Att skriva poesi efter Auschwitz


Att djur har rättigheter borde i vår tid vara en självklar sanning.

Hur kan någon förneka att de andra djuren är våra jämlikar? Om än inte i matematik och litteratur, så åtminstone i förmågan till lidande och lycka? Hur kan någon blunda för de band som förenar oss med de andra djuren – biologiskt såväl som känslomässigt? Hur kan någon bortse från den fundamentala egenskap vi delar med de andra djuren – den att vara egna individer med unika och oersättliga medvetanden?

Redan år 1758 konstaterade filosofen David Hume att ”ingen sanning tycks mig så uppenbar som den att djuren begåvats med tanke och förnuft precis som människorna. Argumenten är i detta fall så uppenbara att de inte ens den dummaste eller mest ignorante kan bortse från dem.”

En uppenbar sanning, ja. Men argumenten är bara teorin. Praktiken är något annat. Om man ska döma efter dagens behandling av andra djur så befolkas världen fortfarande, 250 år efter Humes observation, till största delen av människor av den dummaste och mest ignoranta sort.

Det människor rutinmässigt gör mot andra djur är – objektivt sett – inget annat än ett groteskt blodbad av fullständigt vettlösa dimensioner. Samtidigt avfärdas den som är kritisk mot dessa skändligheter som ”extremist” av samma människor som annars talar sig varma för ”tolerans” och ”humana värden”.

Att vara djurrättsförespråkare i dagens samhälle är därför ofta en absurd upplevelse, lite grann som att leva i en surrealistisk tavla där perspektiv och proportioner är helt förvridna. Att vara en del av den mänskliga gemenskapen men ändå ständigt utanför.

Nobelpristagaren J. M. Coetzee låter sin romankaraktär Elisabeth Costello uttrycka denna känsla av främlingskap så här i boken Djurens liv:

Jag verkar kunna röra mig utan problem bland människor, och ha normala relationer med dem. Är det möjligt, frågar jag mig, att de alla deltar i ett brott av häpnadsväckande proportioner? Hittar jag på allt? Jag måste vara galen! Ändå ser jag bevisen varje dag. Just de människor jag misstänker är skyldiga visar upp bevisen, ger dem till mig. Delar av lik som de köpt för pengar.

Filosofen Theodor W. Adorno hävdade en gång att ”skriva ännu en dikt efter Auschwitz vore barbariskt”. För hur kan det vara möjligt att formulera några poetiska skönhetsvärden i en tid när alla civilisationens värden har bespottats, besudlats och trampats i smutsen? Adornos stora problem var hur man skulle beskriva och komma ihåg Förintelsen, detta oläkbara sår som för alltid har rivit historien i två delar: före och efter Katastrofen.

Men hur ska man en gång minnas vår egen tid? Kommer framtidens observatörer inte att fråga sig hur detta skriande trauma kunde gå oss förbi? Hur vi kunde passera köttdiskarna i butiken varje dag, utan att frysa till is av skräck och avsky? Utan att göra uppror? (Hur kan någon ha mage att lägga tid på att skriva dikter – eller krönikor – när hela världen står i brand?)


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *