Minkfrågan – vad händer härnäst?

Efter Djurrättsalliansens avslöjande om grisindustrin innan jul förra året blev det ovanligt mycket uppmärksamhet. Sannolikt kommer det inte att bli lika mycket ståhej den här gången. Den sista månaden innan valet kommer mediaintresset att vara fokuserat på andra saker, och djurfrågorna har inte särskilt hög prioritet.

I vilket fall som helst ska det bli spännande att se vad som nu händer i debatten.

En kvalificerad gissning är väl att industrin gör som de alltid gör. Först erkänner de att det finns några “rötägg” men vidhåller att branschen i stort är sund. Detta är vad Roland Barthes en gång kallade “moralisk homeopati” – man erkänner ett mindre ont för att förhindra ett större ont. I Barthes exempel handlade det om hur kyrkan och armén försvarade sig mot anklagelser för fundamentalism och nationalism, men tricket tycks fungera även i många andra sammanhang. “Ja, det har förekommit några avarter”, säger man, “men dessa har inget med vår institution som sådan att göra”. För att undvika en kritisk diskussion om huruvida kyrkan föder fundamentalism eller armén nationalism – eller ett speciesistiskt samhälle djurplågeri – så kastar man några avvikare till lejonen för att tillfredsställa massorna.

Här gäller det för djurrättsförespråkarna att väcka den diskussion som så ofta uteblir – och som i stort uteblev också efter grisavslöjandet förra året – nämligen diskussionen om djurens rättigheter. Industrin vill förstås helst inte ha någon debatt alls, men om de måste ta en debatt föredrar de att tala i termer av avvikelser och enskildheter, inte om system. Och absolut inte om etik, för där vet de att de inte har något att komma med. Som filosofen Jonas Olson noterade efter grisavslöjandet i höstas har

Köttproducenterna … kapitulerat när det gäller att försvara industrin. När förra årets grisskandal utspelade sig kom inget riktigt försvar, de sa mer att ‘vi ger folk det folk vill ha’. När veganismen blommade upp i slutet av 1990-talet fanns en motrörelse från köttindustrin, bland annat skriften Djur är inte människor [en Timbro-pamflett av filosofen Ingemar Nordin]. Nu har de kapitulerat filosofiskt.

(ETC.se, 23 februari 2010)

Industrin kommer också att ifrågasätta om aktivisternas material är representativt för förhållandena på pälsfarmerna. Detta kan vi kalla för tobaksstrategin. Precis som tobaksbolagen fattade att folk som är beroende av tobak inte slutar röka om man kan få dem att tvivla på forskningen om cigarretternas farlighet, så fattar djurindustrierna att folk inte tar aktivt ställning mot en massivt dominerande speciesistisk norm om man bara kan få dem att tvivla lite på avslöjandena om djurplågeri. Här kommer man till exempel att rikta in sig på att Djurrättsalliansen bara besökt en femtedel av farmerna och därför inte ger någon heltäckande bild. Kort sagt: sprida tvivel så att ett folkligt ställningstagande blir svårare.

Här kan vi också vänta oss anklagelser om olagliga metoder – som exempelvis att aktivisterna har gjort inbrott. Detta argument är dock mycket svagt. Det är uppenbart att aktivisterna inte orsakat någon skadegörelse, och att det finns ett starkt allmänintresse i den information de tagit fram. Men återigen, argumentet behöver inte vara vinnande – det räcker att det bidrar ytterligare till tvivlet. Detta förstärks också av medialogiken. Det är ju helt uppenbart att majoriteten av journalisterna som skriver om detta idag vill tvåla dit pälsfarmarna. Men för att framstå som neutrala måste medierna också lyfta fram några brister hos den djurrättsliga sidan. (Själv gick jag just i fällan här. Efter att ha talat med reportern i tio minuter om minkarnas situation, valet och djurskyddsideologins problem så är det enda som är medialt intressant en mening där jag säger att en del djurrättsförespråkare nog upplever att alla andra vägar har prövats vid det här laget och därför upplever att mer handfasta metoder kan vara påkallade. Jag kände inte till brandattentatet igår, och reporten nämnde det inte heller. Därför känns det extra imponerande att jag ändå kunde “förutspå” det hela – som om vi hade pratat om saken igår! Nå, här är i alla fall nästa spådom: Jag kommer inte att prata med Nyheter 24 igen. Ska något vettigt bli sagt om djurrätt får man göra det själv.)

Ytterligare ett sätt att misstänkliggöra blir troligen att göra “motavslöjanden” om att aktivisterna har en dold agenda. Djurrättsalliansen förespråkar nämligen veganism – de vill att vi ska sluta använda djur över huvud taget! Detta är förstås att sparka in en öppen dörr. Självklart förespråkar Djurrättsalliansen veganism. Det har de alltid gjort. Men en del blir fortfarande skrämda av veganspöket, så industrierna kommer att använda det för att bidra till tvivlet.

Här blir det viktiga att inte backa från idealen. Tvärtom bör denna “anklagelse” välkomnas och bejakas. Självklart vill vi att alla ska bli veganer! Uppmärksamheten kring minkfrågan bör i största möjliga utsträckning omvandlas till en debatt om samhällets djurförtryck i stort. Den problemformulering som vi på sikt bör sträva efter är inte “pälsdjursuppfödningen är kriminell och djurplågande och bör förbjudas”, utan snarare “detta är bara ett exempel på hur ett speciesistiskt samhälle fungerar, detta är ingen tillfällig avvikelse utan den logiska konsekvensen av att ickemänskliga djur reduceras till resurser”.

I detta avseende tycker jag det är problematiskt att Djurrättsalliansens kampanj utgår så hårt från djurskyddslagens 4:e paragraf om att djur ska kunna utöva ett naturligt beteende. Signalen som sänds av detta är att det faktiskt är möjligt att utnyttja och döda miljoner djur, bara det görs “på rätt sätt”. Löftet om att det finns ett etiskt oproblematiskt djurutnyttjande kan på så sätt hållas vid liv, och samhällets speciesism behöver aldrig bli föremål för kritik. Det är precis detta som är djurskyddslagarnas viktigaste ideologiska uppgift – inte att skydda djur, utan att hålla människor i allmänhet fria från ansvar. Och i slutändan är det ju faktiskt inte det som Djurrättsalliansen vill främja.

Visst, pälsdjursfarmerna är på fallrepet och det kanske tycks värt att spela det juridiska kortet för att knuffa dem över kanten till historiens soptipp. Vi är ju faktiskt bara en rödgrön valseger från att göra de svenska pälsdjursfarmerna till ett minne blott.

Men vad händer i morgon? Vad händer när vi ska förklara att vi inte bara var emot päls, utan även har samma kritik mot lädret i butikerna? Eller köttet i kyldisken? Då får vi börja om igen, och jobba med ett allmänt medvetande som inte har utvidgats eller förberetts på något sätt för ett ifrågasättande av speciesismen som sådan. Här tycker jag personligen att hänvisningarna till lagen och pälsfarmarnas lagbrott borde tonas ner. Självklart handlar det om lagbrott, men problemet är att viktigare frågor lätt skyms av detta fokus. Som djurrättsteoretikern Gary Francione påpekat är detta ett generellt problem med enfrågekampanjer för djuren: när vi pekar ut pälsdjursfarmerna som särskilt problematiska frikopplas de från samhällets vanliga djurförtryck och och ställer det senare i skuggan.

Den reaktionära retoriken

Vi kommer troligen också att få se prov på det som Albert O. Hirschman kallat “den reaktionära retoriken”. Hirschman har pekat ut tre typiska sätt att argumentera mot alla typer av progressiv samhällsförändring:

1. Perversionsargumentet

De föreslagna förändringarna kommer att perverteras, att slå över i sin motsats så att problemet faktiskt kommer att förvärras. Aktivisterna kanske har fina motiv, men de förstår inte att de bara kommer att göra situationen värre för de djur de vill hjälpa. Det typiska argumentet här är att pälsproduktionen bara kommer att flyttas utomlands där djuren har det värre.

Detta argument måste bemötas med en kritik av den generella köttnationalismen. Argumentet bygger på grundantagandet att människor i andra länder allmänt sett är mindre djurvänliga än just svenskar. Men vi är inte intresserade av att rangordna folkgrupper – vi vill ha en diskussion om djurens moraliska ställning här och nu med alla som är beredda att lyssna och tänka.

2. Meningslöshetsargumentet

Meningslöshetsargumentet går ut på att hävda att de föreslagna förändringarna inte kommer att leda till någon förbättring. De kommer att vara meningslösa gester. Återigen kommer man att hävda att ett förbud mot pälsdjursuppfödning i Sverige inte kommer att göra någon nytta. Dansken kommer att sko sig istället. Eller ryssen, östeuropén eller kinesen.

Här måste vi återigen betona att det inte handlar om något nollsummespel. Vi strävar efter att få bort både produktionen och konsumtionen av djurprodukter. Alla djurprodukter. I alla länder. Meningslöshetsargumentet är bara giltigt för den som föreställer sig att dagens speciesistiska ordning alltid kommer att finnas. Och så är det förstås inte.

3. Riskargumentet

Riskargumentet hävdar att de föreslagna åtgärderna medför för stora kostnader genom att de sätter något annat samhällsviktigt projekt i fara. Hit hör till exempel de vanliga argumenten att det “öppna landskapet” kräver fortsatt djurutnyttjande, eller att ett stopp för djurförsök kommer att leda till en katastrof för människor som inte får några mediciner.

I fallet med pälsdjursfarmerna kommer det förstås att handla om jobbtillfällen och lokal näringspolitik. De svenska pälsdjursfarmerna är ju koncentrerade till främst Listerlandet i Blekinge och till Skaraborgstrakten. Nationellt sett är det inte många arbetstillfällen det rör sig om – några hundra – men lokalt kan nedläggningen förstås få mer påtagliga konsekvenser.

Här bör vi påpeka att det redan innan förra valet utreddes att dessa kostnader var fullt hanterbara – och då handlade det om dubbelt så många farmer som riskerade att få läggas ner. Idag är denna kostnad inte ens hälften så hög. Fast egentligen borde vi kanske trycka allra hårdast på en annan poäng, nämligen att avvecklingen av pälsdjursfarmerna är en bra övning som bör välkomnas. Vi har ju så himla mycket annat att ställa om när djurförtrycket i sin helhet ska avskaffas!


Söndra och härska

Den reaktionära retoriken kommer också att användas för att försöka splittra djurorganisationerna. Jag har tidigare skrivit här om James LaVecks analys av hur djurindustrierna har arbetat för att tämja djurorganisationerna i USA. Här är de råd som amerikanska Cattlemen’s Association fick av en PR-konsult 1991, och som varit slående framgångsrika i att styra in formellt sett djurrättsliga organisationer på reformistiska banor.

1) Isolate the radicals

2) “Cultivate” the idealists and “educate” them into becoming “realists”

3) Co-opt the opportunists into agreeing with industry.

Duchin acknowledged in his speech that idealists were hard to work with, and that because of their inherent altruism and the fact that they gain nothing personally from holding their views, the public tends to believe in them. He then offered the cattlemen a clever strategy. He said that if idealists can somehow be convinced that their opposition to a product or an industry inadvertently caused harm to someone, they could not live with the contradiction and would be forced to change their views, to adopt a more “realistic” position.

Duchin next told the cattlemen about how to work with movement “opportunists,” people he described as engaging in activism for “visibility, power, followers, and perhaps, employment… The key to dealing with opportunists is to provide them with at least the perception of a partial victory.”

The widespread adoption of “cage-free” eggs? A few seats at the table with the group developing standards for producing “Animal Compassionate” lamb? Uncrated “pink” veal? Today, these and similar developments are being widely characterized as victories by organizations with reputations for staunchly opposing animal exploitation.

När jordbruksminister Eskil Erlandsson nu i eftermiddag suttit i “krismöte” med jordbruksverket om minkfrågan kan vi vara ganska säkra på att det är liknande strategier som har diskuterats för att bevara skenet. Likaså hos Lantbrukarnas Riksförbund och hos Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund. Steg ett kommer troligen att bli att försöka isolera Djurrättalliansen. Det kommer dock att bli svårt. Djurrättsalliansen är idag mediernas, och stora delar av folkets, lilla älskling. De visar sanningen, slår ur underdogposition och har inget egenintresse i det de gör. Här är det bara svartmålning och guilt-by-association som gäller som motmedel, men det kommer att vara ganska genomskinligt för de flesta.

Större framgång finns troligen att hämta hos djurskyddsorganisationerna och bland vissa politiker och forskare som låter sig lockas av att bli ryggdunkade som ansvarstagande “realister”. Denna kategori kommer nu att inbjudas till olika samarbetsråd och kanske få lite extra utrymme i den kommande statliga utredningen om djurskyddslagen.

Share Button

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *