Foto: EyeWire

Djurens rättigheter – en introduktion

Starting-Line1

Nu var det länge sedan jag uppdaterade bloggen. Jag har haft fullt upp med avhandlingsarbetet under den senaste tiden. För att fira in det nya året kommer här ändå en flera år gammal introduktionstext om djurrätt som jag hittade i gömmorna. Har du tio minuter över och vill få ett grepp om vad djurrätt är och vad djurrättsrörelsen går ut på, så är detta i alla fall en början.

Bakgrund: Människors förhållande till andra djur

Djurrättsrörelsen är en rörelse av människor som drivs av idén att andra djur har rättigheter som måste respekteras.

Detta är förstås något som många till en början är beredda att skriva under på. De flesta människor inser att vi inte kan göra vad som helst med andra djur, utan att det finns moraliska gränser för vad som är acceptabelt i vårt samröre med andra levande varelser.

Djurrättsrörelsen vill dock gå längre än så. Vi vill gå till botten med problemet.

Djurrättsrörelsen menar att verklig moralisk respekt för djuren kräver mycket mer än bara små förändringar i de förhållanden som djuren lever under idag. Vi menar att hela grunden för vårt traditionella sätt att tänka kring djur och etik är felaktig. Vi menar att människor i dagens samhälle har omfattande fördomar mot andra djur. Vi menar att dessa fördomar får oss att rutinmässigt bortse från djurs intressen och behov, vilket gör att miljoner och åter miljoner djur utsätts för ett ofattbart lidande.

Det handlar om ett enormt antal djur som varje år faller offer för de här fördomarna. Bara i Sverige dödas varje år omkring 80 miljoner djur i lantbruket, över en miljon djur på pälsfarmer, ca en halv miljon djur i experiment – och antalet fiskar kan kanske räknas i miljarder.

Det handlar kort sagt om djur som till största delen betraktas som ”varor” eller ”produkter” som människor kan tjäna pengar på, istället för att ses som upplevande varelser med egna liv som är viktiga för dem själva.

Jag ska gå in på hur fördomarna ser ut lite senare. Men för att förstå hur det har blivit på det här sättet behöver vi allra först titta bakåt i tiden.

Människor och andra djur har existerat sida vid sida genom hela historien, och människor har alltid haft något slags förhållningssätt till djur. Beroende på vilken kultur de har tillhört har människor haft olika attityder, men att människor tänkt på andra djur och försökt definiera sitt förhållande till dessa genom hela historien är tydligt.

Redan i de första kända religionerna spelar olika djur viktiga roller: i det gamla Egypten hade gudarna djurhuvuden och skalbaggar och katter kunde vara heliga djur. I det gamla Grekland fanns det gott om djurliknande gudar och sagoväsen som kentaurer och fauner. I gamla fabler och sagor framställs ofta andra djur som människors och gudars ställföreträdare i olika sedelärande berättelser.

I vår kultur har dock de andra djuren länge haft en mycket låg status. Det har sin grund i två traditioner som färgat vårt samhälle väldigt mycket. Det är dels den grekiska filosofin och dels den kristna religionen som haft ett enormt inflytande på hur vi tänker och hur våra moraluppfattningar ser ut.

Grekisk filosofi

Om vi börjar med den grekiska filosofin så kan vi konstatera att den var väldigt starkt baserad på ett framhävande av förnuftet. Inget fel med det förstås – det är ändå förnuftet som är grunden för allt tänkande, filosofi och vetenskap. Problemet med den gammalgrekiska förnuftsuppfattningen var att den var extremt elitistisk. De ledande tänkarna på den tiden såg världen som en hierarki där växter och djur befann sig längst ner. Sedan kom slavar och kvinnor, och högst räknades de ”fria männen”. Allt och alla som befann sig längre ner i den här kosmiska hierarkin ansågs finnas till enbart för dem som stod högre upp. Centralt för det här tänkandet var just förnuftets betydelse. Ens ställning i världen var kopplad till ens förnuft, och eftersom djuren uppenbarligen inte var lika förnuftiga som de grekiska filosoferna så betraktades de som varelser utan något större värde.

I det antika Rom togs den här traditionen vidare och fick sina mest otäcka uttryck. Slavar, krigsfångar och djur kunde plågas och dödas som ren underhållning i gladiatorspel inför publik på stora arenor.

Här finns förstås också en koppling till pengar och makt – i det här samhället hade redan vissa grupper och individer skaffat sig stora ekonomiska intressen i djurhållning och handel med djurprodukter, precis som vissa hade ett egenintresse i att slaveriet och handeln med slavar fortsatte. Därför gjorde de också allt för att bevara den rådande synen på slavar och djur som mindre värda – helt enkelt för att det var en god affär för dem själva.

Från den här tiden har många idéer och attityder mot djur gått i arv till vår tid, speciellt den om förnuftets betydelse för om en individ ska räknas moraliskt eller inte. Detta präglar ännu idag vårt samhälle i väldigt stor utsträckning.

Religiösa traditioner

Det andra viktiga källsprånget till vår västerländska kultur är den judisk-kristna traditionen. Det som utmärkte de här religionerna var tron på en enda gud, och att den guden hade givit människor odödliga själar.

Det var det som skilde människor från djur – att vi har själar. Och eftersom det var på det viset så konstaterade den katolska kyrkans filosofer och skrifttolkare att man inte kunde begå någon synd mot ett djur. Synda kunde man göra mot sin medmänniska, sig själv eller mot gud – men mot andra djur kunde man egentligen inte begå något moraliskt fel. Därför fick människor också behandla andra djur i princip hur som helst.

Kristendomen innebar förvisso ett stort humanitärt framsteg eftersom den konstaterade att människornas själar tillhörde gud, och att det därför var fel att döda andra människor. Att döda människor började följaktligen uppfattas som ett intrång på Guds egendom. Det var därför kristendomen ledde till ett slut för såväl slaveriet som gladiatorspelen i Rom (och för träldomen i Norden när asatron försvann). Däremot fortsatte de grymma skådespelen med andra djur – och ännu idag har vi kvar några av dessa former av ”underhållning” – som till exempel tjur- och tuppfäktningar i vissa länder.

Den katolska kyrkan blev den största maktfaktorn i Europa under många hundra år, och den har starkt format vårt tänkande kring djur som mindre värda varelser – ja, som själlösa kreatur helt enkelt.

Man skulle kanske ha hoppats att det vetenskapliga genombrottet skulle ha ändrat på detta, men så blev inte fallet. Istället byggde den tidiga vetenskapen vidare på de gamla föreställningarna om djur. Filosofer som Isaac Newton och Réne Descartes såg universum en stor maskin som kunde beskrivas med matematiska beräkningar. På samma sätt såg deras efterföljare på djur: som maskiner eller apparater utan egna inre upplevelser.

I takt med att medicinen och biologin utvecklades som egna vetenskaper började man också använda allt fler djur i experiment. Några större moraliska betänkligheter om detta ansåg man inte att man behövde ha – å ena sidan hade man kyrkans stöd för detta, och för det andra såg man alltså djur som maskiner som inte upplevde något. Ett djurs skrik på grund av ett knivstick i ett laboratorium var egentligen inte något uttryck för en upplevelse, utan bara en automatisk respons på yttre stimulans – ungefär på samma sätt som en läskautomat ”reagerar” på att någon stoppar in ett mynt genom att direkt spotta ut en burk läsk.

Det var förstås inte alla som gick med på det synsättet. Ju fler djur som började användas i experiment desto fler människor var det som reagerade mot djurplågeriet. Det började bildas djurskyddsorganisationer och några av de första sekulariserade moralfilosoferna (som till exempel Jeremy Bentham) tog ställning även för djurens intressen. För Bentham var det till självklart att djur också kunde känna smärta och lidande, och att vi borde ta hänsyn till detta av samma anledning som vi bör ta hänsyn till andra människor – för att det spelar roll för oss hur vi behandlas.

Men traditionen var, och är, fortfarande stark. Religiösa föreställningar levde kvar, och idén att just det överlägsna förnuftet gav människan som art en speciell moralisk särställning var också gängse.

Den darwinistiska revolutionen

Det var inte förrän vid mitten av 1800-talet som en stor förändring kom, en förändring som ännu inte fått genomslag fullt ut, men som ändå är revolutionär i sin förlängning. Det var förstås Darwins upptäckt att vi människor härstammar från andra djurarter som funnits före oss själva. Detta har förändrat väldigt mycket i vår bild av oss själva om människor. Speciellt religionen har trängts tillbaka eller fått anpassa sig till detta under de senaste 150 åren.

Efter Darwin har biologin, zoologin och etologin – läran om djurs beteende – utvecklats enormt. Vi vet nu inte bara att vi härstammar från andra djur – vi vet också att andra djur genom evolutionen utvecklat fantastiska förmågor som de i många fall delar med oss. Vi vet att många andra djur kan uppleva världen omkring sig och att de kan interagera med sin miljö och påverka den på många sätt – ibland till och med verktyg. Vi vet att andra djur utvecklat förmågan att känna smärta som en varningssignal som hjälper dem att undvika faror och bättre kunna överleva. Vi vet också att andra djur utvecklat avancerade sätt att kommunicera med varandra inom sina flockar, att de lär sig av varandra och kan utveckla egna sociala strukturer – ja, man skulle till och med kunna tala om ”kulturer” hos flera djurarter. Speciellt då hos våra närmaste släktingar aporna, vars intellektuella kapacitet har visat sig vara mycket större än vi kunnat ana. Det finns apor som använder verktyg, som använder en mängd olika läten för att kommunicera. Schimpanser och gorillor har till och med lärt sig mänskligt teckenspråk och kan behärska flera hundra eller till och med tusentals ord för att prata med oss.

Utmaningarna mot den traditionella etiken

Vi vet kort sagt att djuren är mer lika oss själva än tidigare generationer trott. Inte helt lika givetvis – men tillräckligt lika för att vår traditionella moral måste granskas.

Den fråga vi måste ställa oss nu är om vi kan försvara vårt traditionella djurutnyttjande, som gör miljarder djur till offer i djurfabriker, på pälsfarmer och i laboratorier.

Faktum är ju att om en enda människa skulle behandlas på samma sätt som vi idag behandlar miljarder djur, så skulle det uppfattas som ett fruktansvärt brott. Om vi ska kunna försvara vår behandling av djur måste vi alltså hitta ett bra argument som kan visa vad det är för skillnad mellan oss och andra djur som gör att det är acceptabelt att utnyttja djur på de här sätten, samtidigt som vi anser att det skulle vara ett barbariskt brott att utnyttja en enda människa på samma sätt.

Ofta hör man tre typer av argument som svar på den frågan.

1. Traditioner och vanor

Det första handlar om tradition. ”Människor har alltid utnyttjat djur och därför är det rätt”, säger man. Men det är ett ganska ihåligt argument som kan användas för att försvara alla typer av övergrepp som har en tradition eller en lång historia: som krig, mord eller andra övergrepp på mänskliga rättigheter.

2. Arttillhörighet

Det andra gäller arttillhörigheten. Då säger man att ”djur är djur och människor är människor och vi kan använda två helt skilda moraliska skalor för att bedöma handlingar som drabbar djur och handlingar som drabbar människor”.

Men vad har arttillhörigheten egentligen för moralisk betydelse? Art är bara ett koncept som biologer använder för att visa vilka individer som är besläktade med varandra genom historien. Vi kan också göra en mängd andra indelningar för att beskriva djur och människor. Efter längd, hudfärg eller kön till exempel.

Men när vi gör sådana indelningar och till exempel säger att ”jag är man och du är kvinna”, eller ”jag är vit i skinnet och du är brun i skinnet”, så är det bara ett uttalande om våra fysiska eller biologiska skillnader, och säger ingenting moraliskt om hur vi bör behandlade, eller vilka rättigheter vi har.

Om någon säger att hudfärg eller kön ska vara avgörande för hur någon ska behandlas så är det ett utryck för godtycklig diskriminering – kort sagt rasism eller sexism. Så varför ska då arttillhörighet vara avgörande? Skulle vi säga till utomjordingar som landar på vår planet att vi kan använda dem till föda eller till experiment bara för att de tillhör en annan art? Nej, det verkar oacceptabelt. Arttillhörighet är ett sätt att klassificera varelser efter deras naturhistoriska släktskap, men det har ingen direkt moralisk betydelse när vi frågar oss hur vi bör behandla andra.

3. Rationalitet/intelligens/förnuft

Det sista argumentet brukar då lyda: ”Visst – arttillhörigheten är inte det viktiga, men vi människor är ju ändå unika. Vi har en oöverträffad intellektuell kapacitet. Vi kan tänka rationellt, resonera moraliskt, vi har ett avancerat språk och vi kan bygga kulturer och civilisationer som är mycket mer avancerade än någon annan djurart vi känner till. Därför är vi överordnade djuren och kan använda dem för våra egna syften.”

Kärnan i detta argument påminner om den gamla grekiska föreställningen att de mindre förnuftiga finns till för de mer förnuftiga. Vad man säger är kort sagt att intelligenta varelser har rätt att utnyttja mindre intelligenta varelser.

Men är det en hållbar princip? Nej, tittar man närmare på saken så upptäcker man att det i så fall inte är alla människor som har rättigheter heller. Det finns ju människor som saknar rationellt tänkande, språkförmåga eller förmåga att resonera moraliskt. Små barn eller människor som blivit hjärnskadade i olyckor eller på grund av sjukdomar kan sakna en eller flera av dessa förmågor.

Den som säger att vi kan utnyttja djur till föda eller experiment på grund av att de är mindre intellektuellt utrustade säger alltså samtidigt att vi skulle kunna utnyttja mindre intelligenta människor till föda och experiment. Det är ett djupt antihumanistiskt tankesätt och skulle inte accepteras i något annat sammanhang – fast här beror det ju på att vi är blinda för våra egna fördomar och på att djuren inte kan tala för sin egen sak.

Men faktum kvarstår – om man anser att det är acceptabelt att spärra in och döda en ko eller en gris för att få produkter från deras kroppar, så måste man också anse att det är acceptabelt att spärra in och döda människor som har en upplevelseförmåga som motsvarar kons eller grisens.

Hur vi än sätter gränsen för vår moraliska hänsyn i form av intellektuella kriterier kommer vi alltså att finna att det finns vissa människor som blir av med sina rättigheter, medan vissa djur uppenbarligen får rättigheter. Är till exempel inte schimpanser tillräckligt språkligt och intellektuellt begåvade för att få rättigheter om spädbarn anses ha rättigheter?

Om så är fallet – och så verkar det vara – så är den traditionella moralen upplöst. Om vi anser att alla människor har rättigheter så måste också många djur tillskrivas rättigheter.

Så istället för att hänvisa till traditionen, arttillhörigheten eller våra intellektuella kapaciteter för att försvara människors rätt att utnyttja djur, så borde vi titta på andra saker för att bestämma vem eller vilka som har rättigheter. Och det finns några kriterier som är grundläggande i alla moderna moraliska teorier: det gäller upplevelseförmågan.

Förmågan att känna smärta och lidande – förmågan att ha ett liv som spelar roll för en själv. Djur är inga maskiner, utan varelser med skarpa sinnen och starka behov. En filosof har uttryckt det så att djuren inte bara har en biologi, de har också en biografi – de har egna liv som är viktiga för dem och det spelar roll för dem själva (”inifrån” sett) hur de behandlas.

I det avseendet är djur och människor mycket lika. Det spelar roll för oss alla hur vi behandlas. Och om vi måste ta hänsyn till människors upplevelser på grund av detta, så måste vi även ta hänsyn till djurs upplevelser på ett jämlikt sätt.

Det vore helt enkelt fördomsfullt att säga att ett djurs lidande är mindre viktigt än en människas lidande (om smärtupplevelsen är lika stark hos båda arterna vill säga). Därför kan vi inte godtyckligt diskriminera djurens upplevelser och liv i vårt moraliska tänkande. Om vi gör det sätter vi oss i samma position som rasister eller sexister, som säger att färgade människors eller kvinnors upplevelser är mindre viktiga än vita människors eller mäns upplevelser.

Det djurrättsliga synsättet innebär förstås på intet sätt att man sätter djuren ”över” människan för att så att säga vända på den traditionella kakan. Det handlar bara om att tillämpa våra traditionella etiska uppfattningar på ett konsekvent sätt, utan att låta gamla fördomar komma i vägen.

Varför lever djurutnyttjandet kvar?

Det finns alltså inget rationellt skäl för att utnyttja djur som vi människor gör idag. Ändå fortsätter vi göra det. Skälen till detta är många. Dels lever det kvar gamla föreställningar som berörts tidigare, dels är djurutnyttjandet idag en storindustri. Och där det finns pengar att tjäna finns det också många som är villiga att profitera på djurförtrycket.

Även om de flesta tycker att det finns gränser för vad man kan göra med djur accepterar majoriteten av befolkningen att djur används för mänskliga syften. Till stor del beror detta på att den omoraliska behandlingen av djur ofta är dold för oss själva. Dels för att laboratorier, slakterier och djuruppfödare helst inte vill ha någon offentlig insyn i sin verksamhet, men också för att vi psykologiskt döljer det omoraliska för oss själva.

Vi vill förstås inte tänka på oss själva som omoraliska individer, utan vill helst tro att det vi gör är rätt och välmotiverat. Det är framför allt genom att forma språket vi använder som vi döljer djurutnyttjandet och våra fördomar mot djur för oss själva.

Till exempel pratar vi ofta om djur som om de inte vore individer – forskaren säger att han ska göra experiment på ”hund” eller på ”råtta” istället för på ”hundar” och ”råttor”. Jägaren dödar eller dräper inte en individ, han ”nedlägger ett byte”. Vi säger inte att vi äter ”djurkroppar”, utan vi pratar om ”hamburgare” och ”kotletter”. En fiskare mäter inte sin fångst i antal kvävda individer utan i ”ton”. Vi pratar inte om att vi klär oss i djurs döda hudar, utan om ”läder”, och så vidare.

Vi har helt enkelt sorterat bort det språkbruk som skulle kunna göra oss uppmärksamma på vad vi faktiskt gör med andra upplevande varelser. Det är begripligt ur psykologisk synvinkel, för annars skulle vi alla uppleva att vi var delaktiga i ett fruktansvärt brott. Men ur moralisk synvinkel måste dessa försvarsmekanismer granskas och kritiseras.

Och ur moralisk synvinkel finns som sagt inget sådant försvar. Om djurs rättigheter ska erkännas fullt ut kommer det att innebära stora förändringar i vårt samhälle. Det kommer att påverka våra matvanor, hur vi klär oss, hur vi bedriver forskning och så vidare.

Det handlar inte om något mindre än en revolution i samhällsmoralen. Många kommer helt säkert att göra motstånd mot en sådan utveckling. Men som jag visat här går det inte att rationellt försvara utnyttjandet av djur. Filosofins och etikens mest grundläggande principer talar helt till djurens fördel. För eller senare måste därför det verkligt rationella förhållningssättet att få genomslag i form av rättigheter och respekt för alla kännande varelser.

Share Button

En reaktion på “Djurens rättigheter – en introduktion”

  1. Är det moraliskt rätt att köra motorbåt i hög hastighet om man vet om att det finns massa fiskar intill båten? Om ja. Då måste man godkänna att utsätta små simmande barn för samma risk.

    Är det moraliskt rätt att köra bil i hög hastighet? Gissar att 1 000 000 ickemänskliga djur dödas genom bildöden (varje år!!!). Gissar också på att 99% av de bildödande individerna hade levt om människorna hade gjort en så löjligt enkel sak som att sänka hastigheten till 25 km/h. Godkänner man att 1 000 000 ickemänskliga djur dödas bildöden så måste man godkänna att 1 000 000 människor dödas bildöden varje år.

    Utnyttjar man och godkänner en flygplats där hundratals fåglar dödas för att vi ska resa säkert, så måste man också godkänna att döda hundratals människor om de skulle störa säkerheten på något vis.

    Godkänner man att tvinga djur från sina hem, köra på alla djur som inte hinner undan traktorn/plogen för att vi människor ska odla vegetabilier, så måster man godkänna att tvinga iväg, tex ett naturfolk, från sina hem. Köra över gamla och sjuka som inte hinner undan plogen.

    ”Men faktum kvarstår – om man anser att det är acceptabelt att spärra in och döda en ko eller en gris för att få produkter från deras kroppar, så måste man också anse att det är acceptabelt att spärra in och döda människor som har en upplevelseförmåga som motsvarar kons eller grisens.
    Hur vi än sätter gränsen för vår moraliska hänsyn i form av intellektuella kriterier kommer vi alltså att finna att det finns vissa människor som blir av med sina rättigheter, medan vissa djur uppenbarligen får rättigheter. Är till exempel inte schimpanser tillräckligt språkligt och intellektuellt begåvade för att få rättigheter om spädbarn anses ha rättigheter”

    Jag håller inte med dig om att man måste ta lika hänsyn till djur som människor.

    Precis som att vi inte tar lika hänsyn människor emellan. Någon man känner låter man inte svälta ihjäl. Men 20 000 (dagligen) okända barn är ok att de svälter ihjäl. Man gör iaf inte vad man mäktar med för att hjälpa dessa svältande barn.

    Livet är svårt.

    Idag, tack vare oljan, kan vi undvika att utnyttja djuren. Lite svårt att vara vegan på 1800-talet. Å det klart att man ska vara vegan när man har den chansen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *