Köttnationalismens födelsedag: 30 april 1927

“Djurskyddsnationalismen” eller “köttnationalismen” har ofta diskuterats som ett problem här i bloggen. Ni vet, när problemen med djurhållningen alltid förskjuts någon annanstans, bort från Sverige, bort från de svenska konsumenterna, bort från våra egna tallrikar. Denna ideologiska manöver är ett av de vanligaste sätten att legitimera djurexploateringen här hemma. Genom att placera problemet någon annanstans eller hos någon annan förminskas de moraliska problemen med vad vi själva gör mot icke-mänskliga djur.

Nu tror jag också att jag har hittat fenomenets födelse – i alla fall första gången då ett köttnationalistiskt argument uttryckligen formuleras på den lagstiftande politiska nivån i Sverige.

Den 30 april 1927 debatterade riksdagens första kammare en regeringsproposition om att införa en speciell slaktlag. I den debatten var det tre frågor som speciellt upptog politikernas och den allmänna opinionens intresse: skäktning (dvs. slakt utan bedövning “enligt judisk ritus” som man ofta uttryckte sig), den dansk-amerikanska slaktmetoden (där grisar hissades upp i ena bakbenet och fick halsen avskuren utan bedövning), samt slakt av renar bland den samiska befolkningen (också utan bedövning, vanligen genom stick i nacken eller hjärtat).

Som framgår redan av denna korta lista är det tydligt att de problematiska slaktmetoderna var någon annans. Judarna, samerna, och till viss del den obildade svenska landsbygdsbefolkningen, var de grupper som oftast pekades ut som problem för djurskyddet i tidens slaktdebatter.

Men det är också intressant att den slaktmetod som användes på nästan alla svenska exportslakterier genomgående kallades för “dansk-amerikansk”. Visserligen hade metoden tagit sin inspiration från den tidigt industrialiserade slakteri- och köttpackningsbranschen i USA, och den tillämpades redan i stor omfattning i lantbrukslandet Danmark – men jag tror inte att kritikerna höll fast vid denna benämning bara för att förklara metodens härkomst. Beteckningen hjälpte också till att skapa distans, den förvandlade metoden till något främmande, något som inte “hörde hemma” här hos oss – trots att det handlade om svenska företag som hade infört den, nyttjade den och tjänade pengar på den. Även denna slaktmetod var så att säga “någon annans”.

Bild från Armours slakteri- och köttpackningsindustri i Chicago, 1896.
Från USA kom inspirationen till de slaktmetoder som de svenska exportslakterierna använde. 

Jag får förhoppningsvis återkomma och skriva lite mer om hela denna debatt (och hur den var oproportionerligt fokuserad på sådant som utpekades som icke-svenskt). Här ska jag bara säga något om den “dansk-amerikanska” slaktmetoden som tillämpades på de så kallade “exportslakterierna”.

På exportslakterierna dödades grisar för att förvandlas till bacon som såldes framför allt på den engelska marknaden. Men slaktmetoderna var kontroversiella och hade så varit en längre tid. Redan 1887 hade det rests politiska krav på reglering av slaktprocedurerna, och sådana förslag återkom sedan i riksdagen med jämna mellanrum under flera årtionden. Det var dock först 1927 som regeringen kom med en proposition (nr 85) där det föreslogs att större djur skulle bedövas före blodavtappningen (mindre djur kunde halshuggas istället).

Lagförslaget innehöll dock en möjlighet för regeringen att besluta om undantag för just skäktning, renslakt, och den dansk-amerikanska metoden. Det sistnämnda undantaget var en ganska genomskinlig eftergift för den exporterande köttindustrin som fruktade att reformen skulle göra produktionen ineffektiv och leda till ökade kostnader. Branschen hävdade också att köttkvaliteten skulle försämras om blodavtappningen föregicks av bedövning. Allt detta sammantaget skulle göra att svenskt bacon inte skulle kunna stå sig i konkurrensen med framför allt den danska fläskproduktionen.

“Köp endast fläsk av svin, som är slaktade efter en djurskyddsvänlig metod” 

Mot denna eftergift protesterade högermannen Georg Bissmark (som var borgmästare i Halmstad och skulle bli justitieminister följande år). Bissmark menade att det inte fanns något bevis för att fläskets kvalitet blev sämre vid bedövningsslakt – tvärtom fanns det redan vissa slakterier som hade gått över till sådana metoder. Dessutom, menade Bissmark, var rädslan för att exportmöjligheterna skulle gå förlorade kraftigt överdriven:

Det säges nu här, att även om ingen som helst anledning föreligger att underkänna det fläsk, som erhålles efter bedövningsslaktmetoden, så kan man i alla fall befara en agitation mot sådant fläsk, och folk skulle vara så konservativa, att en dylik agitation hade utsikt att vinna effekt i England. Det förhåller sig dock så, att man där redan förtär kött av djur, som äro slaktade efter bedövningsmetoden. Men dessutom äro såvitt jag vet engelsmännen liksom svenskarna ett starkt djurskyddsvänligt folk, och jag undrar, om det icke äro ren skuggrädsla att tro, att en agitation i England från dansk sida i nämnd riktning skulle hava någon framgång när den totalt saknar alla rimliga skäl. Tvärtom tycker jag, att det skulle vara mycket lämpligt för de svenska slakthusen att driva en motsatt agitation och säga: “Köp endast fläsk av svin, som är slaktade efter en djurskyddsvänlig metod!” Jag tror att en sådan agitation skulle hava större utsikter till framgång än de andra. Enligt min mening äro farhågorna för vår fläskexport alldeles grundlösa, och man kan snarast anse dem bottna i skuggrädsla.

(Protokoll från sammanträde i riksdagens första kammare,
lördag 30 april 1927, sid. 23, min kursivering.)

Här är det tydligt att djurskyddsargumentet dels kopplades till en nationell djurvänlighet, och dels föreslogs som ett försäljningsargument. Redan 1927 var alltså Bissmark inne i tankebanor som liknar dagens svenska köttnationalism – inte minst synen på djurskydd och djuromsorg som ett av “de svenska mervärdena” som den nationella djurexploaterande industrin kan använda för att konkurrera. Tanken var knappast helt ny och knappast Bissmarks egen; den svenska djurvänligheten hyllades regelbundet av riksdagsmännen redan på 1800-talet. Men så vitt jag vet är detta det första i riksdagskällorna förekommande exemplet på att djurskyddet förvandlas till ett direkt försäljningsargument för svenska djurprodukter. I riksdagspolitisk mening kan vi därför säga att den svenska köttnationalismen föddes för snart 84 år sedan, den 30 april 1927.

(Hur det gick med förslaget? Jo, regeringens proposition om slaktlag föll efter att ha avstyrkts av lagrådet och efter att de båda kamrarna inte kunnat enas. Det var först 1937 som bedövning av större djur blev obligatorisk. Men den historien – som också innehåller en hel del köttnationalism – får vi återkomma till en annan gång.)

Share Button

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *