Grisrättegången: Vad är det egentligen vi har bevittnat?


Ny utredning av Blackstaby Gris AB from Djurrättsalliansen on Vimeo.

Nu har rättegången mot Djurrättsalliansens ”grisvittnen” börjat. År 2009 gick dessa gräsrotsaktivister ut med det kanske största avslöjandet någonsin av förhållandena i den svenska djurindustrin. Ett stort antal grisfarmer filmades och fotograferades i smyg och materialet släpptes till massmedia lagom till julskinkesäsongen.


Resultatet blev en omfattande mediauppmärksamhet under ett par veckor, och hård kritik riktades mot grisköttsbranschen. Förundersökningar om djurplågeribrott inleddes, men lades ner så snart mediachocken var bortglömd. Grisindustrin återtog sedan initiativet och en av de avslöjade grisbönderna passade på att dra två av aktivisterna inför rätta. De senare står nu inför hotet om dagsböter och skadestånd på närmare en miljon kronor.

Denna djurförtrycksaktivism kan dock komma att visa sig tveeggad. Hoppet är förmodligen att knäcka Djurrättsalliansens aktivister och avskräcka från framtida försök att föra ut information om ”världens bästa djurhållning”. Samtidigt är det uppenbart att Djurrättsalliansen har det moraliska överläget. Grisindustrin är alltjämt skurken i allmänhetens ögon, och skurkaktigheten blir bara ännu mer uppenbar i och med åtalet.

Man skulle kunna säga att idag är vi alla grisvittnen. För vem kan låta bli att vara upprörd över branschens moraliska korruption och den rättsskandal som åtalet är? Bredden i upprördheten återspeglas gårdagens debattartikel i Svenska Dagbladet som skrivits under av en rad kända personligheter:

Det är något som är riktigt snett i djurindustrin. Har vi blivit så avtrubbade att vi inte ser och kan erkänna när ett djur lever i misär?

Nu är grisbönderna i kris och vädjar desperat till konsumenterna: köp svenskt, köp inte från utlandet. Köp inte alls, säger vi. Det håller inte att stänga in djur i en minimal box på betonggolv, låta dem stå i sin egen avföring i sex månader, intensivutfodra och sen skicka det på en sista ångestfylld resa till döden. Och dessutom använda det ”svenska” sättet att plåga livet ur djuren som försäljningsargument.

Det får vara nog nu. Att rättssystemet dömer budbärarna men låter djurskyddsbrott passera gör konsumenternas makt till hoppets sista utpost. Använd den makten. Bojkotta griskött.

Det är förstås mycket som är riktigt i den här beskrivningen, men jag skulle ändå säga att den skjuter bredvid målet. Argumentationen låter hård och kompromisslös, men den utmanar egentligen inte det speciesistiska paradigmet. Problemformuleringen spelar fortfarande på djurförtryckets planhalva: problemet som beskrivs handlar om hur djuren används, istället för att ifrågasätta att de används; huvudskurken blir (delar av) djurindustrin och inte det djurutnyttjande samhället som sådant; griskött är värt att bojkotta, men inte djurprodukter i allmänhet.

”Jaja”, invänder den pragmatiske djurrättaren, ”men det är väl ändå bra att någon säger detta? Visst borde alla bli veganer egentligen, men om vi säger det så är det ju ingen som lyssnar, eller hur?”

Visst, bättre lite diskussion än ingen alls. Men för de flesta läsare tror jag budskapet snarast blir ”köp inte griskött förrän grisuppfödarna bättrar sig”. Det vill säga ännu en återupprepning av det speciesistiska löftet att djurutnyttjandet kan göras etiskt okontroversiellt – att en harmonisk djurexploatering är möjlig bara vi övervinner några av de mindre problem som står i vägen.

Djurindustrins svar på kritik av denna typ är också given. Det ska göras fler utredningar och processerna ska kontinuerligt utvärderas och förbättras. Finns det något problem så beror det på enskilda rötägg, inte på industrin som sådan. Och dessutom är det fortfarande bättre i Sverige än i alla andra länder. Så har det låtit i djurdebatten sedan slutet av 1800-talet, och det har fungerat. Det är därför djurindustrierna älskar begrepp som ”djurskydd” och ”djurvälfärd”. Så länge debatten förs utifrån dessa koordinater framstår nämligen begrepp som ”djurrätt” och ”veganism” onödiga eller till och med ”extremistiska”.

Att säga att grisindustrin har fallerat och svikit djurskyddet är förvisso sant, utifrån den allmänna uppfattningen om vad djurskydd bör vara. Men denna anklagelse medför samtidigt att grundtanken bevaras: det kan finnas en grisindustri där djur ”skyddas” och där vår ängslan över djurhanteringen en gång för alla kan avskaffas. Och det är just det löftet som djurindustrin till varje pris vill bevara intakt.

Det betyder att det vi bevittnat om grisarna måste förminskas till en hanterbar djurskyddsfråga, en mindre avvikelse som enkelt kan korrigeras. Eller så måste det vi bevittnat förkastas som en manipulation av illvilliga djurrättsaktivister med en dold agenda. I båda fallen bevaras den speciesistiska fantasin och djurförtrycksaktivisterna behåller problemformuleringsinitiativet.

Givetvis måste vi nu stödja grisvittnena efter bästa förmåga. Jag har skickat en slant – gör det du också: här finns kontoinformation. Men vi måste också anstränga oss för att ställa frågan om vad det är vi har bevittnat: är det bara en tillfällig avvikelse från det goda svenska djurskyddet, eller har vi i själva verket bara fått en skymt av den helt vardagliga speciesismen som vi själva återskapar varje dag genom konsumtionen av djurprodukter?


2 svar till “Grisrättegången: Vad är det egentligen vi har bevittnat?”

  1. du skriver att artikeln bygger på det ”speciesistiska löftet att djurutnyttjandet kan göras etiskt okontroversiellt” Det kan det alltså inte, enligt dig? Är det en analytisk sanning, dvs. det är aldrig etiskt okontroversiellt att nyttja djur, eller ett empiriskt påstående (det är inte sannolikt att djuranvändning kan ske på ett etiskt riktigt (okontroversiellt?) sätt?

  2. För 99 procent av djurutnyttjandet svarar jag A. För större delen av den återstående procenten svarar jag B. Sedan finns det möjligen några reella konfliktsituationer och ett och annat teoretiskt livbåtsscenario. Men de är sällan relevanta när en vanlig människa till vardags går till affären. Där bör vi ”aspirera på att uppnå rangen av veganer”, som Donald Watson sade en gång.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *