Ska vi ge upp redan innan vi börjat?


För några år sedan fick jag frågan i radio om vad jag tyckte om djurrättsrörelsens utveckling sedan 1990-talet. Jag svarade att i mina ögon har djurrättsrörelsen inte börjat än – i alla fall inte om man med en djurrättsrörelse menar en rörelse som sätter upplysning om djurs rättigheter i första rummet.

Läget är snarare tvärtom. Inom rörelsen ses djurrätt – i ordets verkliga bemärkelse – ofta som ett problem. En stor majoritet av de organisationer, grupper och individer som idag gör sig till representanter för djuren har nämligen uppfattningen att det enda som kan uppnås är mindre reformer av djurhållningen, och att vi därför bör tona ner alla idéer om rättvisa, frihet och jämlikhet.

Varför? För att folk i allmänhet ändå inte kommer att förstå dem. Ibland kan man till och med få höra att allmänheten (som vi själva en gång tillhörde innan vi lärde oss mer om djurs rättigheter) är så oförstående inför detta budskap att våra resonemang om avståndstagande från våld mot oskyldiga och försvarslösa varelser bara kommer att skrämma bort folk.

När provade vi egentligen det där med djurrätt nu igen?

Det finns åtminstone två stora problem med detta synsätt. För det första är det fel att avvisa något som vi aldrig har provat. Faktum är att vi som rörelse aldrig har drivit en konsekvent djurrättslinje. Enskilda grupper har förstås gjort ansträngningar för att främja veganism på olika sätt, men ett avskaffande av djurexploateringen har aldrig varit rörelsens huvudbudskap.

Istället har den dominerande strategin inom den ”nya djurskyddsrörelsen” sedan sent 1970-tal varit att hitta ”enkla” frågor att få med sig människor på (päls som lyxprodukter, långa djurtransporter, plågsamma djurförsök, kosmetikatester, klubbning av sälungar, etc.) för att senare – när folk blivit medlemmar – utöka deras medvetenhet i en mer radikal djurrättslig riktning. Så har i alla fall de ledande skikten i Djurens Rätt (tidigare Nordiska Samfundet mot Plågsamma Djurförsök) sett på saken i flera decennier.

Och det låter ju klokt. Baksidan är dock att de organisationer som arbetar på detta sätt kommer att bygga upp en medlemsbas som inte alls är antispeciesistisk utan snarare ”nyspeciesistisk” på så sätt att den tror att lösningen på djurhanteringens problem är reglering, inte avskaffande. För det är ju precis det budskapet som organisationernas experter alltid pumpar ut i sina enfrågekampanjer. Och skulle organisationerna till äventyrs fatta mod och driva frågan om djurrättslig veganism lite hårdare så möter de snart motstånd från stora delar av de egna leden.

Resultatet? Tillbaka till mer av samma enfrågekampanjer och reformkrav, annars riskerar organisationen att förlora medlemmar och pengar. Så fastnar rörelsen i en ond cirkel där det radikala budskapet ständigt marginaliseras och reglering skjuts i förgrunden som det ”rimliga” sättet att förhålla sig till djurförtrycket.

Det viktigaste som går förlorat här är den potentiella kraften hos de många djurrättsaktiva som gärna skulle vilja arbeta för ett avskaffande av djurförtrycket men som känner sig isolerade och utan andra organisatoriska alternativ än att haka på djurskyddskampanjerna. (Vilket i sin tur gör dem ännu mer isolerade och minskar deras alternativ, osv.) Jag vet inte hur många människor detta rör sig om men det är i alla fall många hundra, kanske ett par tusen, i Sverige idag. Och bland dem finns en stor del av den engagerade kärna som hållit rörelsen igång i årtionden – dock ofta under ständig självcensur av rädsla för att ”skrämma bort” människor från rörelsen och vara ”splittrare”.

Naturligtvis är denna grupp en minoritet inom djurrörelsen i stort, men det som saknas i antal kan de väga upp i engagemang och kunskaper. Och så har det länge varit. En minoritet inom den traditionella djurskyddsrörelsen ville alltid gå längre och driva en djurrättslig linje, men de trodde de var ensamma och såg inga alternativ än att sälla sig till regleringsrörelsen. Tänk om de istället, redan från början, hade valt att följa sin egen väg. Hade de fortfarande varit en minoritet? Helt säkert. Hade de fortfarande kallats ”splittrare”? Helt säkert. Men det är inte det viktiga. Det viktiga är att de skulle ha haft möjlighet att under många årtionden sprida och fördjupa djurrättstanken betydligt mer än vad som nu blivit fallet.

Det veganska paradgimskiftet

För det andra ignorerar denna strategi just det som fått oss själva att bli djurrättare, nämligen att vi, vid någon tidpunkt, har exponerats för idéerna om djurrätt och för den möjliga identiteten som djurrättsförespråkare. Det är förstås helt riktigt att denna identifikation inte skedde över en natt för någon av oss, men utan en kontakt med dessa idéer och utan kontakt med andra människor som ideologiska förebilder så hade det inte hänt alls.

Om du själv är inblandad i djurrättsrörelsen så har du säkert många gånger ställt dig denna fråga: ”Varför fattade jag inte detta tidigare?” Svaret brukar vara enkelt: ”Jag fattade inte för att jag aldrig under min uppväxt kommit i kontakt med något alternativt synsätt på djur/människa-relationen. Jag var som alla andra och gjorde som alla andra och såg ingen anledning att problematisera hur jag levde.” Men sedan hände något, eller hur? Från ett oproblematiskt förhållningssätt till djurexploateringen gick du på något sätt genom ett paradigmskifte där djur slutade vara saker och förvandlades till medvetna varelser som förtjänar att respekteras och lämnas i fred.

Den resan – det paradigmskiftet – kan påbörjas på många olika sätt, inte sällan just i en djurskyddslig eller ekologisk medvetenhet. Men paradgimskiftet till djurrättslig veganism är också något annat och något mer. Troligen läste du något eller inspirerades av någon som gjorde ett djurrättsligt ställningstagande. Plötsligt fanns en alternativ identitet tillgänglig, ett annat sätt att vara. Den smög sig långsamt på dig, och en dag (som filosofen Tom Regan skriver) såg du dig i spegeln och en djurrättsförespråkare tittade tillbaka.

Den poäng jag vill göra är att denna process – som, återigen, inte går över en natt (men det gör inga djurskyddsreformer heller) – kan påskyndas. Som djurrättsförespråkare kan vi föra paradigmskiftet närmare genom att göra alternativ tillgängliga för människor på ett mer aktivt sätt än våra föregångare gjorde. Det där du läste – det kan du också göra tillgängligt för någon annan. Den där förebilden du hade – den kan du själv vara för någon annan. Istället för att vara marginaliserad i en majoritet där djurrätt är ett problem som skrämmer bort folk kan du vara en del av en stark minoritet som ser djurrätt som något viktigt och inspirerande. Om du, som jag, känner frustration över att du inte förstod det enkla djurrättsbudskapet från början – hjälp då andra att slippa den känslan genom att förklara det för dem tidigare och sluta hoppas att de kommer att komma fram till det själva via de krångliga omvägar som djurskyddsstrategin lägger ut.

Självklart kommer ingen att förändra hela sitt liv över en natt, men du kan alltid förändra det sätt på vilket andra tänker på dessa frågor. Du kan ge djurrättsliga perspektiv, fakta och argument som ofrånkomligen kommer att finnas i andra människors minne nästa gång de tvingas fundera över djurexploateringen. Du kan bli den lilla veganen i deras huvuden som säkert ofta väcker förargelse, men som också säger en hel del kloka saker. Så smyger sig paradigmskiftet på, precis som det en gång smög sig på dig. För den väg du gick kan även andra gå, och det väntar en djurrättsförespråkare även i andra speglar än din egen.

Alternativet är förstås att ge upp på förhand och anta att bara små reformer är möjliga, eller att det enda vi kan göra är att uppmuntra en mer ”ansvarstagande” djurkonsumtion. Men det vore att brista i ansvar och förminska problemet och allvaret med djurförtrycket. Dessutom har det hänt förut att omfattande förtryckssystem har utmanats och övervunnits. Kampen mot slaveriet – på sin tid ansett som helt naturligt och omöjligt att avskaffa – är kanske det mest uppenbara exemplet. Oddsen för denna kamp var helt enkelt hopplösa, men så var lösningen också att strunta i de odds som verkligheten erbjöd och istället erbjuda en annan verklighet med andra odds.

I föreläsningen nedan – och i den tillhörande artikeln som du hittar här – diskuterar den amerikanske djurrättsaktivisten James LaVeck just hur detta gick till och vad djurrättsrörelsen kan lära av den processen. Titeln är just: Let’s Not Give Up Before We Even Get Started.

Let’s Not Give Up Before We Get Started, Part 1 of 4 from Tribe of Heart on Vimeo.

Let’s Not Give Up Before We Get Started, Part 2 of 4 from Tribe of Heart on Vimeo.

Let’s Not Give Up Before We Get Started, Part 3 of 4 from Tribe of Heart on Vimeo.

Let’s Not Give Up Before We Even Get Started, Part 4 of 4 from Tribe of Heart on Vimeo.


18 svar till “Ska vi ge upp redan innan vi börjat?”

  1. ”Om du själv är inblandad i djurrättsrörelsen så har du säkert många gånger ställt dig denna fråga: ”Varför fattade jag inte detta tidigare?” Svaret brukar vara enkelt: ”Jag fattade inte för att jag aldrig under min uppväxt kommit i kontakt med något alternativt synsätt på djur/människa-relationen. Jag var som alla andra och gjorde som alla andra och såg ingen anledning att problematisera hur jag levde.””

    Jag kan bara konstatera att du verkar ha helt rätt. Ingen frågade mig ”borde inte djur ha samma rättigheter?”. Den diskussionen hade troligen räckt.

  2. Vad roligt att Tribe of Heart gjort en sån här film! Visste inte att de hade de tankarna.

    Jag tyckte det han sa ca 16.50-17.20 in i första delen var viktigt: Våra motståndare vill ha det till en diskussion om hur utnyttjandet kan göras humant för att undkomma den grundläggande frågan om det är rätt överhuvudtaget.

    Har du läst ”Spräng Bojorna” av Hoschild om slaverikampen? Det var ett tag sen jag läste den nu men jag fick en bild av att den rörelsen ändå var mer reformistisk än jag trodde; de krävde t ex stopp av slavhandeln före stopp av själva slaveriet. Men vad jag förstår var de ändå tydligare med sitt grundläggande budskap än dagens dr-rörelse?

    Frågan är om slaverirörelsen också kan anklagas för att vara reformistisk för att den kämpade för lagar mot slaveriet utan att i grunden ifrågasätta rasismen eller ojämlikheten mellan människor? Andra former av slaveri och utnyttjande i arbetet liksom rasism är ju som bekant förekommande idag. Är det en svaghet i vårt resonemang?

  3. Tack för en mycket välskriven text!

    Jag har en fråga till dig:

    I min frys har jag en del kött. Exempelvis ett paket bacon och två paket grillkorv.

    Vore det omoraliskt av mig att äta just det köttet? Var snäll och motivera.

  4. Hej Wester!

    Jag vet inte riktigt om jag förstår vad du menar med din fråga, men om du antyder att du överväger att sluta äta djurprodukter och undrar om du lika gärna kan äta upp vad du har i frysen medan du googlar veganska recept för framtida matlagningssyften så skulle jag inte uppfatta det som särskilt omoraliskt, nej.

    /Per-Anders

  5. Det är ungefär det jag menar.

    En sak som gör mig väldigt skeptisk till veganism är faktiskt att så många vegan-hemsidor på nätet exempelvis skriker av en retorik som är väldigt lik den inom religiösa sekter.

    Och köttätande ses per definition som något omoraliskt (eller syndigt) alldeles oavsett om ätandet av visst specifikt kött har någon inverkan på djurrätt eller inte.

    Så det var ett bra svar, tycker jag.

  6. Wester: Att retoriken ibland bli uppskruvad tror jag ofta beror på en frustration över den totala blindheten för djurförtrycket. Det är svårt det där att balansera mellan att försöka uttrycka det enormt ohyggliga i dödandet av många miljarder varelser varje år och ändå vara begriplig – speciellt som det gigantiska problemet knappt erkänns som ett problem. Men som jag ser det är veganism främst ett avståndstagande från att åsamka lidande och död, och inte en fråga om någon absolut kroppslig renhet från djurprodukter. (Till exempel har jag aldrig brytt mig om att någon grillat kött på samma grill som vegansk mat ska tillagas på eller liknande.) I vårt samhälle går det inte att helt undvika djurprodukter ändå, de finns överallt, men vissa saker – som mat- och klädinköp – kan vi ändå kontrollera och jag tror att vi har en skyldighet att göra det. För övrigt tycker jag att det är toppen att du funderar på att bli vegan!

    Malte: Nej, jag har inte läst boken, känner den mest genom Pelle Strindlunds senaste. Och ja, det är nog så att antislaverirörelsen inte tog rasismen på fullt allvar. And don’t even get me started om löneslaveriet… 😉 Har du förresten kollat in Lee Halls nya bok ”On Their Own Terms”? Där diskuterar hon reglering av djurbehandling och förespråkar reformer för de fritt levande djuren – typ fridlysning, bevarande av deras miljöer, osv. – som det viktigaste som finns att uppnå på laglig väg, medan hon avfärdar reformism för djur i fångenskap som i stort sett poänglös. Detta alltså som en kritik mot den abolitionism som bara inriktar sig på djur i fångenskap men är speciesistiskt blind för vad som kan göras för de ”vilda” djuren. Klart intressant – dessutom är boken ett väldigt fint skrivet försvar för det veganska paradigmet som det utvecklades av pionjärerna, Donald Watson m.fl. Inspirerande.

  7. Tack för texten och länkarna.

    Per-Anders: ”har nämligen uppfattningen att det enda som kan uppnås är mindre reformer av djurhållningen …”

    Den beskrivningen är tvetydig. Vissa som förespråkar småreformer ser det väl som bästa medlet här och nu till att långsiktigt nå djurrättsliga mål. Andra är för småreformer bara för att de ser djurskydd som slutmål.

    Som komplement till frågan om kampanjer bör ha småreformer eller djurrättsövertygelse som mål är det viktigt att tänka på frågor om vilka slags kampanjer som är mest effektiva. Vegan Outreach har mycket systematiskt inriktat sig på flygbladsutdelning på universitet och högskolor. Det tror jag är värt att titta närmare på. En intressant aspekt med den typen av kampanj är att det inte finns några grindvakter mot djurrättsbudskap i kontrast till vad som tycks vara fallet i de dominerande massmedierna.

    http://www.adoptacollege.org/
    http://www.adoptacollege.org/totals
    http://www.veganoutreach.org/articles/whyleaf.html
    http://veganskeptic.blogspot.com/2011/03/animal-millionaires.html

  8. Klockrent!
    På P&L snackade jag med en ledande företrädare för Djurens Rätt. Han sa några saker som gjorde mig förbannad. De ska tona ner (bort) veganismen då det arbetet inte ger medlemmar och det viktiga var att fokuseringen låg på hönsburarna, inte äggkonsumtionen.

    Jag har efter det helt tappat tron på djr.

  9. Anonym: Jag har också alltid gillat Vegan Outreach – i alla fall arbetsformen, om än inte alltid deras utilitaristiska inställning.

    Johan: Jag vet inte vem du pratade med, men om det stämmer blir jag också irriterad. Å andra sidan ska man inte blanda ihop en person med hela Djurens Rätt – det är som sagt en organisation med en extremt stor bredd från gamla djurförsökskritiker till djurskyddare, djurhemmare och etiska veganer. Som medlem eller lokalorganisation har man alltjämt goda möjligheter att få hjälp och pengar om man vill driva kampanj för veganism/djurrätt. Det blir vad man gör det till. Men som organisation står Djurens Rätt ständigt inför det dilemma du pratar om – att köra ett rakt budskap och förlora medlemmar eller förminska problemet och vinna fler anhängare.
    Jag ska också förtydliga en sak när det gäller det där med pengar. Ingen har någonsin blivit rik på att jobba åt Djurens Rätt. Jag var förbundsordförande i fyra år, jobbade 70 timmar i veckan och tjänade som mest 22 400 kr i månaden. När jag säger att organisationer av Djurens Rätts typ måste förhålla sig till inflödet av pengar och modifiera sitt budskap därefter, så talar jag inte om ett privat intresse av att slå mynt av djurrättskampen. Det handlar istället om strategiska beslut som man anser att man är tvungen att ta för att upprätthålla storleken på verksamheten. I de riktigt stora organisationerna om HSUS och RSPCA ser det däremot annorlunda ut, men mycket höga chefslöner. (Fast även i de organisationerna är nog de allra flesta anställda måttligt betalda och drivs i huvudsak av ideella motiv.)

  10. Johan: Det finns absolut inga sådana planer. Tvärtom. Tråkigt att du fick den uppfattningen på P&L.

    Infomaterial som direkt kopplar till frågan om att inte äta djur utgör merparten av det som lämnar Djurens Rätts utdelarhänder. Mellan 200-250 000 foldrar, flygblad och häften – varje år – som träffar till stor del den målgrupp som är mest förändringsbenägen. Det är en siffra att vara stolt över. Det är i alla fall jag. Inte minst då jag vet vilket jobb som ligger bakom allting.

    Bland det sista PeA gjorde som förbundsordförande var att korrläsa det som sedan blivit något av Djurens Rätts basmaterial: ”Fördomar mot djur”. Väldigt VO-inspirerad och anpassad för utdelning till 15-25-åringar. Den är just nu på ritbordet igen. 

    I Djurens Rätts fyraårsplan ingår en satsning på mer direkt utdelning. Det kommer utan tvivel att bli väldigt bra. 🙂

    // Benny Andersson, verksamhetschef för Djurens Rätt

  11. Djurrätt? Vad är det?

    Är man en djurrättare om man pysslar med nöjesjakt men äter veganskt?

    Är man en djurrättare om man kör motorbåt (för nöjes skull=onödigt)bland de stora löjstimmen?

    Är man en djurrättare om man kör bil i hög hastighet (okontrollerad, typ över 30 km/h) i djurens hem?

    Miljoner individer dödar vi varje år. Hur många katter, hundar, fåglar, möss, älgar, rådjur och andra djur tror ni hade dödats om hastigheten hade varit 20 km/h.

    För älgen spelar det ingen roll hur den dödats. Bildöden eller köttdöden är såklart lika illa.

    Kör man bil i hög hastighet är man speciesistisk. Såklart!

    Per-Anders, vad är en djurrättare för dig?

    Veganism kan vara det man bör leva. Kan dock inte släppa tanken Tännsjö har, att djuren borde vara tacksamma att de får finnas. Hade vi inte fött upp grisen så hade den inte fått uppleva livet. Ett vettigt liv och en smärtfri död. Kan det vara moraliskt rätt att äta djur kanske? Magkänslan säger nej såklart, men intellektet har inte bestämmt sig.

  12. ”Hur många katter, hundar, fåglar, möss, älgar, rådjur och andra djur tror ni hade dödats om hastigheten hade varit 20 km/h.”

    Svar: försumbart, jämfört med det antal djur som föds upp för att dödas inom djurindustrin.

    Att dödas för nöjes skull, eller med flit, och att dödas för att vi människor lever i ett samhälle som inordnats på sådant sätt där vi ibland behöver ta oss mellan två punkter med fordon, är olika saker. Och är verkligen bilåkning speciesistisk? – trots allt förolyckas och skadas även människor när bilar far fram ”genom deras hem”.

    Matfrågan är för övrigt helt frikopplad från vårt bilåkande. Ingen behöver döda grisar eller dricka mjölk, bara för att de ibland tar bilen för att hälsa på sin mormor. På samma sätt som jag inte behöver utnyttja eller döda människor, bara för att det förekommer att jag kör fortare än 20 på vägar där jag kan få puntering/hjärtinfarkt och med det riskera att krasha in i en folksamling.

  13. Leo, jag vill med kraft säga att jag tycker du ser tokigt på saken. Kanske 1 000 000 (troligtvis fler)individers död förminskar du på ett, enligt mig, sjukt sätt.

    Visst är bildödandet försummbart med antalet djur som dödas köttdöden. Men kan man resonera så?

    Om jag åker till Öland och dödar 100 individer så är även detta dödandet försummbart i det stora hela. Men det är väl fel för det?

    Jag tycker det är fel. Varje dödad individ är en katastrof för individen som dödas. Så 1 000 0000 (bildödade djur) katastrofer är mycket, tycker jag.

    Jag gissar att bildödandet är mer än dubbelt så stort som hela mjölk-nöttköttsdödandet.

    Det handlar om vilken syn man har på andra arter. På något märkligt sätt så ta vi inte hänsyn till de vilda djuren i deras hem. För hade vi gjort det så hade vi såklart inte utsatt dem för den livsfara som bil i hög hastighet innebär.

    Vi kan köra bil, men inte på ett sånt sätt att vi riskerar djurens liv.

    Kör man bil i hög hastighet är man specieist därför att man inte tar den hänsyn man tar för sin egna art, mot andra arter.

    INGEN behöver köra bil i hög hastighet. Men att köra bil i hög hastighet har varit vanligt de sista 90-100 åren.

    Resultatet ser vi längs vägarna.
    Blodfläckar, fjädrar från krossade fåglar och smutsiga pälsar från sargade kroppar.

    Att inte äta en sillsmörgås för att man vill respektera sillen, samtidigt åker man vattenskidor bland stora löjstimm blir för mig konstigt. Ett tankefel.

    Vad är en djurrättare?

  14. Min poäng var att det inte är en giltigt jämförelse att åka vattenskidor bland löjstim, och att köra bil.

    Vårt samhälle kräver transporter i ”hög hastighet”. Definitivt för varutransporter (det är lätt att inse att konsekvenserna skulle bli stora om lastbilar bara fick köra i 20-30 km/h) men jag vill mena att det också kräver persontransporter. Det finns de som behöver köra ”i hög hastighet” för att kunna ta sig till sina arbeten, eller för att kunna hälsa på familj och vänner.

    Emellertid behöver ingen döda löjstim bara för sitt nöjes skull, och att komma till slutsatsen att det går bra att äta djur, på grund av att jag körde på ett rådjur 2002 tycker jag är en konstig slutsats.

    Vilken djurrättare åker förresten vattenskidor bland löjstim? Den begår ett tankefel, det håller jag med om.

  15. Leo, slutsatsen är det bara du själv som kommit fram till.

    Att äta djur är förmodligen helt fel. Icka uppfödda individer är garanterat fel att döda. Uppfödda kan enligt Torbjörn Tännsjö vara ok. Tror visserligen inte jag själv kommer köpa den tanken.

    2002 körde du för fort. Du dödade rådjuret med din bil. Detta ser samhället som en olycka. Det är här specieismen kommer in. Vi vet att risken är väldigt stor att något djur springer ut på vägen. Men eftersom det bara är ett icke mänskligt djur så ”kör vi på”.

    Där risken är lite större för att skada eller döda ett mänskligt djur så är det sänkt hastighet. Vid skolor och dagis är det 30 km/h.

    Ca 250 människor dog i trafiken förra året. Gissar att 99% av svenska folket vill ha bilar med hög hastighet.

    Gissar att mer än 1 000 000 icke mänskliga djur dödades av bilar förra året. Tror 0% av de icke männskliga djuren tycker bil i hög hastighet är rätt.

    Att jag som vegan inte äter räksmörgås för att jag vill respektera räkorna, samtidigt som jag åker vattenskidor efter en båt med kraftig motor och därmed utsätter just räkor/fiskar för livsfara är ett ”tankefel”.

    Ett intellektuellt haveri.

  16. Det är fortfarande inte relevant att jämföra att jämföra vattenskidåkning med bilåkning. Det ena är ett nöje, det andra är en nödvändighet i det samhälle vi lever i. Det är bara tramsigt att jämföra.

    Är risken verkligen ”stor” att köra på ett djur? Bara att man jämför något som har lägre risk, gör inte risken stor. Totala körsträckan för Sveriges bilar, lastbilar och bussar är i storleken av 100 miljarder kilometer. Dvs man behöver åka sådär 10’000 mil i sitt fordon för att köra på ett djur, om din gissning på 1 miljon är korrekt. Innan en köttätande bilförare hinner döda ett djur i en trafikolycka, så har denne dödat tusentals djur till frukost, lunch och middag. Att ursäkta dödandet av tusenstals, för att man i en trafikolycka råkat döda en, det är verkligen ett ”tankefel” och ”intellektuellt haveri” för att använda dina egna ord.

    Trafikdöden längs våra vägar är stor, men då tänker jag inte på trafikdödade djur. Antalet djur som förolyckas på våra vägar är nämligen totalt underordnat det antal som serveras som mat på vägkrogar och på bensinstationer. Kanske är det något för dig att engagera dig i? Risken att något har dött när man äter djur är trots allt 100%, så där finns ju dessutom siffror som jobbar för din sak.

    Hur många räkor, löjor eller andra fiskar dör av vattenskidåkning, och är det någon särskild vegan/djurrättare som du syftar på som åker vattenskidor?

  17. Leo, du hittar fortfarande på dina egna slutsatser. Jag skriver INTE att bara för att man är specieist med sin bil kan ge sig rätten att döda genom andra specieistiska handlingar (äta djur).

    Jag använder antalet 1 000 000 bildödande individer för att få lite perspektiv. Antagligen är det många många fler. Men jag vill inte riskera att fuska med siffror, då jag tycker det är oärligt.

    Jag skulle kunna äta en smörgås med kosmör och älkorv varje dag resten av mitt liv, och bara döda två individer. En ko och en älg. Men kan man tänka så?

    Nej vi behöver inte utsätta djuren för livsfara för att överleva. Jag vet inte hur länge människan funnits. Men bilar har funnits i typ 100 år. Jag är helt övertygad om att vi klarar oss med en djurvänlig hastighet på våra bilar.

    Möjligtvis behöver det ekonomiska systemet transporter i hög hastighet. Men ska vi bygga ett samhälle på specieistisk grund?

    Jag kommer följa bloggen. Men bara svara om jag ser en anledning att svara.

    Leo, jag är övertygad om att du kommer inse att det är en speciesistisk handling att köra bil i hög hastighet (okontrollerad).

  18. Varför skulle man välja att döda en ko och en älg för sin egen njutnings skull?

    Och hur kan man etiskt argumentera att det är försvarbart?

    Sen verkar du inte kunna släppa detta med trafikdödade djur. Inser du att tillverkningsprocessen av bilar och drivmedel i sig dödar djur. Sannolikt fler än vad samma bil skulle köra på, när de framfördes m.h.a. samma drivmedel och i okontrollerad stor hastighet. Så bilarna i sig är väl därmed speciesistiska, enligt ditt sätt att se det, istället för bara de bilar som framförs över en viss farlig hastighet?

    För det kan väl inte vara som så att du anser djuren som dött under produktionen av bilen och bränslet som acceptabla/nödvändiga/oundvikliga dödsfall, medan du skriker högt över just de djur som riskerar att dö när de blir påkörda?

    Det är för övrigt inte en direkt klockren liknelse att jämföra en älgkorv med en bil. Det ena är en onödig produkt i vårt samhällle, det andra är det inte.

Lämna ett svar till Wester Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *