Förtryckens enhet – och motståndets splittring


Recension av David Nibert (2002): Animal Rights/Human Rights: Entanglements of Oppression and Liberation. Oxford: Rowman & Littlefield. Texten publicerades första gången i tidningen Djurens Rätt, 2005.

Det första man måste göra, i varje strävan efter förändring, är att se vilka former av förtryck som förekommer.
– Noam Chomsky

Människornas frigörelse … från grymhet och orättvisor kommer med tiden att föra med sig även djurens frigörelse. De två reformerna är oupplösligt sammanlänkade och ingen av dem kan fullt ut förverkligas ensam.
– Henry Salt


Vad är förtryck?

Vid första anblicken kan det tyckas lätt att svara på den frågan. Vi kan alla ge exempel på olika sorters förtryck. Den mänskliga historien är från pärm till pärm inpyrd av slaveri, kvinnoförtryck, rasism, diktaturer, folkmord, krig och andra övergrepp. Varje dag läser vi i tidningarna om människors brutala utnyttjande av andra människor – och andra djur.

Exempel på förtryck finns det gott om. Men för den som engagerar sig för en bättre och mer rättvis värld – för alla djur – är det flera frågor som tränger sig på: vad beror förtrycket på? Och ännu viktigare: vad kan vi göra åt det?

Ofta tas svaren på dessa frågor för givna. Många folkrörelser antar att förtryck i första hand beror på okunskap och fördomar. Lösningarna heter följaktligen upplysning och utbildning. Därför förlitar sig många organisationer helt på informationsspridning för att förändra samhället. Så även stora delar av djurrättsrörelsen.

Men detta synsätt har många brister. Det mest uppenbara är förstås att förtrycket fortsätter år efter år, trots att de allra flesta människor redan vet vad som händer. Så vad beror detta på?

I boken Human Rights/Animal Rights: Entanglements of Oppression and Liberation (2002) hävdar sociologen och aktivisten David Nibert att folkrörelserna för samhällsförändring ofta misslyckas för att de har en felaktig syn på vad förtryck beror på. Enligt Nibert är rörelsernas huvudproblem att de är för opolitiska och inte uppmärksammar de samhällsstrukturer som skapar och underbygger förtrycken.

Nibert kritiserar flera av djurrättsrörelsen mest kända namn (bland andra Peter Singer, Tom Regan och Richard Ryder) för att de ser artförtrycket – artismen – enbart som ett uttryck för människors fördomsfullhet. På ett plan har dessa tänkare förstås rätt i att artismen är en ideologi som kan jämföras med rasism och sexism. Men sociologen Nibert ser saken ur ett annat perspektiv och menar att sådana ”-ismer” och ideologier aldrig uppstår ur tomma intet.

Vem tjänar på förtrycket?

De förtryckande ideologierna bör istället ses som uttryck för mer djupgående konflikter i samhället, menar Nibert. Han utgår från en tradition av kritisk sociologisk forskning som sedan 1960-talet kraftigt ifrågasatt den psykologiska ”okunskapsförklaringen” bakom rasismen och sexismen. Istället betonar han att fördomarna kommit till som ett sätt försvara redan etablerade former av utnyttjande och förtryck. ”Intresset ljuger inte”, sade en klok filosof en gång. Det kunde också ha varit valspråket för Niberts bok. Vill man veta varför ett förtryck består bör man först och främst fråga sig vem eller vilka som tjänar på det.

Detta synsätt vänder upp och ner på de gamla folkrörelsestrategierna. Plötsligt är det inte fördomarna som skapar förtrycket. Tvärtom är det de förtryckande samhällsinstitutionerna som skapar fördomarna för att rädda sin egen existens.

På detta sätt delar alla förtrycksformer en gemensam bakgrund: de uppstår ur de privilegierades behov av att försvara sina egna fördelar i samhället. Det betyder också att det ligger betydligt mäktigare intressen bakom förtrycken än enskilda människors fördomar. Framför allt handlar det om starka ekonomiska intressen.

Ta rasismen som exempel. Var det bara ”fördomar” och ”okunskap” hos de vita i Sydafrika som gjorde att apartheidsystemet kunde bestå så länge? Eller var det viktigaste kanske att exploateringen av Sydafrikas naturtillgångar krävde billig och underordnad arbetskraft, och att rasismen var ett effektivt verktyg för att åstadkomma detta?

Och hur är det med kvinnoförtrycket? Består det bara för att vi män är ”okunniga” om diskrimineringen av kvinnor? Eller är det i själva verket så att män i allmänhet grupp är ganska nöjda med sakernas tillstånd och gärna konstruerar ideologiska undanflykter om kvinnors ”vårdande” och ”omhändertagande” natur för att slippa skitjobben i hemmet och i offentliga sektorn?

Niberts förtrycksteori utgår från Donald Noels teori om rasismens uppkomst. Där finns visserligen utrymme för psykologiska förklaringar, men tonvikten ligger på de strukturella krafter i samhället som ger upphov till rasistisk diskriminering. Nibert har uppdaterat teorin så att den även omfattar andra former av förtryck, inklusive förtrycket av andra djur än människor. Teorin lyfter fram tre huvudfaktorer bakom alla förtrycksformer:

  1. Ekonomisk exploatering/konkurrens. Människor kämpar med varandra och med andra djur om materiella resurser, inklusive användningen av mark. Människor tenderar att utnyttja grupper som de ser som ”annorlunda” när det ligger i deras ekonomiska intresse att göra detta. Utnyttjandet av djur är något som uppenbart är av stort ekonomiskt intresse för människor. Dock visar Nibert tydligt att det inte är alla människor som tjänar på djurförtrycket – det är främst en liten elit som drar in de stora vinsterna på djurindustrierna.
  2. Ojämlik maktfördelning. Makt handlar om att kunna tvinga på andra sin egen vilja. Med hjälp av vapen och tekniska hjälpmedel har människor genom historien kunnat förslava och utnyttja varandra – och andra djur – i stor skala. Det viktigaste verktyget för att samla och bevara makten i fåtalets händer har historiskt sett varit staten. Genom att kontrollera statens lagar och våldsmakt har den styrande eliten kunnat behålla makten även under perioder av folkligt motstånd. Samtidigt görs statens förtryckande makt osynlig genom ständig propaganda. När vi i skolan undervisas om staten och lagarna får vi till exempel bara läsa om våra medborgerliga rättigheter, men det talas aldrig om den stora juridiska apparat som bara finns till för att bevara dagens makt- och rikedomsförhållanden.För de andra djuren har de statliga lagarna inte medfört någon respekt för deras rättigheter. Inte ens de mest radikala lagarna om ”djurskydd” har givit djuren någon annan rätt än den att förslavas och mördas på löpande band. Djurskyddslagarna fyller däremot en annan mycket viktig funktion: de gör djurindustriernas barbariska behandling av levande varelser till en fullt laglig verksamhet och skyddar därmed producenterna från kritik.
  3. Ideologisk kontroll. Förtryck kräver rationalisering och legitimering. Det måste med andra ord framstå som ”naturligt” och ”rätt”, både för dem som själva utövar förtrycket och för alla andra. Ideologier som nedvärderar andra grupper – som rasism, sexism och artism – är därför socialt konstruerade. De förtryckande ideologierna ger motivering och stöd till de samhällsinstitutioner som är uppbyggda kring utnyttjandet av nedvärderade samhällsgrupper. Med tiden börjar de idéer som den förtryckande gruppen för fram att ses som ”sanna” och ”eviga”, och de förtryckta gruppernas underordning framstår för alla inblandade som en ”naturlig ordning” som inte kan ifrågasättas. Dessa auktoritära idéer formar tillsammans en föreställning om en ”hierarki av allt levande” som i sin tur förstärker de maktförhållanden som gör förtrycket möjligt.

Niberts bok är fylld av exempel på hur förtryckande ideologier genom historien skapats för att försvara de mäktigas intressen på de maktlösas bekostnad. Han visar också hur förtryck av människor förbluffande ofta gått hand i hand med förtryck av djur.

Nibert spekulerar om hur det hela började under stenåldern när ökad jakt på stora djur och överskottet från den begynnande djurhållningen gjorde det möjligt för några i samhället att samla rikedomar och upprätta särskilda privilegier. I takt med denna ekonomiska utveckling följde två typer av social och kulturell skiktning: dels mellan män och kvinnor, och dels mellan män och ”stora män”. De rikedomar och den sociala status som djurutnyttjandet förde med sig gynnade enligt Nibert män på kvinnors bekostnad. Men allra mest befrämjades de högst uppsatta männen – hövdingarna, kungarna och de religiösa ledarna – som tog makten och ledningen i samhället.

Och på den vägen är det. Genom historien har oräkneliga människor och andra djur reducerats till slavar, trälar, underhållning och till och med ”mat” för de grupper som varit mer privilegierade i ”hierarkin av allt levande”. Slavar och krigsfångar har tvingats slåss mot varandra och andra djur för att underhålla överklassen på de romerska arenorna. Djur och människor har spänts framför plogar och vagnar och utnyttjats i fabriker för att skapa överflöd åt eliterna. Grupper som djur, kvinnor och judar har utpekats som syndabockar och bränts på bål eller slaktats i koncentrationsläger (de sistnämnda tydligt inspirerade av köttindustrins löpande-band-principer) när samhället varit i kris. I Nya världen massutrotades både djur och människor för att ge plats åt betesmarker för köttindustrins rövarbaroner. Irland ockuperades och avfolkades av britterna för att användas som betesmark för kor – vilkas kroppar sedan skickades tillbaka till England för att konsumeras av överklassen.

Djurförtrycket och kapitalismen

Denna tiotusenåriga tradition av förtryck fortsatte i och med kapitalismens framväxt. Industrialiseringen av jordbruket har dömt miljarder djur till en ohygglig tillvaro som ”produktionsenheter” i en plågsam fabriksmiljö. Den ”gröna revolutionen” har trängt undan de småskaliga jordbruken och ersatt dem med kemikalieberoende stordriftsjordbruk. Efter påtryckningar från inhemska eliter och institutioner som Internationella valutafonden och Världsbanken har många fattiga länder tvingats lägga om sin produktion av livsmedel för att tillgodose efterfrågan på ”kött” och ”hamburgare” i de rika länderna – allt medan stora delar av den egna befolkningen fått leva i svält och armod. I brist på livets nödtorft har många av dessa människor i sin tur tvingats ta till jakt eller tjuvjakt på elefanter, gorillor, schimpanser och andra djur för att ha en chans att själva överleva i den ”nya ekonomiska världsordningen”.

När sedan hälsoproblemen som är förknippade med konsumtionen av andra djurs kroppar, utsöndringar och ägg har nått kritiska nivåer i Västvärlden har läkemedelsföretagen inte varit sena att utnyttja chansen att sälja mer av sina symptombehandlande mediciner. Denna industri försvarar benhårt sin rätt att utnyttja andra djur i fruktansvärda experiment, samtidigt som den visar total känslokyla för de miljoner fattiga människor som inte har råd att betala för företagens patenterade läkemedel.

David Nibert visar övertygande att förtryck av människor och förtryck av djur är sammantvinnade på tusen och ett sätt. Parallellt med utvecklingen av hierarkier och privilegier i samhället har nya förtryckande ideologier utformats för att försvara exploateringen genom att osynliggöra kopplingarna, nedvärdera offren och peka ut dem som ”annorlunda”.

Motståndets splittring

Samtidigt har motståndet mot förtrycket varit ohjälpligt splittrat i olika enfrågerörelser: arbetarrörelsen, medborgarrättsrörelsen, kvinnorörelsen, rörelsen för de homosexuellas frigörelse, djurrättsrörelsen och så vidare. Nibert är mycket kritisk mot ”vänstern”, ett ord han använder i vid bemärkelse för att beteckna alla dessa frihetsrörelser, för att de regelmässigt blundat – och fortsätter blunda – för de djupgående politiska kopplingarna mellan de olika frågorna. I Sverige känner vi främst igen detta motstånd från miljörörelsens ovilja att se djur som individer med rättigheter, och från vänsterns fasthållande vid rigida klassdoktriner utan utrymme för moralisk hänsyn till djur.

Niberts uppmaning till dessa rörelser är att öppna ögonen för de politiska och ekonomiska sammanhangen. Om förtrycken har ett gemensamt ursprung är det nödvändigt med ett gemensamt motstånd. Nibert förespråkar därför en radikal demokratisk enhetsfront mot föreställningen om en ”hierarki av allt levande” och de institutioner som profiterar på denna auktoritära överideologi. Det är en bra idé. Mer demokrati och mer folkligt inflytande för människor innebär mindre inflytande för de mäktiga individer och företag som tjänar storkovan på majoritetens underordning och maktlöshet. David Niberts bok bör läsas av alla vars hjärtan är uppfyllda av frihetens och solidaritetens ideal. För det är en liten värld, och vem kan egentligen vara fri förrän alla är fria?

Share Button

En reaktion på “Förtryckens enhet – och motståndets splittring”

  1. Tänkvärd text. Men rent praktiskt, hur når man en mer fruktbar enighet då? Genom att samla sig i mittenuppfattningarna och sedan förskjuta dem allt mer åt relevant håll, kanske. Och vilka är det som splittrar…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *