Ät lyckliga djur med Jonathan Safran Foer

 

Okej, jag ska erkänna att jag inte har hunnit läsa Jonathan Safran Foers bok “Äta djur” än. Men för varje artikel som skrivs om den blir jag mindre och mindre sugen och allt mer misstänksam mot boken. Hur kommer det sig egentligen att varenda artikel och krönika som skrivs om boken landar i det gamla vanliga djurskyddandet?

Man tycker ju att denna bok, så hyllad för sin utmaning av vår okunskap och våra fördomar, borde väcka frågan hos åtminstone någon läsare om det över huvud taget är acceptabelt att vi frihetsberövar, utnyttjar och dödar upp emot 60 miljarder landlevande och många gånger fler havslevande djur varje år – ja, kan det ens vara acceptabelt att begå sådana övergrepp mot en enda kännande, medveten varelse?

Men tydligen inte. Det tycks inte finnas något i denna värld som är så svårt att ifrågasätta som människans rätt att för all evig tid fortsätta använda andra djur för sina egna syften.

I dagens Svenska Dagbladet finns ännu en artikel om boken, och den börjar förvisso lovande. Skribenten, Anna Laestadius Larsson, redogör för lidandet i djurfabrikerna, det ökande köttätandet och lyfter konsumentens moraliska ansvar. Men kommer texten fram till slutsatsen att vi borde sluta exploatera ickemänskliga djur, att deras liv är deras egna, att makt inte ger rätt och att vi borde lämna dem i fred?

Nix. Slutsatsen blir den typiska, den som alltid dras, och den som det speciesistiska samhället allra mest hoppas på. Vi behöver inte sluta utnyttja djur, vi måste bara göra det lite mindre och på ett mer skonsamt sätt:

Vi borde äta mindre kött. Försäkra oss om att det vi äter är producerat på ett schyst sätt. Betala vad det kostar. Och avstå om vi inte har råd. För vårt och djurens bästa.

Är det bara jag eller kan man nästan höra läsarna kring köksborden dra en lättnadens suck när slutsatsen presenteras? Inget behöver ändras i grunden trots allt. Köttet förblir ett “det” som inte dödas utan framställs på ett “schyst” sätt. Sedan kan det ätas med gott samvete av de borgerliga bohemer som “har råd” (och är lyckligt omedvetna om hur deras preferenser har formats av djurindustriernas riktade marknadsföring). Arbetarklassen däremot borde ge upp sina billiga industriköttbullarna och broilerkycklingar.

Trots de kritiska frågorna i artikeln (“hur mycket lidande får den där köttbiten du lägger på grillen kosta?”) lyckas texten alltså bekräfta den köttnormativa föreställningen att kroppsdelar från djur är den mest upphöjda och eftersträvansvärda formen av mat – värt att “betala vad det kostar” att få äta. Samtidigt förskjuts ansvaret för djurplågeriet till de massor som inte kan kontrollera sina lustar utan, som en fårfarmare säger i artikeln, “hellre vill ha mycket och billigt kött vilket som helst, än att betala vad det kött som produceras med omtanke om djuren och naturen kostar”.

Återigen, jag har inte läst Safran Foers bok. Och jag vet att den också har haft ett mer radikalt inflytande på många läsare som – till skillad från författaren själv – har konverterat till veganism. Jag kan alltså vara orättvis när jag nu misstänksamt sitter och blänger på bokhyllan och tycker den gröna ryggen på “Eating Animals” ser både uppblåst och korkad ut i sällskap med all seriös djurrättslig litteratur som omger den. För allvarligt, kan boken verkligen helt undgå att problematisera det som är mest utmärkande för den speciesistiska ideologin idag, nämligen att den verkar genom att framstå som sin egen motsats, som “djurskydd” och “djurvänlighet”? 

Mina fördomar mot boken mildras förstås inte heller av att Jonathan Safran Foer nyligen lånat ut sitt namn, sitt ansikte och sin credd som “djurvän” till www.buyingpoultry.com – en hemsida dedikerad till försäljningen av “high welfare poultry” (kyckling uppfödd med hög djurskyddsstandard).

Om denna insats för djurens bästa har jag inget mer att säga än bloggaren på Veganomaly, en av de som från början inspirerades starkt av Foers bok, redan har sagt:

Even the title of his video is nauseating. An appeal from Jonathan Safran Foer? An appeal? He is now appealing to us to eat “happy” chickens?

An appeal is worth celebrating when it promotes a just alternative. An appeal is not what happens when a burgeoning, elitist, niche market wants some hooky campaign to lure in well-intentioned eaters. Out of all the things to make an appeal on behalf of, it’s the “alternative” poultry producers who deserve the benefits of your endorsements, Safran-Foer? … How about an appeal on behalf of the billions of farmed animals who die needlessly each year? How about an appeal to support the life-saving work of groups like Farm Sanctuary, Vegan Outreach or Igualdad Animal?

Och börja inte ens med “men det är väl bra att en känd person som många lyssnar på i alla fall gör något för att förbättra förhållandena inom den fruktansvärda kycklingindustrin”. Det enda budskap som Safran Foer sänder ut med sin medverkan här är det redan hegemoniska, nyspeciesistiska “det är okej att fortsätta använda djur bara det sker på rätt sätt”. Nej, det är till och med värre, för här kommer budskapet med tillägget: “Se! Till och med den eftertänksamme, välinformerade, intellektuelle djurvännen och succéförfattaren uppmanar dig att äta lyckliga djur!”

Kontrasten till nobelpristagaren och djurrättsförespråkaren J.M. Coetzees baksidestext till “Eating Animals” kunde inte vara större:

… the case against the people who run the system [is] presented so convincingly, that anyone who, after reading Foer’s book, continues to consume the industry’s products must be without a heart, or impervious to reason, or both.

Någon dag ska jag nog ändå läsa den där boken. Om inte annat för att försöka utröna vad problemet med författaren och hans speciesistiska läsare egentligen är. Är de hjärtlösa eller oemottagliga för förnuftiga resonemang – eller möjligen bådadera?

Share Button

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *