Vegoforum 2016 – alla föredrag online

Nu finns alla filmade föredrag från Vegoforum 2016, inklusive mitt eget om det svenska djurskyddets historia, att se online via Vegoforums YouTube-kanal.

Share Button

Veganprat #33

Jag medverkar i det trettiotredje avsnittet av podden Veganprat, där vi pratar om dagens abolitionism och djurskyddsideologins historiska ursprung utifrån min avhandling.

Share Button

Problem Animals: A Critical Genealogy of Animal Cruelty and Animal Welfare in Swedish Politics 1844–1944

Bild: Martin Smedjeback
Bild: Martin Smedjeback. Omslagsbild av Emanu.

Tro det eller ej, men det blev en avhandling till slut! Här nedan följer abstract och sammanfattning på svenska. Download the whole book in English here. Or order a hard copy via Publit here:


Abstract

Despite growing academic interest in the human–animal relationship, little research has been directed toward the political regulation of animal treatment. Even less attention has been accorded to the emergence of the long dominant paradigm in this policy area, namely, the ideology of animal welfare. This book attempts to address this gap by chronicling the early history of animal politics in Sweden with the aim of producing a critical, deconstructive genealogy of animal cruelty and animal welfare. The study ranges from the first political debates about animal cruelty in 1844 to the institution of Sweden’s first comprehensive animal protection act in 1944. Taking a post-Marxist and psychoanalytically informed approach to discourse analysis, the study focuses on how the “problem” of animal cruelty was articulated in the parliamentary debates and government documents throughout the period: What was the problem of animal (mis)treatment represented to be? What kinds of animal (ab)use were rendered uncontroversial? What kind of affective investments and ideological fantasies underpinned these discursive constructions, and how did the problematizations change over time? The book contains six empirical chapters that deal with the most important legal revisions in the period as well as the parallel debates about animal experimentation and slaughter. Two major discursive regimes—an early “anti-cruelty regime” and a later “animal welfare regime”—are identified in the material, and the transition between them is theorized in terms of discursive antagonism and dislocation. Focusing on the conflict between competing discursive logics, the study charts a century of ideological struggles through which our modern attitudes toward animals were born. The book also offers a critical reinterpretation of the success story of animal welfare. Against the assumption that modern animal welfarism progressively grew out of the preceding anti-cruelty regime, the central claim of this book is that the “welfarist turn” that took place in the 1930s and 1940s also functioned to re-entrench society’s speciesist values and de-problematize the exploitation of animals for human purposes.

Sammanfattning på svenska

Intresset för djur–människa-relationen har växt dramatiskt under de senaste fyrtio åren, både inom och utanför akademin. Under dessa årtionden har vi kunnat bevittna både framväxten av en ny kritisk djurrättsfilosofi och uppkomsten av en social rörelse för djurens frigörelse. Under samma tid har den kognitiva etologin har medfört ett paradigmskifte i synen på ickemänskliga djurs medvetanden, samtidigt som människors förhållningssätt till miljö, natur och djur har genomgått stora förändringar. Parallellt med dessa utvecklingsspår har ett nytt forskningsfält av människa–djur-studier uppstått. Denna utveckling startade inom moralfilosofin i början av 1970-talet, men spreds snabbt till andra discipliner som historia, sociologi, antropologi, litteraturvetenskap, genusvetenskap, kulturstudier och juridik (se Flynn, 2008; Nocella, Sorenson, Socha, & Matsuoka, 2014; Taylor & Twine, 2014).

Bland statsvetare och politiska filosofer har emellertid intresset för ”djurfrågan” – the animal issue – varit relativt litet. Det är först nyligen som Fortsätt läsa Problem Animals: A Critical Genealogy of Animal Cruelty and Animal Welfare in Swedish Politics 1844–1944

Share Button

Politics and Animals – ny tidskrift om djur och politik

Issue1Cover_(1)Politics and Animals är en ny peergranskad open access-tidskrift om djur och politik som jag, Kurtis Boyer, Guy Scotton och Katherine Wayne är redaktörer för. Efter mer än ett år av förberedelser är vi i dag mycket glada att kunna släppa det allra första numret online. Alla artiklar i numret – liksom i alla kommande nummer – kommer att vara gratis och fritt tillgängliga för allmänheten.

About Politics and Animals:

We are pleased to announce the release of the inaugural issue of Politics and Animals, a peer-reviewed, open access journal exploring the human-animal relationship from the vantage point of political science and political theory. Politics and Animals hosts international, multidisciplinary research and debate — conceptual and empirical — on the consequences and possibilities that human-animal relations have for politics and vice versa.

The first issue of Politics and Animals is online now, featuring invited contributions from Elisa Aaltola, Paola Cavalieri, Stefan Dolgert, Sue Donaldson and Will Kymlicka, and Tony Milligan. The articles can be accessed without fees or subscriptions at our website: http://www.politicsandanimals.org.

For further information about the focus and scope of Politics and Animals or to subscribe to the journal’s RSS feed, please visit http://www.politicsandanimals.org.

We invite you to correspond directly with us at admin@politicsandanimals.org if there is any further information you may need.

Share Button

Köttätare – så funkar dom!

Denna text om Carol J. Adams bok Living Among Meat Eaters: The Vegetarian’s Survival Handbook (New York: Three Rivers Press, 2001) publicerades ursprungligen i tidningen Djurens Rätt! hösten 2002. I dag hade jag nog genomgående skrivit om veganer istället för vegetarianer. Dessutom hade jag nog vänt mig mer mot den kognitivistiska grundsynen hos Adams – ett drag som hon delar med Melanie Joy och som jag kommenterat tidigare här. Men eftersom ämnet fortfarande är aktuellt så  publicerar jag texten som den är, i hopp om att den ändå kan vara till nytta för någon där ute. Fortsätt läsa Köttätare – så funkar dom!

Share Button

Panelsamtal om filmen ”Speciesism”

Härom veckan visade Veganprojektet Stockholm filmen Speciesism – The Movie på Bio Rio. Tillsammans med Helena Pedersen och Dorna Behdadi var jag inbjuden till ett panelsamtal efter filmen. Hela diskussionen kan nu ses på YouTube.

Share Button

Ny bok om djurpolitik och politiska djur

I går släpptes en ny antologi om djur och politik på Palgrave Macmillan. Jag medverkar med ett kapitel om slaktfrågan och den tidiga djurskyddsdiskursen i Sverige.

While much hSkärmklippas been written on environmental politics on the one hand, and animal ethics and welfare on the other, animal politics, as the interface of the two, is underexamined. There are key political implications in the increase of animal protection laws, the rights of nature, and political parties and movements dedicated to animals. What are the implications of the increasing attention and popularity of ethical discourses on animal welfare and animal rights for politics and political philosophy? What is the animal’s place in environmental political thought – and in 21st Century political philosophy per se? What can, rather than should, politics do for animals – what institutions and practices are suitable and desirable? Can animal ethics learn from animal politics?

Läs mer om boken på förlagets hemsida.

Share Button

Köttsamhällets egen ideologi

Recension av Melanie Joy, Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor: En introduktion till karnismen. Karneval förlag 2014. Texten publicerades ursprungligen i Arbetaren, 24/9 2014.

”Hade vi inte ett kungahus skulle det knappast gå att införa det”, skrev Åsa Moberg en gång i Aftonbladet (22/7 1977). För om vi inte redan hade en kung, vem skulle se det som en bra idé att ”plocka ut en utländsk ädel herre”, skänka honom ett halvdussin slott, ännu fler bilar och flera miljoner kronor om året – och därtill låta hans avkomma ärva posten som statschef i generation efter generation?
Ingen, givetvis. ”Det är bara för att det är en kvarleva från många hundra år tillbaka som vi har något så egendomligt kvar”, fastslog Moberg.

Jag kommer att tänka på Mobergs krönika om monarkin när jag läser Melanie Joys bok Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor: En introduktion till karnismen.

Det är nämligen med köttätandet precis som med kungahuset; om det massiva djurutnyttjandet inte redan fanns skulle man låta vansinnig om man ville införa det. För vem – i en tänkt helvegetarisk värld – skulle se det som en bra idé att frihetsberöva och döda över 60 miljarder djur varje år för att framställa produkter (kött, mjölk, ägg) som ingen människa behöver?

Att denna ordning nu inte bara finns utan också framstår som en självklarhet för de flesta människor beror förstås inte alls på några balanserade förnuftsskäl. Det är för att djurutnyttjandet är en kvarleva – och därtill en lönsam sådan – från många tusen år tillbaka som vi har något så egendomligt kvar.

Av samma orsaker uppfattas vegetarianism och veganism fortfarande som udda avvikelser trots att de till sitt värderingsmässiga innehåll ligger mitt i den moraliska mittfåran. ”Vegetarianismen”, påpekar filosofen James Rachels, ”ses ofta som en excentrisk moralisk ståndpunkt och det antas ofta att en vegetarian måste vara anhängare av principer som strider mot det sunda förnuftet. Men […] det motsatta är fallet: regeln mot att orsaka onödig smärta är den minst excentriska av alla moraliska principer, och denna princip leder raka vägen till slutsaten att vi borde överge allt vad köttproduktion heter och anta en alternativ kosthållning.”

Att inte orsaka lidande. Att inte döda. Det är värderingar som sällan behöver försvaras. Tills du råkar yppa att du inte vill äta kött eller andra djurprodukter förstås. Då kommer du lätt i konflikt med köttsamhällets egen ideologi – det som Melanie Joy i sin bok kallar för ”karnismen”.

Joy beskriver karnismen som en sorts omvänd spegelbild till vegetarianismen, med den markanta skillnaden att karnismens ideologiska innehåll tenderar att vara osynligt, även för dess många anhängare. Eller snarare särskilt för denna stora majoritet. Alla vet ju att en vegan har ideologiska drivkrafter bakom sitt kostval. Köttätandet, däremot, ses som ett neutralt beteende. Det upplevs som en okontroversiell vardagspraktik, ofärgat av excentriska ställningstaganden och kufiska världsbilder.

Karnismen är med andra ord Melanie Joys försök att ge ett namn åt det samhälleliga trossystem som får utnyttjandet av djur till föda att framstå som Normalt, Naturligt och Nödvändigt – de tre ”N” som alltid tycks anmäla sig för att göra drängtjänst när någon form av hierarki eller ojämlikhet ska försvaras. När vi i vår kultur undantagsvis ställs inför frågan om varför vi fortsätter exploatera andra kännande, medvetna varelser helt i onödan är det just karnismens perceptionsmönster som får oss att blunda för den etiska utmaningen, rycka på axlarna och svara att ”det bara är så”.

Samtidigt visar Melanie Joy att karnismen är motsägelsefull även på sina egna villkor. I kontrast till det gängse antagandet att det är naturenligt för människor att äta andra djur påpekar Joy att vi i själva verket betraktar de flesta djur som oätliga. Endast ett fåtal djurarter kan i vår kultur kandidera för att räknas som ”normal” föda. När det gäller andra varelser uppfattas tanken på att äta dem omväxlande som moraliskt oacceptabel (hundar, katter) eller äcklande (råttor, reptiler, insekter).

För det fåtal arter som ändå definieras som ”ätliga” påpekar Melanie Joy att själva ätandet ofta omgärdas av en rad barriärer som hjälper oss att hålla borta obekväma känslor av olust, ängslan och empati. I boken kartlägger hon en lång rad individual- och socialpsykologiska mekanismer som hjälper till att bibehålla den karnistiska avtrubbningen: Förnekande, undvikande, rutinisering, rättfärdigande, objektivering, avindividualisering, dikotomisering, rationalisering och känslomässig dissociation – alla samverkar de för att hålla våra tvivel inför djurutnyttjandet borta från tallriken. Och allt under ivrigt påhejande av allehanda mytskapande institutioner och experter, från djurindustrierna själva, till skolsystemet, och vidare till de ”anpassade kritikerna” i läkar- och veterinärkårerna. Så konstrueras en våldsideologi, så institutionaliseras den, och så görs den osynlig.

Melanie Joy vill gärna ha första tjing på begreppet ”karnism”, men detta är förstås inte första gången som det system hon pratar om har fått ett namn. Djurrättsrörelsen har i över 40 år talat om ”speciesism”, ett parallellbegrepp till rasism och sexism som betecknar godtycklig exploatering på grund av arttillhörighet. Andra termer har också föreslagits för att fånga köttätandets naturalisering – på svenska bland annat i Lisa Gålmarks kritik av ”köttnormativiteten” (se hennes Skönheter och odjur: En feministisk kritik av djur–människa-relationen, från 2005).

Om just termen ”karnism” får fäste i språket återstår att se. Förtjänsten med Joys bok är ändå att den sätter ett namn på köttätandets ideologi och därigenom skiljer ut den från det kulturella bakgrundsbruset. Att karnismen på detta sätt definieras som ett distinkt ”samhällsobjekt” är en förutsättning för att den ska kunna utsättas för kritisk granskning. Vi kan nämligen inte räkna med att automatiskt se och förstå konsekvenserna av alla strukturer vi är inbäddade i. Historien är inte genomskinlig. Bakom våra ryggar planerar den ständigt nya illdåd för varje generation att utföra. Som djurrättsaktivisten och författaren Pelle Strindlund skriver i boken Jordens herrar: Slaveri, djurförtryck och våldets försvarare (som ges ut i ny pocketutgåva på Karneval förlag parallellt med Melanie Joys bok) är det ett måste att ständigt ställa samhällelig självdiagnos: ”Vad är det vi inte ser? Vilka moraliska orätter sker utanför vårt samhälles synfält?”.

Samtidigt är det något med Melanie Joys analys som jag upplever som skevt. Jag tror att det har att göra med hennes i grunden kognitivistiska psykologiska perspektiv. Problemet med karnismen reduceras här till ett perceptionsfel – om än ett vittomfattande och systemiskt sådant – där våra verkliga (och i grunden djurvänliga) värderingar förvrids av fördomar och blockeras av omedvetna försvarsverk. Vi lider kort sagt av ”falskt medvetande”. Denna problemframställning producerar i sig en lösning som i första hand handlar om medvetandehöjning: genom att visa och förklara hur karnismen fungerar kan vi frilägga vår naturliga empati och låta vår inneboende djurvänlighet blomma ut.

Sådan medvetandehöjning är så klart nödvändig. Men detta sätt att se på saken förutsätter också några tveksamma antaganden.
För det första frågar jag mig om de försvarsmekanismer som Melanie Joy pekar ut verkligen handlar om att neutralisera en annars plågsam kognitiv slitning mellan våra värderingar och våra handlingar. Som hon själv konstaterar är människor fullt medvetna om att deras matvanor är förknippade med lidande och död. Egentligen. Men detta behöver inte alls ge upphov till någon kvalfull inre konflikt som i sin tur måste bortträngas.

Ett fullt fungerande alternativ är det som så skilda teoretiker som Peter Sloterdijk och Slavoj Žižek pekat ut som vår tids typiska ideologiska hållning, nämligen cynismen. I det cyniska subjektet når den postmoderna medvetenheten om samhällets eländiga tillstånd en lycklig förening med total politisk passivitet. Ett ”falskt medvetande” tycks här närmast överflödigt. Vi ser det mesta klart – klassklyftorna, sexismen, rasismen, klimathotet, djurplågeriet – men vi handlar inte ändå. Vi har redan genomskådat alla illusioner, men det är som om vi inte längre kan hänge oss åt något alternativ. I stället dunkar vi oss själva i ryggen för vår kritiska förträfflighet – och fortsätter sedan som vanligt.

Här har vi med andra ord nått ett paradoxalt tillstånd där vår grundmurade skepsis mot alla ideologiska illusioner i sig kommit att fungera som passiviserande ideologi.

Mot en sådan bakgrund tycks Melanie Joys förhoppning om en rak linje mellan kunskap och motstånd vara överdrivet optimistisk. Grundutmaningen är nämligen inte att se att vi är inkonsekventa när vi ”älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor”. Det vet alla redan. Utmaningen är att inse att människor faktiskt kan leva med denna paradox – och att hitta andra vägar runt problemet.

För Melanie Joy tycks förutsätta att människor har en naturlig empati för andra djur som föregår de ideologiska slöjorna. Och nog kan det vara så att vi har en medfödd kapacitet för identifikation med andras upplevelser – ett instinktivt ”djuriskt medlidande”, som sociologen Zygmunt Bauman har kallat det i boken Auschwitz och det moderna samhället. Men som historien – och Baumans bok om Förintelsen – visar räcker detta inte långt för att förhindra storskaliga nidingsdåd. Ett rimligare synsätt är nog, dessvärre, att anta att varken djurvänligheten eller människokärleken är inneboende kapaciteter att lita på när det verkligen gäller. I stället för att se dem som latenta potentialer som vi bara har att gräva fram och damma av bör vi se dem som sociala konstruktioner som själva måste skapas och odlas fram under gynnsamma omständigheter.

För det tredje tycks det mig som om Melanie Joys bild av karnismen delvis efterhandskonstruerats med hennes eget vegetariska medvetande som måttstock. Karnismen uppfattas här enbart som en blockering och vegetarianismen som det som förr eller senare framträder om denna blockering monteras ned. Inne i varje köttätare finns så att säga redan en vegetarian som väntar på att befrias.

Som vegan av djurrättsliga skäl sedan många år finner jag en viss lockelse i denna tanke. Det finns något självsmickrande i tanken på att min egen ståndpunkt skulle vara resultatet av ett modigt överskridande av min kulturs begränsningar – att just jag lyckats återvinna kontakten med en ursprunglig empati som andra förlorat.

Samtidigt vore det övermaga att påstå att det var så det gick till när jag fann mitt ”riktiga” veganjag. Den identiteten fanns inte alls fanns där från början, instängd i väntan på insikt. Mer sanningsenligt vore att konstatera att detta ”jag” konstituerades i ett särskilt sammanhang (1990-talets veganrörelse, den frihetliga vänstern, och så vidare) där veganismen fanns tillgänglig som en möjlig och attraktiv identifikationspunkt för mig och många andra.

Tur för mig, tycker jag nu. Och tur för djuren jag annars skulle ha ätit. Men konsekvensen av en plågsam inre dissonans? Resultatet av en tillkämpad åtkomst till medlidandets inre urkälla? Nja, snarare att en viss ”veganidentifikation” redan smugit sig på mig, vilket gav de djurrättsliga resonemangen en fästkraft som de annars inte skulle ha haft (alldeles oavsett argumentens självständiga, logiska giltighet).

En sista invändning är att Melanie Joy med sitt kognitivistiska perspektiv missar några av de starkaste känslomässiga krafterna som underbygger karnismen som system. Som jag ser det handlar inte barriärerna som reses kring köttätandet bara om att undvika psykisk olust. Det handlar också om att agerande i enlighet med den existerande normen i sig är en källa till njutning. Och då menar jag inte den invanda smaken av kött, utan den njutning som i psykoanalytisk teori konstituerar det sociala bandet som sådant – njutningen som utlovas i den föreställda gemenskapen. Den förtvivlan och aggressivitet som många karnister uttrycker vid tanken på att gå miste om sitt kött har, tror jag, mindre att göra med själva köttet än fruktan för att betraktas som annorlunda och hamna utanför samhällets gemenskapande ritualer – att inte längre ha del i ”our way of life”.

Även detta illustrerar, tror jag, behovet av alternativa identifikationspunkter för att någon ska motiveras till att röra sig bortom karnismens ramar. Och än viktigare: för att en alternativ identifikation ska kunna få fäste måste de gamla känslomässiga fästpunkterna först lösas upp och en ny affektiv investering göras i ett annat sätt att leva.

Inget av detta motsäger förstås vikten av att uppmärksamma – eller som Joy säger när hon låter som mest amerikansk,  ”bära vittnesbörd om” – karnismens fasor. Det gör bara uppgiften mer komplicerad. Melanie Joys bok har utan tvivel en roll att spela här, men kanske mindre som den initiala ögonöppnare den var tänkt att vara än som en förstärkning av vår – de redan övertygades – beslutsamhet.
Share Button

Why everything you think you know about the history of animal welfarism is wrong

This post is an edited version of a short presentation I held at the pre-symposium event for the ”Exploring the Animal Turn” Symposium at the Pufendorf Institute, Lund University, on 25 May 2014. A longer version of the argument is forthcoming as a book chapter this winter. 

Why everything you think you know about the history of animal welfarism is wrong

Today, we tend to take animal protection for granted. Everyone is in favor of animal welfare. The state, the consumers, the animal protectionists, even the animal industries themselves—they all praise the idea of animal welfare and they applaud animal protection reform.

This is perhaps especially true in Sweden, a country that often prides itself for having the best animal protection legislation in the world. (This message is incessantly repeated in this country: by politicians, in the media, in industry propaganda, and so on.)

This taken-for-grantedness of animal welfarism as a universal good often goes along with a progressivist understanding of its historical emergence. According to this view, human attitudes toward animals have followed an essentially progressive trajectory.

In short, the story goes something like this. Long ago, people didn’t care much about animals at all, and reduced them to resources and property. Over time, however, awareness of animal suffering grew. Some people started protesting against animal cruelty and formed organizations to pursue reform. Eventually, laws were founded against the wanton tormenting of animals. And, some time later, an important next step was taken by the institution of a more comprehensive system of legal regulation designed to prevent animal suffering (and not only punish animal cruelty after the fact) by setting clear standards for the keeping and handling of animals. This crowning achievement of the humanitarian movement is what we know today as animal welfare.

This final ‘welfarist turn’ is often seen as a decisive step forward in the development of social morality. Moreover, it has often been seen as the logical continuation of expanded animal friendliness. The old anti-cruelty awareness was, in this sense, the seed and modern animal welfarism is the flower.

Now, the argument I wish to make is very different from this common view of human–animal history.

In my view this ‘turn to welfare’ in Sweden was not so much a step forward for the animals, as it was a way for speciesist relations to overcome a long-standing crisis and reaffirm themselves. In short, the anti-cruelty discourse of the nineteenth century had become an obstacle to the expansion of speciesism that had to be eliminated, and this was done with the help of animal welfarism.

This is a pretty harsh judgment, but I will try to qualify it briefly.

I. The abolitionist critique

First, it has already been seriously be questioned whether animal welfarism ever meant any improvement for the animals. As several ‘abolitionist’ authors like Gary Francione and others have argued, more animals are used in more intensive ways than ever under the modern system of animal protection. From this perspective, animal welfarism does not signify the beginning of the end of speciesism, but rather represents its highest and most developed ideological form: the most intense oppression of animals ever in world history, but conveniently draped in the language of its opposite.

In the case of Sweden, we can certainly say that the welfarist turn, represented by the 1944 animal protection law, did not entail any significant change for the animals. The new law did not interfere with any significant practice of animal use. Rather, it ratified already estabished practices, and it was widely supported by the animal industries at the time.

II. The dislocation of the anti-cruelty paradigm

What we still lack, however, is a historical understanding of the emergence of this paradoxical paradigm.

This brings me to my main point: that animal welfarism in Sweden did not appear as the logical continuation of an older anti-cruelty paradigm. It rather appeared as a response to the older anti-cruelty discourse itself that had become too politically troublesome.

Here we need to go back in time to Sweden’s first anti-cruelty law that was instituted in in 1857. This law prohibited the exhibition of ‘apparent cruelty’ in the treatment of animals. It was founded partly on the recognition of animal interests as worthy of protection, but it also had a clear disciplining purpose. The political rhetoric was almost exclusively directed against the lower classes whose lack of refinement and education was represented as the main cause of animal cruelty.

What was targeted, then, in the beginning, was the moral character of the animal abuser that had to be reformed—all part and parcel of the civilizing project of the rising bourgeoisie.

Over time, however, the notion of ‘apparent cruelty’ expanded in scope.The notion in itself invited questions and comparisons: if it was illegal cruelty to beat or overwork a horse in the street, then why wasn’t it ‘apparent cruelty’ to inflict as much or more pain in the laboratories or in the slaughterhouses?

Here, the notion of ‘apparent cruelty’ came to serve as a kind of ‘nodal point’ to which new elements could continously be attached. A signifying chain was forged that could include more and more practices of animal exploitation. This chain was thus open-ended—it was always potentially possible to add more elements to it. Schematically put:

‘Apparent cruelty’ = beating and overworking horses in the streets

could easily become

‘Apparent cruelty’ = beating and overworking horses in the street = starving your oxen

which in turn could expand to

‘Apparent cruelty’ = beating and overworking horses in the street = starving your oxen = tormenting animals in the laboratory = slaughtering animals in a painful way =

and so on.

This meant that a practice of animal use that was completely accepted one minute risked being compared to something that was already criminalized in the next minute. In other words, the meaning of cruelty threatened to overflow a whole range of practices that no one ever had intended to challenge. Obviously, somewhere along this line, meat eating and animal use as such risked coming into the line of fire.

This, of course, spelt trouble for the speciesist order as the chain always threatened to impinge on human habits, privilege, and profits.

The real problem, then, was not that there were some uneducated elements of society who could not tell animal cruelty from legitimate animal use.

The real problem was that society itself did not know where to draw this line, because the norms governing the human–animal relationship were deeply contradictory and lacking any unifying principle beyond sheer human power over non-humans. (Which, of course, did not fly very well as an enlightened argument.)

If one is allowed to simplify 100 years of political debates, one could say that the debates in Sweden between the 1840s and the 1940s was an extended attempt to grapple with this fundamental dislocation in the speciesist social order. A dislocation that grew ever more troubling as the notion of cruelty continued to expand.

III. Reaffirming speciesism

Two main strategies were employed to maintain speciesist relations in the face of this dislocation.

The first was ideological displacement of the problem to certain ‘other’ or ‘othered’ groups.

I have already alluded to how the lower classes were targeted, but they would be followed by other ‘usual suspects’ marked as likely animal abusers: uneducated farmers, foreigners, or minorities like the Jews and the indigenous Sami population—on occasion even a ‘mad scientist’ or two.

In all cases, the source of animal abuse was never located with speciesist Swedish society as such. ‘We’ never harmed animals, only ‘they’—the others—did.

‘Our’ animal cruelty, if it existed at all, was only accidental and contingent, whereas ‘their’ animal cruelty was essential. By this kind of scapegoating, Swedish society could exonerate itself from responsibility for its own systemic animal cruelty.

The second strategy was to employ a logic of difference, to break up the expanding chain of equivalence associated with ‘cruelty’.

This was done by supplementing the old animal cruelty paragraph with special rules for certain types of animal use—thereby separating these, and severing them, from the expanding chain of practices associated with cruelty.

For example, special laws were introduced in 1917 for menageries and in 1937 for slaughter. These reforms were framed as progressive and as improving conditions for the animals, but what they did in practice was to immunize these practices against the charge of animal cruelty. As long as menageries and slaughterhouses stuck to the rules and the standards defined by these special regulations, the legal accusation of animal cruelty could not be levelled against them.

The final neutralization of the unruly anticruelty discourse came in 1944, with the insitution of Sweden’s first preventive animal protection law. This represented, in effect, the abolition of the old anticruelty paragraph. This paragraph remained on paper but would be powerless in practice. As long as the animal industries kept to the general rules of animal husbandry—standards that were never set so high as to threaten their profits—animal cruelty charges would not come into question.

This animal welfare reform was hailed as a great step forward by politicians from all camps. Considering, however, its actual, functional role, we could just as well say that it represented a remarkable reassertion and reaffirmation of speciesism. By one very efficient discursive move, the whole dilemma that had led to recurring debates over a century was sidestepped, and the way was paved for the the expansion of animal exploitation on a previously unimaginable scale.

The old animal cruelty paradigm, then, was not abandoned or superceded because it was inefficient or too restricted in its scope to handle new realities. It was superceded because it threatened to become too effective in challenging speciesist norms.

The rise of political animal welfarism in Sweden, then, could be described as the discursive reinvention of speciesism in a time when cruelty to animals was being institutionalized as standard practice in animal agriculture.

Share Button

Djurplågaren vi älskar att hata

funny-image-47-600x609

I veckan offentliggjordes domen mot den 16-åring från Högsbo i Göteborg som erkänt att han dödat ett flertal katter i området sedan 2010. Rätten dömde honom till rättpsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Det senare innebär att han inte kommer att kunna bli utskriven av sina läkare utan att fallet först granskas i allmän förvaltningsdomstol.

Detta är faktiskt en förhållandevis hård dom (om än en rimlig sådan – pojken behöver utan tvivel vård). Särskilt tuff framstår påföljden i jämförelse med de domar som vanligen döms ut för djurplågeri, det vill säga böter eller någon månads fängelse. Maxstraffet för djurplågeri är två års fängelse, men ingen har ännu (så vitt jag vet) ådömts så lång tid i fängelse. 16-åringen kan alltså mycket väl hamna i tvångsvård mycket längre än de allra flesta som dömts för djurplågeribrottet.

Att domen, ur denna synvinkel, blev relativt hård tycks dock inte tillfredsställa alla. Särskilt inte den nätmobb som ända sedan pojkens greps och hans identitet blev känd har krävt blodig hämnd. Denna hämndlystnad mot ”kattmördaren” kommenteras bra av Jenny Walker som på sin blogg tar upp inkonsekvenserna hos lynchmobben på nätet:

Vi djurrättare kan ibland uttala slagorden kött är mord. Det är provocerande för dem som äter kött och som indirekt stödjer mördandet/dödandet/avlivningen/insomnandet av miljarder djur i Sverige varje år.

Men när det gäller våra familjedjur – katter och hundar i synnerhet – har samma människor plötsligt inte långt till begrepp som mörda. Det är skillnad på djuren vi ser och djuren vi inte ser.

Vi djurrättare står på stan och delar ut flyers om kattpäls som är importerad från Kina och används som kragar på helt vanliga vinterjackor. Samma människor som ignorerar våra flyers, sitter nästa dag på ett internetforum och kallar kattdödande för mord. Samma människor kräver att kattmördaren skjuts i huvudet, sprättas upp, får dödsstraff eller i bästa fall får en pinne uppkörd i analen och binds fast på ett torg för allmän stenkastning.

Nästa sekund äter de kyckling från det som förmodligen är den vidrigaste djurindustrin vi har i Sverige.

Jag antar att denna dubbelmoral till stor del kan hänföras till den mänskliga förmågan att dela in verkligheten i olika fack, skilda av till synes vattentäta skott. (Va? Skulle det moraliska raseri jag omedelbart känner mot någon som smyger runt och knivskär katter kunna ha något att göra med min egen konsumtion av djurprodukter?)

Kanske behöver vi detta isärhållande för att kategorisera verkligheten, sortera information och ens kunna fungera, vad vet jag. Klart är i alla fall att samma kapacitet lätt lånar sig till att legitimera förtryck, eller åtminstone till att dölja likheterna mellan olika former av förtryck. Hur många kunde inte vara för manlig rösträtt men emot kvinnlig? Mot slaveriet men för Jim Crow-lagarna om rassegregering? Hur många är idag inte emot rasism och sexism men helt oförstående inför att det ens skulle kunna finnas något sådant som speciesism?

Samtidigt är det något mer i görningen här. Om det bara handlade om dubbelmoral till följd av obetänksamhet och selektiv perception tror jag inte att reaktionerna skulle vara så häftiga och, framför allt, inte så förutsägbara.

För mönstret är ju precis detta: tröttsamt förutsägbart. Vid varje liknande avslöjande är reaktionerna desamma. Det är som att en del människor bara sitter vid datorn och väntar på ett tillfälle att få förskjuta samhällets (sitt eget) vardagliga speciesistiska våld till en syndabock som kan pekas ut som radikalt avvikande i sina motiv och drivkrafter. Som om de hade ett särskilt, pockande behov av att övertyga sig själva om att det inte är vi som plågar djur, utan någon Annan, någon sjuk jävel som inte är som vi, någon som verkligen förtjänar att… någon som man borde ta och… ja.

Det är också intressant, och viktigt, att fenomenet inte är begränsat till reaktioner på djurplågeri. Ett liknande mönster återkommer faktiskt ofta som en reaktion på allehanda störningar av det människor uppfattar som den ”normala” eller ”naturliga” ordningen. I lacansk politisk teori talar man om detta som ”ideologisk fantasi” (jag har skrivit om detta tidigare, bland annat härhär och här). Mönstret ser ut ungefär så här:

  1. I en given samhällsstruktur genereras – regelbundet och som en följd av systemets egen organisering – vissa händelser. En del av dessa händelser är dock oönskade. Ibland kan de till och med utgöra ett hot mot systemets fortsatta existens (systemet undergräver sig självt).
  2. Människor som identifierar sig med den givna samhällsstrukturen (dess institutioner, ideal, värden och så vidare) ställs inför en av dessa oönskade eller hotande händelser. De hamnar då i dilemmat att antingen
    (a) tvingas omvärdera sin lojalitet till den struktur som de har investerat sin identitet i, vilket också innebär ett traumatiskt omvärderande av den egna identifikationen, eller
    (b) ideologiskt neutralisera det faktum att samma ordning de är lojala mot inte alls är någon harmonisk struktur utan en motsägelsefull totalitet som faktiskt producerar resultat de själva inte vill ha.
  3. Om de väljer väg (b) måste de på något sätt täcka över systemets inkonsekvenser. Detta görs genom konstruktionen av ett fantasiscenario i vilket strukturens inbyggda brister förskjuts till en yttre kraft: ett blockerande hinder eller en fiendefigur som görs ansvarig för samhällets problem.
  4. Tack vare fantasin om den blockerande fienden behöver strukturens ofullkomlighet aldrig konfronteras direkt. Den som är i ideologins grepp kan fortsätta insistera på att det inte finns något systemfel – allt är ju fiendefigurens fel. På så sätt kan lojaliteten mot den rådande ordningen bevaras trots att samma ordning ständigt misslyckas med att leverera den harmoni den utlovat.

Vi kan ta några exempel på hur den här logiken fungerar:

Händelse: Ekonomisk kris och arbetslöshet.
Utpekat problem och hatobjekt: Invandrarna som tar våra jobb, finansspekulanterna, de giriga bankirerna (eller judarna om man är lagd åt det antisemitiska hållet).
Verklig genererande struktur som undgår kritik: Kapitalismens inre motsättningar som ständigt skapar kriser.

Händelse: Våldtäkt eller kvinnomisshandel.
Utpekat problem och hatobjekt: Enskild ”sjuk”/”pervers” förövare (extra allt på hatsandwichen om förövaren kan pekas ut som ”invandrare”).
Verklig genererande struktur som undgår kritik: Det patriarkala samhället och våldtäktskulturen som vi alla deltar i att upprätthålla på olika sätt.

Händelse: Upplevelse av osäker manlig identitet.
Utpekat problem och hatobjekt: Manshatande feminister, queerinfluerade genuspedagoger, kultureliten som är ute efter att styra och ställa med ”verklighetens folk” genom att tvinga dem att säga ”hen”, och så vidare.
Verklig genererande struktur som undgår kritik: Könsmaktordningens ideologiska fantasi om att det finns två stabila kön som har olika roller att spela – och dess ständiga misslyckande att leverera denna trygghet i verkligheten.

Händelse: Avslöjat djurplågeri.
Utpekat problem och hatobjekt: Enskild ”sjuk” förövare, girig bonde/farmare, känslokall djurförsökare, pervers zoofil, tokig djursamlare, olämplig personal på enskilt företag/slakteri, utlänningar från ”djurplågande kulturer” – och så vidare.
Verklig genererande struktur som undgår kritik: Den speciesistiska ordningen som alla är delaktiga i.

Gemensamt för alla dessa fantasiscenarier är att de förnekar att skulle finnas något grundläggande problem med hur vårt eget samhälle är organiserat. Besvikelsen över att samhället inte levererar det vi vill ha förklaras inte med det faktum att samhället som det nu är organiserat är oförmöget till detta – blicken riktas istället mot avvikelsen, den föreställda fiendefiguren, och hoppet riktas mot att denne ska kunna övervinnas/bestraffas så att allting snabbt kan återgå till det normala, att samhället ska bli ”som det var tänkt att vara”.

Fast i själva verket behövs ju avvikelsen för att det ”normala” ska vara normalt. Sanningen är att den svenska ”djurvännen” behöver en jämn ström av djurplågare för att bekräfta sin egen djurvänlighet. Det intressanta, och paradoxala, är alltså att de som mest hatar den enskilde djurplågaren också är de som är mest känslomässigt fästa vid Djurplågaren som fantasifigur.

Share Button

Against animal tasting