt konstruerade system de faktiskt är, upplevs de hegemoniska meningssystemen genom fantasins skärm som i grunden stabila storheter. Det typiska mönstret är att de sociala problem som samhällsorganisationen själv ger upphov till förskjuts till ett yttre hinder eller en ”fiende” som beskylls för att sabotera samhällets harmoni. Tack vare denna förskjutning behöver det ideologiskt interpellerade eller ”gripna” subjektet aldrig konfrontera det traumatiska faktum att diskursen aldrig kommer att kunna bota dess egen brist (Glynos & Howarth, 2007; Stavrakakis, 1999, 2007; Svärd, 2011b, 2011c, 2012; Svärd och Tinnerholm Ljungberg, 2013).

I denna bok intresserar jag mig främst för hur denna fantasmatiska dialektik kom till uttryck i de historiska debatterna om djurplågeri och djurhållning. Särskilt fokus läggs på hur ”djurplågaren” konstruerades som en avvikande och hotande ”andre”, och hur denna position fungerade som en konstitutiv utsida som fick det vardagliga utnyttjandet av djur – till mat, kläder, experiment, underhållning, och så vidare – att framstå som normalt och okontroversiellt. För att fånga de historiska problemframställningarna har följande analytiska frågor genererats ur de just nämnda teoretiska ståndpunkterna:

  • Hur framställdes problemet med behandlingen av djur i de politiska debatterna under perioden?
  • Vilka lösningar lyftes fram?
  • Vilka typer av djurutnyttjande/djurbehandling förblev oproblematiserade?
  • Vilka var de diskursiva villkoren för att just dessa problemframställningar skulle framträda (både i termer av deras underliggande antaganden och i termer av diskursiva antagonismer och dislokationer)?
  • Vilka produktiva effekter hade dessa problemframställningar
    (i termer av de sociala kategorier och identiteter de gav upphov till)?
  • Vilka affektiva investeringar och ideologiska fantasier underbyggde dessa problemformuleringar?

Från djurplågeriförbud till djurskydd

Den konkreta utvecklingen inom djurpolitiken spåras i denna bok i sex empiriska kapitel som bygger på samtliga riksdags- och regeringsdokument (debatter, motioner, propositioner, interpellationer och statliga utredningar) i djurplågeri- och djurskyddsfrågor under perioden.

I kapitel 3 visar jag hur de tidigaste debatterna om djurplågeri på 1840- och 1850-talet främst kretsade kring problemet med djurplågeri bland de lägre samhällsklasserna. I linje med en bredare europeisk utveckling vid samma tid var de utbildade högre klasserna i Sverige benägna att manifestera sin egen moraliska finess genom att göra djurvänligheten till en måttstock för samhällets civilisationsgrad (se kapitel 2 och Cserhalmi, 2004). Inom djurpolitiken etablerades vid denna tid en klassideologiskt färgad ”idealbild” av djurplågeriet, där den utpekade djurplågaren som regel var en outbildad arbetare eller bonde som påstods misshandla eller vansköta sina djur på grund av girighet, råhet eller brist på självkontroll. De flesta debatter under denna period handlade om misshandel av offentligt synliga eller symboliskt högt värderade djur som hästar och andra dragdjur. Klagomålen om djurplågeri kretsade i sin tur främst kring att djur utsattes för fysiskt våld, utsattes för hårt väder eller överansträngdes i arbetet. Psykiskt lidande hos djur eller deras övriga levnadsomständigheter diskuterades däremot inte som möjliga problem i behov av reglering under denna period.

Vidare fanns en stark konsensus kring föreställningen om att djur fanns till för människor att använda. Denna tanke förankrades ofta i en gammal (grekisk–katolsk) tankefigur om att alla livsformer utgjorde en scala naturae eller en kosmisk hierarki med Gud och människan i toppen och djur och växter i botten. Denna hierarkiska kosmologi återkom i olika skepnader under hela perioden, som regel för att ge näring åt argumentet att de högre stående varelserna hade en naturlig rätt att utnyttja de lägre stående. Men samtidigt som människans härskarroll naturaliserades på detta sätt fanns det också en uppfattning om att djuren i någon mån var skyddsvärda för sin egen skull och att människan från sin upphöjda position hade ett särskilt ansvar för den lägre skapelsen.

I tidens politiska debatter växlade argumenten för att reglera behandlingen av djur mellan en ressentimentfylld vilja att disciplinera djurplågarens råa sinne och en uppriktig ambition att minska djurens lidande. Lösningsförslagen växlade i sin tur mellan krav på avskräckande straff och förhoppningen att samhällsmoralens utveckling snart skulle leda till att det mesta av djurplågeriet upphörde av sig självt.

Utfallet av 1840- och 1850-talets debatter blev en lag som trädde i kraft 1858. Där fastslogs att den som uppvisade ”uppenbar grymhet” i behandlingen av ”egna eller andras kreatur” kunde dömas till böter (SFS 1857:61). Det centrala begreppet här – ”uppenbar grymhet” – visade sig dock vara synnerligen svårtolkat. Framför allt visade det sig vara svårt att dra en tydlig gräns mellan acceptabel djuranvändning och oacceptabelt djurplågeri. Så snart en viss praktik stämplades som ”uppenbart grym” visade det sig att samma kritik lika gärna kunde riktas mot en hel rad andra former av djuranvändning som åtnjöt full samhällelig acceptans. Dessa tolkningssvårigheter, menar jag, vittnar om att det redan från början fanns en grundläggande antagonism inom djurplågeridiskursen. Denna spänning ledde till återkommande debatter kring innebörden av begreppet ”uppenbar grymhet”, men den antagonistiska revan kunde aldrig riktigt övervinnas inom ramarna för den diskursiva regim som dominerade 1800-talets politiska tal och tänkande kring behandlingen av djur.

I kapitel 4 studerar jag 1880-talets intensiva debatter om djurförsöken, eller ”vivisektionen” som verksamheten vanligen kallades. Här argumenterar jag för att problemframställningarna kring vivisektionen starkt påverkades av att verksamheten blev något av ett slagfält i en mycket mer omfattande kamp mellan olika elitideologier. Det som ytterst stod på spel i denna tid av snabb modernisering och stora sociala omvälvningar var vilken roll vetenskapen och dess världsbild skulle ha. Kristen idealism och traditionella värderingar bröts mot naturvetenskapens materialistiska och utilitaristiska böjelser, och i denna kamp framträdde de redan kontroversiella djurförsöken som ett särskilt intensivt oroscentrum. Enligt vivisektionens kritiker, både i och utanför riksdagen, representerade djurförsöken det allra värsta hos den skenande vetenskapliga moderniseringen. Vivisektionen framställdes som en växande internationell trend som inte bara orsakade ett ohyggligt lidande utan också hotade att undergräva samhällsmoralen i stort. I vivisektören såg kritikerna en fasansfull vision av hur vetenskapen och det instrumentella förnuftet löpte amok och söndertrampade alla etablerade värden.

De politiker som ville reglera djurförsöken lutade sig ofta på lagen från 1858 som förbjöd uppvisande av ”uppenbar grymhet” i behandlingen av djur: Hur kunde det komma sig att de grymheter som ägde rum bakom laboratoriernas slutna dörrar inte räknades som kriminella överträdelser i relation till denna lag? Till svar framhävde djurförsökens försvarare att vivisektionen i Sverige var av ringa omfattning och att den medförde en avsevärd samhällsnytta. En lagstiftning som inskränkte vivisektionen, varnade de, riskerade att avskaffa den vetenskapliga friheten och ödelägga utsikterna för ytterligare framsteg. Mot anklagelserna om djurplågeri kontrade de med en anklagelse om hyckleri bland kritikerna: Var de inte själva på olika sätt inblandade i plågsamt utnyttjande av djur? Stod inte aktiviteter som jakt, fiske och kastrering av lantbruksdjur för oändligt större plågor än vivisektionen? Försvaret av djurförsöken skrevs också in i ett ramverk av vad jag har valt att kalla för ”tragisk naturalism”. Här framställdes vivisektionen inte som ett val utan som en beklaglig nödvändighet, en börda som tvingats på mänskligheten i en moraliskt fördärvad värld

Mot dessa argument hade vivisektionens kritiker svårt att bjuda annat motstånd än ett resolut fasthållande vid ideal som medlidande och måttfullhet. Trots återkommande heta debatter under hela 1880-talet infördes ingen reglering av verksamheten. Vad som däremot åstadkoms genom konflikten kring djurförsöken var en destabilisering av den gamla antidjurplågeriregimen. När djurförsöken plötsligt politiserades utmanades bilden av det ”ideala” djurplågeriet som ett strikt underklassfenomen. Begreppet ”uppenbar grymhet” började förskjutas och utvidgas, och det blev allt mer oklart var gränserna skulle dras mellan kriminellt djurplågeri och annan djuranvändning.

I kapitel 5 följer jag de fortsatta debatter som ledde fram till den första större revisionen av strafflagens paragraf om djurplågeri år 1907. Detta år utvidgades paragrafens skydd till att också gälla djur i det vilda och inte bara djur som ägdes av en människa (”egna eller andras kreatur”). Kapitlet framhäver de ihållande gränsdragningsproblem som politikerna tvingades brottas med när den gamla antidjurplågeriregimen utsattes för ökande påfrestningar från två skilda håll. För det första hade ett antal nya frågor dykt upp på den djurpolitiska agendan. Bland dem fanns vivisektionen, långa djurtransporter och slakt utan bedövning. Dessa frågor dök så att säga upp ”utifrån” och tvingade sig på djurplågeridiskursen. Samtidigt var frågorna svåra att hantera inom ramarna för den befintliga regimen eftersom den tillgängliga diskursiva grammatiken inte kunde ge dem en entydig mening. Långa djurtransporter, till exempel, framstod på många sätt som ”uppenbart grymma.” Men samtidigt var djurens lidande i järnvägsvagnar och lastrum inte ett självklart uttryck för någon enskild grym personlighet eller någon aktiv intention att åsamka lidande. För det andra levde oenigheten kvar kring hur rekvisitet ”uppenbar grymhet” egentligen skulle tolkas. Betydelsen hos detta begrepp tycktes expandera med tiden och motsvarade allt mindre de etablerade föreställningarna om vad djurplågeri var och hur den typiska djurplågaren såg ut. Denna utmaning utgjorde vad vi kan kalla en intern eller immanent kris, eftersom den hotade att blottlägga antidjurplågeriregimens karaktär som konstruerad kring en godtycklig gräns mellan djurplågeri och ”normal” djurutnyttjande.

För att lösa dessa problem presenterades flera alternativa skrivningar av djurplågeriparagrafens huvudrekvisit, men ingen av dessa godtogs av riksdagen. Utfallet blev återigen en kompromiss. Förbudet mot att uppvisa uppenbar grymhet i behandlingen av djur utsträcktes till att omfatta fritt levande djur, men samtidigt omarbetades djurplågeribegreppet så att möjligheterna att göra en bokstavlig tolkning av detsamma undergrävdes. I förarbetena till 1907 års lag framgick det att ”uppenbar grymhet” framgent skulle tolkas som sådan behandling som överträdde de lokalt etablerade normerna för hur djur borde behandlas. I praktiken innebar det att möjligheten att läsa ”uppenbar grymhet” som en sorts absolut tröskelvärde för djurplågeri upplöstes. Istället för en enda definition av djurplågeri infördes lika många definitioner som antalet etablerade former av djurutnyttjande.

Denna omartikulering av problemet räckte emellertid inte för att övervinna den diskursiva krisen. Som jag visar i kapitel 6 om 1910-talets debatter var det fortsatt svårt att definiera vad djurplågeri egentligen var. Situationen förvärrades ytterligare av att ett växande antal frågor och reformförslag fördes upp på den nationella politiska dagordningen. Bland djurskyddsvännerna i riksdagen var huvudproblemet vid denna tid den upplevda diskrepansen mellan lagens till synes restriktiva bokstav och allmänhetens breddade förståelse av vad djurplågeri betydde. Det klagades ofta på att den gamla lagen fäste sig alltför mycket vid förövarens intentioner och sinnestillstånd, och att den därför förbisåg de många former av opersonlig grymhet som införandet av nya praktiker och teknologier gav upphov till.

I ett försök att komma till rätta med de problematiska kollisionerna mellan människors och djurs intressen presenterade regeringen ett reformförslag år 1921. I propositionen föreslogs att det subjektiva rekvisitet ”uppenbar grymhet” skulle tas bort och den nya lagen skulle lyda: ”Den, som gör sig skyldig till oförvarlig misshandel eller överansträngning av djur eller genom vanvård tillfogar djur lidande, straffes för djurplågeri med böter. Är djurplågeriet av svår beskaffenhet eller äro omständigheterna synnerligen försvårande; må till fängelse i högst sex månader dömas.” (Proposition 1921:6, s. 2) Men inte heller denna förändring vann riksdagens gillande. Skrivningen om ”uppenbar grymhet” behölls i 1921 års lagrevision, även om den kvalificerades något med tillförandet av konkreta exempel på djurplågeri i enlighet med regeringens förslag.

I kapitel 7 tar jag ett tidsmässigt steg tillbaka för att spåra debatterna kring slaktfrågan från det sena 1880-talet till införandet av Sveriges första lag om bedövning vid slakt från 1937. Kapitlet fokuserar på de problemframställningar som fördes fram kring fyra former av slakt: traditionell hemslakt på landsbygden, skäktning enligt judisk tradition, renslakt bland samerna och den ”dansk–amerikanska” metoden för grisslakt.

Dessa kontroversiella slaktmetoder hade två saker gemensamt: de utövades alla utan att djuren bedövades innan de tappades på blod, och de associerades alla i större eller mindre mån med ”andra” grupper. Problemframställningarna kring dessa slaktmetoder oscillerade därför mellan uppriktiga försök att komma till rätta med djurens lidande och mindre klädsamma försök att stämpla ”de andra” som avvikande eller kulturellt och moraliskt underutvecklade. (Den ”normala” slakt som utfördes å den svenska majoritetsbefolkningens vägnar problematiserades knappt alls under perioden. Användningen av moderna bedövningsteknologier som skjutapparater och slaktmasker ansågs helt och fullt eliminera riskerna för att djur skulle utsättas för lidande i dessa sammanhang.)

Återigen var den centrala frågan huruvida slaktens realiteter stred mot djurplågerilagen eller ej. Under vilka omständigheter, om några alls, kunde dödandet av djur för mat betraktas som ”uppenbar grymhet”? Den lösning som till sist vann mest stöd var att helt och hållet kringgå lagen om djurplågeri och införa en separat slaktlag för att reglera dödandet av djur. Under 1920-talet gjordes ett antal försök att formulera en lag om obligatorisk bedövning vid slakt, men samtliga stupade på frågorna om den judiska befolkningens rätt till fri religionsutövning och de ekonomiska riskerna för de svenska baconexportörerna (det fanns här en rädsla för att den engelska marknaden skulle rata bedövningsslaktat fläsk). En lag om bedövning kunde inte införas förrän 1937, vid vilken tidpunkt rädslan för en engelsk bojkott av svenskt bacon hade försvunnit och utvecklingen av elektrisk bedövningsteknik tycktes erbjuda ett sätt att förena judisk skäktning med bedövning.

I kapitel 8, slutligen, ägnar jag mig åt den moderna djurskyddsideologins genomslag under 1930- och 1940-talet. Under denna period inträffade ett påfallande snabbt skifte i de grundläggande problemframställningarna inom djurpolitiken. Tidigare hade det ofta understrukits att lagen mot djurplågeri spelade en mycket viktig pedagogisk roll när det gällde att förändra sociala normer. Nu förnekades plötsligt alla sådana effekter. Den gamla lagen sågs nu som full av kryphål och som inkonsekvent implementerad av domstolarna. Både djurskyddsutredningen från 1938 och regeringens proposition från 1944 stämplade den gamla djurplågeriparagrafen som otillräcklig och utdaterad – särskilt i jämförelse med de mer omfattande djurskyddslagar som vid det här laget hade instiftats i flera andra länder.

Vid det här laget hade också föreställningarna om djurs sårbarhet förändrats. Djur ansågs nu inte bara lida skada av fysisk misshandel, utan även av sådana omständigheter som deras stallförhållanden och villkoren under transporter. Samtidigt bestod tanken om en hierarki av livsformer, även om den nu uttrycktes i vetenskapliga snarare än i religiösa termer. Vid sidan av de gamla vanliga frågorna hade också en rad nya djurskyddsfrågor gjort sig påminda under 1930- och 1940-talen. Det nya huvuddilemmat, antyddes det, var att den gamla lagen inte längre kunde hålla jämna steg med djuranvändningens utvidgning. Tanken att alla former av ”uppenbar grymhet” skulle kunna bestraffas tedde sig allt mer ohållbar. Den lösning som förespråkades på detta problem var att inrätta en ny sorts ramverkslag med riktlinjer och standarder för hur djur skulle behandlas. Parallellt med detta problematiserades och omarbetades den gamla djurplågeriparagrafen så att den började fokusera mer på handlingens effekter snarare än dess intentioner. Rekvisitet ”uppenbar grymhet” ersattes nu med en skrivning om att det var straffbart att utsätta djur för ”otillbörligt lidande”.

Dessa problemformuleringar och deras åtföljande lösningarna medförde viktiga förändringar men kännetecknades också av tydlig kontinuitet, särskilt vad gäller det som inte problematiserades. Bland förändringarna kan vi notera hur djurplågerilagens klasskaraktär gradvis tonade bort, liksom hur synen på djurs sårbarhet omartikulerades för att inrymma inte bara fysiskt lidande utan även andra ogynnsamma förhållanden och vissa former av psykiskt lidande. Vi kan också observera hur betydelsen hos begreppet ”grymhet” gradvis utvidgades och ledde till en (ofta oönskad) problematisering av en rad praktiker som tidigare uppfattats som okontroversiella. Bland det som inte förändrades bör vi notera att de definitioner av djurplågeri som framkastades alltid gjorde halt innan de riskerade att hota den speciesistiska samhällsordningen som sådan. Stora ansträngningar gjordes för att forma problemet med djurplågeri på ett sådant sätt att det bara blev tillämpbart på det marginella, tillfälliga och avvikande, allt medan det vardagliga djurutnyttjandet lämnades orört. Under en lång period var det möjligt att bedriva en sådan diskursiv ”containmentpolitik” inom ramen för antidjurplågeriregimen, men med tiden blev denna diskurs allt mer ansträngd och ett paradigmskifte blev av nöden påkallat.

Den djurskyddsliga vändningen
och dess betydelse

Den viktigaste slutsatsen i denna bok är att det är möjligt att tala om ett väsentligt brott eller skifte i den politiska diskursen om djurbehandling mot slutet av den studerade perioden. Den ”djurskyddsliga vändning” som jag har identifierat från mitten av 1930-talet och framåt representerade en kvalitativ förändring med betydande normativa implikationer. Som jag visar i kapitel 1 har andra forskare som studerat samma period inte noterat det specifika med den nya djurskyddsregim som uppstod vid denna tid. Deras redogörelser tycks ofta inrymma ett outtalat antagande om att djurvänliga attityder mot djur växt fram gradvis och progressivt. Detta kan till exempel uttryckas som en rörelse från en nyttoorienterad ståndpunkt till större identifikation med djuret (Dirke, 2000); som en förskjutning från rena produktivitetshänsyn till större uppskattning av djurens egenvärde (Cserhalmi, 2004); eller som en glidning från en rationalitetsbaserad pol till en djurskyddsförespråkande pol i lagstiftningens underliggande normstruktur (Alexius Borgström, 2009).

Dessa redogörelser är utan tvivel riktiga i den mån de refererar till det explicita innehållet i tidens politiska och kulturella diskurs. Känslan av en växande djurvänlighet hörde till modernitetens allmänna Zeitgeist. Ändå leder framhävandet av dessa dualismer lätt till en bild av den historiska utvecklingen som att en av de två ”polerna” långsamt övervann den andra. Denna läsning, i sin tur, tenderar att få den moderna djurskyddsregimen att framstå som en (teleo)logisk fortsättning på den tidigare antidjurplågeriregimen. Djurskyddsideologin och djurskyddslagen artikuleras så att säga som antidjurplågeridiskursens självklara ”nästa stadium”.

Grymhetens kris och kollaps

I denna bok erbjuder jag en alternativ genealogi för den moderna djurskyddsregimen. Som jag ser det var övergången till denna ordning inte främst resultatet av att en humanitär idé långsamt övervann sin tids hinder för att till slut konsolidera sig själv i en högre och mer fulländad form. Istället framställer jag denna övergång som resultatet av en lång immanent kris inom den föregående hegemoniska regimen

Den tidigare antidjurplågeriregimen, menar jag, etablerades inte bara för att skydda djur från lidande, utan också för att dra upp en gräns mellan ”normalt” och excessivt djurutnyttjande. Vi kan uttrycka denna poäng ännu mer radikalt genom att säga att det ”normala” djurutnyttjandet aldrig riktigt existerade förrän det producerades som sådant genom uteslutandet av dess konstitutiva utsida eller ”andra” i form av det avvikande ”djurplågeriet”. Detta uteslutna ”andra” fann sin första konkreta inkarnation i den obildade underklassdjurplågaren som blev det huvudsakliga objektet för statlig och polisiär disciplinering. Det viktiga här är dock att samma diskursiva gest som grundlade distinktionen mellan reguljär djuranvändning och djurplågeri också introducerade den problematiska antagonism som skulle hemsöka antidjurplågeridiskursen under ett helt sekel.

Min huvudpoäng är att samma villkor som gjorde det möjligt att separera det acceptabla djuranvändandet från det oacceptabla djurplågeriet också utgjorde villkoren för denna distinktions omöjlighet. Som alla diskursiva identiteter grundlades betydelsen hos det ”normala” djuranvändandet genom relegeringen av dess ”andra”, djurplågeriet, till diskursens utsida. Men det som trängdes bort försvann aldrig. Det lurade alltid i bakgrunden och hotade att återkomma och avslöja ”insidans” kontingens och avsaknad av självidentitet.

Faktum är att det var just denna konstitutiva omöjlighet hos antidjurplågeriregimen som reformpolitikerna försökte exploatera. En av deras främsta strategier var att lyfta fram de många likheterna mellan de former av djurutnyttjande som redan förbjudits och de praktiker som de önskade reglera. Om det var kriminellt djurplågeri att slå eller överanstränga en häst på gatan, hur kunde det då vara tillåtet att slakta djur utan bedövning eller använda dem i plågsamma experiment? Var inte dessa praktiker, i en abstrakt mening, identiska eller ekvivalenta? Denna reformistiska ”ekvivalenslogik” krockade vanligen med den ”skillnadslogik” som reformmotståndarna satte i bruk för att slita isär de identitetskedjor som byggdes upp av reformkraven (jfr Laclau & Mouffe, 1985/2001). I ett försök att bibehålla den givna gränsdragningen mellan ”normal” och ”excessiv” djuranvändning betonade de sistnämnda politikerna skillnaderna mellan olika praktiker och försökte absorbera de omstridda elementen inom den befintliga diskursiva regimen. I detta sammanhang kunde försvararna av status quo ofta vinna ett övertag genom att beslå reformpolitikerna med inkonsekvens och vacklande hållning. Ville de verkligen skydda alla djur från lidande? Skulle detta inte i så fall leda till ett slut för jakt och fiske – ja till och med köttätandet – i stort? Vad skulle hända med den vetenskapliga friheten? Och hur var det med ”djurskyddsvännerna” själva – levde de som de lärde eller var de också involverade i djurplågeri på olika sätt? Denna motstrategi var framgångsrik på så sätt att reformpolitikerna tvingades till en sorts självcensur. För att inte framstå som extrema eller orealistiska var de tvungna att uttrycka sig med moderation och anpassa sig till det tillgängliga normativa språkbruket. Samtidigt kunde reformmotståndarna för sin del inte helt förkasta djurskyddsprinciperna utan att hamna i en position där de försvarade godtycklig grymhet. Båda sidorna i debatten var med andra ord tvungna att förhålla sig till normerna för politisk respektabilitet liksom de hårda ramar som sattes av den speciesistiska normaliteten. Problemet med djurplågeri fick inte lov att växa sig alltför stort, men det fick inte heller förminskas alltför mycket.

Jag menar att de politiska debatterna om användningen av djur bör ses som en pågående kamp om vilka element som skulle länkas in i, eller kopplas bort från, den betydelsekedja som byggde upp själva ”problemet” med djurplågeriet. Den rörelse mellan olika ”poler” av attityder mot djur som registrerats i tidigare studier kan, som jag ser det, bäst fångas i termer av ett spel mellan ekvivalens och skillnad, där den ena logiken hela tiden pressade på för en utvidgning av grymhetsbegreppet medan den andra försökte begränsa detsamma.

I båda fallen gjordes dock de politiska ställningstagandena i en obestämbar terräng utan självklar grund. Den kedja av sammanlänkade diskursiva moment som rullades ut i en riktning kunde lika snabbt rullas tillbaka åt det andra hållet. Även om vissa normer kan betraktas som hegemoniska under hela perioden så var det alltid fråga om en i grunden prekär hegemoni som ständigt hemsöktes av de antagonistiska krafter som hade uteslutits när diskursen konstituerade sig. Denna immanenta instabilitet förvärrades av de dislokerande påfrestningar som drabbade diskursen utifrån. Jag återkommer genom hela boken till att debatterna om djurplågeri och djurskydd utspelade sig under en period av snabb modernisering och djupgående sociala omvälvningar. Dessa förändringar gav upphov till ”extradiskursiva” utmaningar genom att producera fenomen som inte på ett enkelt sätt kunde passas in i den befintliga politiska diskursen om djurplågeri. De nya djurfrågor som dök upp på riksdagens dagordning lät sig inte utan problem assimileras inom den existerande regimen. Samtidigt som det var lätt att se hur infrastrukturella förändringar som utbyggnaden av järnvägsnätet och ångbåtstrafiken påverkade längden på djurtransporterna och orsakade lidande så var det svårt att jämka samman dessa nya fenomen med ”idealbilden” av djurplågeri. Att passa in dessa nya frågor i ett koherent meningssystem var som att försöka pressa in fyrkantiga klossar i runda hål. Å ena sidan såg många av dessa nya frågor ut som djurplågeri, men samtidigt kunde de inte räknas som ”riktigt” djurplågeri utan att leda till en upplösning av den generativa matris som oupphörligen arbetade med att återskapa djurutnyttjandet som något normalt och, kanske ännu viktigare, som något politiskt hanterbart. Det var dessa dislokationer (eller konfrontationer med det Reala i lacansk mening), som drev fram ständigt nya försök att ”tämja” djurplågerifrågan och absorbera den inom den rådande ordningen.

Antidjurplågeriregimens påfrestade natur manifesterade sig främst i de återkommande debatterna om brottets huvudrekvisit: ”uppenbar grymhet”. Innebörden av detta begrepp var på en och samma gång självklar och mystiskt undanglidande. Å ena sidan fanns det vissa former av djurbehandling som klart och tydligt ”gick över gränsen”. Å andra sidan var denna gräns i sig omöjlig att fixera. Varhelst den drogs upp tycktes den skapa mer problem för politikerna än de hade haft från början. Trots alla kreativa försök att omdefiniera begreppet ”uppenbar grymhet” så vägrade det att bli kvar på plats. Tvärtom förvandlades begreppet oavsiktligt till en sorts nodpunkt som i kraft av sin position i diskursen kunde låta sin egen mening spilla över på andra begrepp och praktiker (jfr Laclau & Mouffe, 1985/2001; Torfing, 2005). Detta ledde till formerandet av en öppen betydelsekedja som alltid kunde expandera ytterligare genom inlemmandet av nya länkar. Om denna logik drogs till sin spets skulle nästan vilken typ av djuranvändning som helst ha kunnat förvandlas till en potentiell ”grymhet”.

Grunden till djurplågeridebattens dilemman, menar jag, låg alltså delvis i de motstridiga normer som präglade djur–människa-relationen. Oavsett om man definierade en viss given praktik som grym eller som acceptabel så var det lätt att finna en liknande praktik som definierades på det motsatta sättet. Att uppnå en diskursiv tillslutning hos detta system genom att hitta den ”rätta” juridiska formuleringen var i princip omöjligt. Vilken väg politikerna än valde riskerade de antingen att hamna i ett absurt förnekande av vissa former av djurlidande, eller att komma på kollisionskurs med den speciesistiska normaliteten. Omöjligheten att (i den givna strategiska maktsituationen) kringgå detta val gjorde den diskursiva krisen till ett faktum.

Den ideologiska fantasins roll

I denna bok beskriver jag den gamla antidjurplågeriregimen som grundad genom en omöjlig politisk gest och hemsökt av både en konstitutiv antagonism och yttre dislokationer. Men detta framhävande av regimens kris kräver en förklaring av hur det kom sig att den ändå kunde bibehålla sin stabilitet under så lång tid. För att förklara denna ”fästkraft” hos periodens hegemoniska diskurser har jag vänt mig till den lacanska psykoanalytiska teorin som betonar hur dominerande meningssystem etablerar sitt ”grepp” om människor genom att manipulera deras brist, begär och njutning. Ur detta perspektiv kan diskurser överleva sina inre kriser tack vare interventionen av ideologiska fantasier som omvandlar diskursens immanenta blockering till någon sorts externt hinder eller hot – inte sällan i form av en yttre fiendefigur eller inkräktare som hotar den samhälleliga harmonin. Denna blockerande kraft eller fiende kommer att fungera som den immanenta antagonismens ”symptom” och förvandlas ofta till en kondensationspunkt för alla de former av ängslan som föds ur diskursens grundläggande osäkerhet. Genom hela analysen har jag försökt dra särskild uppmärksamhet till de representationer som tycks indikera närvaron av en sådan fantasmatisk logik.

Den första framträdande representation som motsvarar denna beskrivning var, som redan nämnts, den djurplågande underklassfigur som utsöndrades i debatterna på 1840- och 1850-talen. Denna ”ideala” djurplågare fick förkroppsliga en lång rad obehagliga drag som de bildade klasserna frånsvor sig: djurplågaren framställdes som girig, rå, benägen till fylleri, samt bristande i bildning, medkänsla och självkontroll. Djurplågaren tycktes drivas av en okontrollerbar lust till våldsamma excesser och utgjorde på det sättet ett hot inte bara mot djuren utan mot samhällets ordning i allmänhet. I min tolkning framstår denna djurplågare som en projektionsyta för 1800-talets mer genomgripande sociala kris(er), och försöken att kontrollera denna vålnad var på många sätt ett försök att kontrollera de sjudande passionerna bland samhällets ”farliga klasser”.

Ett annat fantasmatiskt ”symptom” kan identifieras i bilden av vivisektören på 1880-talet. Denna gång var måltavlan för kritiken en medlem av de respekterade samhällsskikten, men detta hindrade inte djurförsökens motståndare att göra honom till huvudperson i sitt eget Frankensteinska drama. Här fick vivisektören agera stand-in för det dislokerande hot som den vetenskapliga världsbilden ställde upp mot traditionella värden och hierarkier. Precis som i fallet med djurplågaren från underklassen tillskrevs vivisektören en främmande, perverterad njutning, denna gång i form av en omättlig passion för ”sanningen”. Även här framställdes det som nödvändigt att kontrollera den andres excessiva njutning för att säkra samhällets ordning och återställa de moraliska värden som moderniteten var i färd med att mala sönder.

I debatterna om slaktfrågan åkallades liknande fantasier om de motiv ”de andra” – särskilt den traditionella bondebefolkningen, judarna och samerna – hade för att hålla fast vid sina utdaterade och primitiva slaktmetoder. Här blandades kritiken av plågsamma slaktsätt med en avsmak för de ”andras” annorlundahet, vilket inte sällan ledde till ett förstärkande av stigmatiserande stereotyper. Judarna, till exempel, kunde framställas som kulturellt underutvecklade, ovilliga att anpassa sig till svenska moraliska värden, barbariska i sin behandling av djur, och ohederliga i sina anspråk på religionsfrihet. Samerna kunde i sin tur framställas som konservativa, ovilliga till förändring, otacksamma för de privilegier som utsträckts till dem, och närmast omöjliga att utbilda i humana slaktmetoder. Det viktigaste ideologiska arbete som utfördes av dessa representationer, menar jag, var att de försköt ansvaret för djurplågeriet från ”oss” själva till ”de andra” genom att åkalla en serie obscena fantasier om deras avvikande begär och njutning. Detta gjorde i sin tur att den ”vanliga” bedövningsslakten kom att framstå som relativt neutral och okontroversiell. På så sätt undveks kritiska frågor om i vilken grad ”vi” själva levde upp till idealen om djurvänlighet.

Dessa antipatier mot de andra var också kopplade till en annan sorts fantasiscenario som kretsade kring nationen. Ett återkommande tema var att Sverige framställdes som ett särskilt djurvänligt land. Närhelst tvivel väcktes kring föreställningen om ett i grunden harmoniskt förhållande mellan människor och djur bland ”oss” var den typiska reaktionen att förskjuta problemen utanför Sveriges gränser. Djurplågeri i Sverige, lät man förstå, förekom endast som en tillfällig avvikelse, medan det i andra länder kunde ingå som en essentiell del av kulturen.

Det var dock inte alla fantasier som byggde på föreställningen om ett nära förestående hot. Ibland omgestaltades diskursens inneboende antagonism som en betydligt ljusare vision av en avlägsen framtid där djur och människor skulle leva tillsammans under helt andra omständigheter. Jag har diskuterat dessa fantasiscenarier i termer av en djur–människa-harmoni eller vegetarism som ”komma skall”. Det bör dock noteras att dessa visioner oftast aktiverades för att understryka omöjligheten i omedelbar förändring. Dessa representationer kunde med andra ord bekänna sig till en långtgående, utopisk förändring, samtidigt som förändringens omöjlighet i nuet kunde skyllas på den moraliska trögheten hos befolkningen i stort. Även detta laborerande med eskatologiska visioner pekar, menar jag, på den underliggande ängsligheten i hjärtat av den hegemoniska ordningen, liksom på närvaron av en ideologisk fantasi som försökte neutralisera antagonismen.

I slutändan hade alla dessa fantasmatiska operationer det gemensamt att de producerade olika symptom som ”förklarade bort” krisen inom den rådande diskursiva regimen. Genom att identifiera olika blockerande krafter som stod i vägen för (åter)upprättandet av en harmoni mellan människor och djur kunde föreställningen bibehållas om att en sådan frälsande försoning var en faktisk möjlighet. På så sätt kunde begäret efter identifikation med den samtida djurvänligheten upprätthållas, trots att samhällets kärlek till djuren regelbundet ifrågasattes av fakta. Tack vare fantasifienden behövde de subjekt som befann sig i hegemonins grepp aldrig ställas inför den traumatiska insikten att deras eget samhälle – eller de själva – aldrig var särskilt djurvänliga till att börja med. Den ideologiska fantasin förebyggde denna konfrontation genom att fylla i luckorna i diskursen och genom att dingla med den djurplågande ”andre” som ett bete för subjektens egna politiska passioner.

Speciesistisk backlash och skillnadslogikens triumf

I min redogörelse för övergången mellan de två diskursiva regimerna har jag satt frågorna om diskursiv kris och fantasmatisk förskjutning, snarare än progression och teleologisk kontinuitet, i centrum. Mot antagandet att den nya djurskyddslagen stod för ytterligare ett genombrott för djurvänligheten (om än ett begränsat sådant) har jag ställt tolkningen att denna övergång bör läsas som ett försök att återställa den speciesistiska normaliteten (det vill säga att åternaturalisera tanken om att djur finns till för människor att använda och därmed avproblematisera de samhälleliga, djurutnyttjande ritualer som allt mer kommit att ifrågasättas). Jag har försökt visa att denna ”speciesistiska backlash” kan spåras längre tillbaka än 1944 års djurskyddslag. Redan i debatterna kring revisionen av djurplågeriparagrafen år 1907 fastställdes det, genom en selektiv läsning av den gamla lagen, att djurplågeri inte handlade om en ”objektiv” princip med en absolut definition av vad som skulle räknas som ”uppenbar grymhet”. Istället sattes en skillnadslogik i bruk för att koppla djurplågeriet till lokala standarder för djurbehandling och omartikulera själva begreppet till något helt kontextberoende. På så sätt relativiserades och fragmentariserades djurplågeribegreppet i ett försök att förebygga vidare spridning av dess absolutistiska konnotationer.

Debatterna om slakt som återkom i riksdagen från 1887 till 1937 gav ytterligare prov på hur denna skillnadslogik verkade. Här var huvudfrågan från början huruvida den gamla djurplågeriparagrafen var tillämbar eller ej i slaktsammanhang. Om den var det så väcktes genast en rad farhågor, inklusive risken att själva dödandet av djur för mat skulle kunna komma att betraktas som ”uppenbart grymt”. Hellre än att följa denna väg och bjuda in ytterligare gränsdragningsproblem valde riksdagen att reglera förhållandena vid slakt genom en lag som var fristående från djurplågeriparagrafen i strafflagen. Med detta steg, som togs 1937, frikopplades slaktfrågan från andra frågor om djurplågeri. Slakthusen flyttades på detta sätt utanför djurplågeriparagrafens räckvidd, i alla fall så länge de följde slaktlagen och höll sig till de förskrivna riktlinjerna. Genom denna intervention ”räddades” slakten från att sugas in i den allt längre sekvens av ”uppenbara grymheter” som börjat erkännas i den vardagliga diskursen.

Denna strategi av att betona skillnader i syfte att neutralisera den expanderande kedjan av grymheter fick sitt mest betydelsefulla uttryck i 1944 års djurskyddslag. När denna lag upprättade ett nytt juridiskt-etiskt ramverk bestående av preventiva åtgärder och minimistandarder för djurhållning så motsvarade detta i själva verket en generalisering av principerna bakom 1937 års slaktlag till att gälla över hela spektrumet av djurutnyttjande. Det viktigaste med den nya lagen i detta avseende var att den försåg samtliga av tidens kontroversiella djurfrågor med skräddarsydda bestämmelser: en uppsättning regler skulle gälla för djurförsök, en annan för djurtransporter, en tredje för svanskupering, en fjärde för kastrering – och så vidare i ett i princip oändligt utbyggbart system. Det nya ramverket gjorde med andra ord för alla former av institutionaliserat djurutnyttjande vad slaktlagen redan hade gjort för slaktverksamheten, nämligen skyddade dem från utvidgningen av djurplågeribegreppet.

Men detta var inte allt. I samma reformprocess avskaffades strafflagens gamla skrivning om ”uppenbar grymhet” och ersattes med en skrivning om att djur inte fick utsättas för ”otillbörligt lidande”. Detta steg gjorde det i slutändan ännu svårare att läsa djurplågeribegreppet som något absolut vilket lidande som var ”otillbörligt” var om möjligt ännu mer kontextberoende än vad den ”uppenbara grymheten” hade varit. Det är förvisso sant att den nya djurskyddslagen stadgade att djur skulle ”behandlas väl och såvitt möjligt skyddas mot lidande”, men denna skrivning lämnade ingen ledtråd till vad ”såvitt möjligt” betydde. Denna bedömning lämnades i stort sett till djurindustrierna själva.

Radikalt uttryckt skulle vi kunna säga att 1944 års djurskyddslag stod för en långtgående institutionalisering av den politiska skillnadslogik som länge brukats för att neutralisera allvarligare kritik inom det djurpolitiska fältet. Varje gång en ny kontroversiell fråga uppträdde kunde djurskyddslagen hädanefter inkorporera fenomenet i sitt eget system av skillnader och förse den med en unik uppsättning bestämmelser. Enkelt uttryckt: istället för att försöka passa in fyrkantiga klossar i runda hål så kunde hålen börja anpassas efter klossarna. I egenskap av ramlag var den nya djurskyddslagen mer eller mindre designad för att absorbera och kooptera radikal kritik.

I mina ögon ligger den verkligt historiska betydelsen av 1944 års djurskyddslag just i denna institutionalisering av skillnadslogiken. Det är också därför lagen markerar en viktig vattendelare i den svenska djurpolitikens historia. Som jag tolkar den stod lagen inte för det ”nästa logiska steget” i djurvänlighetens utveckling så mycket som den representerade ett försök att övervinna den diskursiva kris som länge plågat den äldre antidjurplågeriregimen. Den nya lagens verkliga innovativa grepp var att den bekräftade den samhälleliga djurvänligheten utan att för den skulle rubba något i den speciesistiska grundordningen. Rent praktiskt förändrade djurskyddslagen väldigt lite. Tvärtom skulle man kunna hävda att den öppnade helt nya områden för djurexploatering genom att avskaffa det gamla förbudet mot att uppvisa ”uppenbar grymhet” precis i en tid då uppenbar grymhet mot djur började institutionaliseras i stor skala. Samtidigt kunde lagen, på symbolpolitikens nivå, lätt framställas som ett betydande, till och med historiskt, framsteg för djuren.

Implikationer för framtida forskning

Även om resultaten från denna studie inte direkt kan överföras till andra perioder eller platser har jag försökt visa att den erbjuder möjligheter till analytisk generalisering och teoriutveckling (Flyvbjerg, 2006; Yin, 2014). Den huvudsakliga hypotes som utvecklas i denna bok är att den moderna djurskyddsregimens framträdande inte självklart kan ses som en återspegling av växande hänsyn till djur i västvärlden. Om mer uppmärksamhet riktas mot brytningarna, diskontinuiteterna, de strategiska maktkamperna och affektiva dimensionerna i den historiska djurpolitiken kan det hända att en annan bild framträder. I denna bild intar djurskyddsideologin en helt annan roll som ett underordnat och funktionellt moment i reproduktionen av de speciesistiska maktförhållandena. Huruvida Sverige verkligen utgör ett ”paradigmatiskt” fall i detta avseende återstår förstås att se. Icke desto mindre tror jag att denna bok visar på möjligheten till ett sådant projekt. Den naturliga fortsättningen på denna forskningsansats skulle därför vara att ta en liknande approach till motsvarande utveckling i andra länder och under andra perioder.

I metodologiska termer har denna studie argumenterat för att det finns ett mervärde i att kombinera diskursteori med en psykoanalytisk teori om subjektet. Diskursanalyser kan på egen hand producera ”thick descriptions” och djupa insikter i de symboliska koordinater som människor använder för att navigera i sin sociala verklighet, men de kan inte på egen hand förklara hur det kommer sig att socialt konstruerade meningssystem förändras eller förblir desamma. Inte heller förklarar diskursanalysen varför vissa meningssystem visar sig vara starkare kandidater till hegemoni än andra. Den kombination av postmarxistisk och lacansk teori som tillämpats i denna studie har, menar jag, god potential att undvika dessa problem. För det första innebär dess konceptualisering av samhällsstrukturer som öppna, överdeterminerade system att förändring kan förklaras utan återgång till förenklade antaganden om vad som bestämmer samhälleliga skeenden i sista instans. För det andra tillhandahåller perspektivet en filosofisk antropologi eller en föreställning om det mänskliga subjektet som gör det möjligt att redogöra för diskursernas ”fästkraft” utan att bjuda in essentialistiska förklaringar. Genom att föra samman dessa teoretiska antaganden med ett fokus på politikens problemframställningar har jag försökt visa på relevansen i att undersöka både de formella, semiotiska aspekterna och de affektiva, fantasmatiska dimensionerna av det politiska livet. En av de större utmaningarna för denna analysinriktning ligger förstås i att finna sätt att operationalisera och närmare undersöka de fantasmatiska logiker som här postuleras som ett villkor för både diskursiv stabilitet och förändring. Icke desto mindre tror jag att ansatsen är lovande, både för fortsatta studier och för att omtolka tidigare forskning i ljuset av dessa nya aspekter.

Implikationer för dagens djurrättsaktivism

Den ”triumf” för skillnadslogiken som denna bok identifierat bakom 1944 års djurskyddslag utgjorde förstås inte på något sätt historiens slut. Debatten om djurens behandling har stadigt fortgått sedan dess. Samtidigt är det ingen överdrift att säga att det ideologiska ramverk som institutionaliserades med denna lag väger tungt över diskussionen om djurens ställning ännu i vår tid. Vi kan bevittna detta varje gång en ny ”djurskyddsskandal” uppmärksammas inom jordbruket eller i något djurförsökslaboratorium. När sådana saker händer är den omedelbara responsen att framställa problemet som något tillfälligt, kontingent eller avvikande. Om något går fel så är felet alltid något som enkelt kan avhjälpas genom små modifikationer av det existerande regelsystemet. Problemet lokaliseras däremot ytterst sällan i själva djurskyddsregimen som sådan, trots att det var denna ordning som gjorde det aktuella djurutnyttjandet tillåtet till att börja med. Istället är det vanliga mönstret att problemet förskjuts till någon icke-essentiell del av helheten, eller att ansvaret lämpas över på någon grupp på ”utsidan”.

Detta sätt att representera och hantera problemet med djurplågeri vilar ytterst på det hegemoniska antagandet att den samtida djurskyddsregimen är uttömmande för människors moraliska skyldigheter gentemot andra djur. Det finns liksom inget skäl att ifrågasätta systemet som sådant. Det enda vi behöver göra är att underhålla den rådande ordningen och uppdatera dess detaljer när så behövs. Ur denna synvinkel upprepar den moderna djurskyddsregimen ständigt samma ideologiska operation som institutionaliserades år 1944; djurskyddsregimen tar kontroversiella händelser, som ytterst beror på samhällets systematiska nedvärdering av andra djur, och stöper om dem till tillfälliga ”avvikelser” som aldrig är svårare att hantera än en revision av en paragraf eller en översyn av de aktuella skötselrutinerna.

Det är i detta sammanhang intressant att observera hur denna ”splittring” av den speciesistiska samhällsordningen i en mångfald av fragmenterade normer och praktiker finner sin spegelbild i den samtida djurrättsrörelsens upptagenhet med enfrågekampanjer och reforminitiativ på ett område i taget. Tanken med denna strategi är förstås att djurens intressen ska föras framåt på varje front och att förhållandena ska förbättras steg för steg. Bland flera av de mer radikala grupperna finns också förhoppningen att denna pragmatiska strategi så småningom kommer att leda till djurens fullständiga frigörelse. Men som jag redan har diskuterat finns det skäl att ifrågasätta dessa antaganden om ständig progression. Särskilt ur abolitionistisk synvinkel framstår djurskyddsideologin snarast som en billig fernissa över ett förtryckssystem som med åren expanderat och intensifierats till en nivå som 1800-talsreformisterna inte kunde föreställa sig.

Nu är inte avsikten med denna bok att säga sista ordet i denna samtida debatt inom djurrättsrörelsen. Däremot tror jag att de resultat som presenteras här kastar delar av denna debatt i ett delvis nytt ljus. För de djurrättsorganisationer som lutar sig på fortsatta djurskyddsreformer som sin huvudsakliga strategi bär denna studie på en varning. Dessa grupper har goda skäl att börja ifrågasätta vad de sett, och ser, som ”framsteg” för djuren. De borde också ha goda skäl att tänka över vilken roll deras egna fragmenterade och fragmenterande kampanjarbete spelar i att skyla över den systematiska exploateringen av djur. Om de inte tar dessa varningar på allvar riskerar de att ovetandes bidra till nedmonteringen av sitt eget emancipatoriska projekt genom att bjuda in den koopterande skillnadslogiken.

De samtida abolitionisterna å sin sida vägrar delta i det djurskyddsliga spelet över huvud taget. För dem innebär respekt för djurs rättigheter ett totalt avståndstagande från alla reformistiska aktiviteter som kan skänka legitimitet åt speciesismen. På detta sätt förblir de lojala mot en ekvivalenslogik som i alla övergrepp mot ickemänskliga djur ser samma grundläggande moraliska fel. Vad denna bok har att erbjuda denna grupp är insikten att djurens frigörelse inte enbart handlar om att stå fast vid sina principer och undvika att koopteras av staten. Inte heller räcker det att demaskera djurskyddsregimen. Problemet med djurskyddsideologin är nämligen inte först och främst att människor tror på den, utan snarare att de tror att andra människor tror på den, vilket gör att de mer eller mindre friktionsfritt kan glida tillbaka in i sina gamla vanor och sociala ritualer efter varje ”skandal” som avslöjats. Vad djurskyddets historia ytterst visar – tillsammans med så många andra frigörelsekampers historia – är att avslöjanden i sig är maktlösa när det gäller att åstadkomma förändring. Kunskap kan inte direktöversättas till handling. Att vara emot djurplågeri är en sak – att begära och börja förverkliga djurens frigörelse är en helt annan. Att bara avslöja djurskyddsregimens förljugenhet kommer därför inte att göra mycket för att lösa upp de personliga investeringar människor har i samhällets rituella djurutnyttjande. Detta betyder inte att människor inte kan se att världen skulle kunna vara annorlunda, bara att det är sannolikt att de flesta kommer att klamra sig fast vid sina ”symptom” och upprepa de ritualiserade beteenden som följer med deras socialisering och subjektspositionering. Vad som fattas dem är med andra ord inte kunskap om möjliga alternativ utan begäret efter något annat.

För att verklig förändring ska bli möjlig krävs, ur denna synvinkel. att de psykiska energier som i dag investerats i samhällets djurexploaterande ritualer först disinvesteras och sedan återinvesteras i ett annat meningssystem där känslighet och respekt för andra varelser görs till en integrerad del av ”vårt sätt att leva”. Om detta är möjligt, och hur det i så fall ska gå till, vet jag inte. Däremot tror jag att en del av en sådan process måste vara att djurrättsrörelsen mobiliserar bristens, njutningens och begärets dialektik för sina egna syften. För oss som hoppas på en snar och radikal omvärdering av de icke-mänskliga djurens status är detta en utmaning som kvarstår.

Share Button

3 reaktion på “Problem Animals: A Critical Genealogy of Animal Cruelty and Animal Welfare in Swedish Politics 1844–1944”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *